Sen frukost eller tidig lunch?

Ja. Klockan är nu 10.50 och jag sitter vaken, för mig själv. Min kärlek sover. Jag sa till och med åt honom att han kunde fortsätta med det ett tag, jag vill blogga, jag vill skriva. Jag har tänkt rätt mycket på det här med att göra just det, blogga. Skriva såhär i halv offentlighet. Ska jag sätta upp regler för hur och vad jag publicerar? Nä, det känns liksom inte helt rätt med ett alltför kontrollerat bloggande. Det skulle liksom vara så typiskt. Mig. Det jag finner så skönt med detta är, att jag vågar. Vågar visa och öppna upp. Låta människor se det jag tidigare rubricerat som mina mörka sidor, eller ja, något åt det hållet.

Idag vågar jag plocka upp och granska de bitar/delar som väljer att bubbla sig upp till ytan. Jag ser delarna för vad de är. Väldigt ofta efterreaktioner av barndomens utsatthet. All vanmakt och frustration. Jag försöker heller inte legitimera destruktiva händelseförlopp genom att på en gång hänvisa till mitt lilla barn. Men det är en förklaring, det är där jag är och tänker vara ett tag nu känner jag. Jag ska bli bättre på att observera mina små. Kommunicera med dem. Ta hand om dem. Förklara för d e m, det de aldrig någonsin fick förklarat.

Jag har funnit två små där inne, med helt olika sätt att hantera sin verklighet. Den ena har fått etiketten den snälla, även om det är helt fel ord. Hon vill iallafall känna anknytning till vilket pris som helst. Hon tror på människan. Det är den tron är den som tar henne genom allt fasansfullt. En bräcklig slags övertygelse om att det måste finnas gott i människor och i den här världen. Hon såg det goda även i sina förövare och hoppades att de skulle förändras. Bara de såg hur duktig och snäll och fin hon var. Jag gör allt för dig nästan skrek hon med sitt sätt att vara, bara du bevisar för mig att det finns hopp! Godhet. Hon är också i ett väldigt stort behov av stöd.

Hon ropar på hjälp.

Sedan har vi den lilla som fått etiketten kämpen. För henne är allt en kamp om överlevnad. Hon säger upp till strid alldeles för lätt, för fort. Och ja, det är här mycket av min klyvning ligger. Dessa två har jag pendlat mellan en hel del, deras överlevnadsmekanismer har blivit vad som tagit över och styrt mycket av mitt beteende, mina reaktioner. Idag är vi tre st. Jag är nu vuxen med rätt mycket förnuft och visshet. Så vad jag ska jobba en hel del på nu är att få mina smådelar att våga lita på att mitt sätt att hantera livet också fungerar, jag vill också få dem att förstå hur fina och starka de är. Och deras sätt att hantera, har varit det som fått mig/oss att överleva.

Det är lite detta tänkande jag ska ha gällande min svartsjuka. Genom att jobba aktivt med dem, och att få dem nyfikna på vuxna T's sätt att hantera. Visa att det också går.

Oj så tiden går, hade egentligen tänkt skriva mer. Jag är så full av tankar gällande... ALLT! Mer eller mindre. Politik, psykoterapi, musik, you name it. Men ja, tiden finns inte riktigt känner jag. Ska väcka Han som sover och fixa ordning lite frukost såhär i lunchtid. Vill bara avsluta med att säga hur mycket det betyder för mig att ni läser det jag skriver. Jag känner, som jag sagt tidigare, mig mindre ensam. Det är så värdefulllt.