Inte bra alls.

Inatt sov jag i min dotters rum. Han (M), trodde nog bara att det beror på att han snarkar och att jag behövde min sömn. I ärlighetens namn vill jag inte vara honom för nära.

Det värsta är, att våra bråk har tagit fram alla mina försvar igen. Jag är rädd och vill inte göra mig liten och alltför sårbar, så jag skyddar mig genom att splittra mig. Jag "suddar" bort mina känslor för honom. Mår lite illa av hans beröring och intalar mig själv att jag inte respekterar honom lika mycket. Är det sant, eller bara ett försvar? Jag vet i ärlighetens namn inte riktigt. Tror att det är lite av båda. Han har gjort mig illa och en massa tillit är borta.

Det intressanta är, att jag gång på gång bekräftar och säger att jag förstår att det är jobbigt för honom att känna sig så maktlös, att jag förstår att det är jobbigt att stå så nära bredvid i denna process (som är tvungen att vara rätt egocentrisk eftersom det är mig det faktiskt handlar om), men han är inte lätt att nå. Han reagerar defensivt och utifrån hans obearbetade erfarenheter. Och ja, det känns liksom lite hopplöst när han blir arg på mig när jag är i tillstånd som jag faktiskt inte kan kontrollera i allt för hög grad. Och egentligen vill jag inte heller. För med dessa tillstånd följer ofta en berättelse om stark sorg, ilska och maktlöshet, och jag måste få processa och ta hand om det.

När han blir arg på att han inte når mig, på att jag är avig och inte vill kramas, känns det så orättvist och mitt hjärta bara slår i bröstet och panik panik, jag blir attackerad. All over again känslor. Detta har dragit igång alla mina startle-reactions och jag är livrädd mest hela tiden. Jag är rädd för påhopp. Befogad rädsla eller inte? Tja, jag har känt mig påhoppad. Jag vet att denne man menar väl, älskar mig och inte har som intention att såra eller skada, men känslorna och reaktionerna på det han gör blir desamma som om han hade varit pappa, eller min dotters far, eller vilken annan man som helst jag tidigare valt, i syfte att skada mig.

Nu ska jag fortsätta att tapetsera rum med honom. Han tror att allt är bra. Jag känner inte så.

Fortfarande väldigt rädd.

Kaos.

Jag blev ännu mer förvirrad senare mot kvällen. Jag var helt dissocierad igår och ansträngde mig till det yttersta för att inte ta till någon typ av självskadande beteende.

Jag vet hur maktlös och frustrerad min sambo känner sig när han inte kan nå mig och inte känner att han kan bidra. Det var bland annat pga detta han följde med mig på "anhörigterapi" hos min psykolog. Jag har förklarat mängder av ggr hur mycket han bidrar bara genom att finnas där, och att jag pratar när jag kan och är redo. Inte alltid man kan verbalisera det som finns därinne. Min psykolog pratade också en del om detta, om det faktum att jag ibland kommer att behöva dra mig undan, bara vara, ta hand om allt som kommer. Men att inte detta på något sätt har med honom att göra, jag har ett ansvar här, att få honom att känna sig viktig.

Jag tycker att jag gör så gott jag kan. Det gör jag verkligen. Ibland känns det som om jag gör så mycket att mitt arbete gällande övergreppen går förlorat. Jag är så rädd för reaktioner från honom, rädd att han ska känna sig liten och obetydlig, att jag blir alldeles förvirrad. Och det blir fullkomlig kaos i min kropp.

Igårkväll blev han arg. Tyckte att han försökt krama mig så mycket under dagen, tyckt att han visat omtanke. Men vad fick han tillbaka? ingenting! bara skit! Ingen kram tillbaka, bara tystnad från mig! Hur fick det honom att känna sig? som en skit. Jag försökte förklara (jag var fortfarande dissocierad och ansträngde mig till det yttersta för att inte låta alla borttryckta känslor att komma upp till ytan när detta samtalsämne kom upp), berättade att jag önskade att jag kunde göra mer. Men det är svårt svårt svårt. Förklarade att jag gör så gott jag kan.

Han blev förbannad och sa rätt högljutt att jag inte alls gör så gott jag kan. Du gör inte tillräckligt, du jobbar inte tillräckligt. Sedan kom samtalsämnet "mor och far" upp och jag försökte att förklara det jag skrev i föregående inlägg. Men det gick inte. Jag måste sluta att säga att detta är min process, sluta att vara så självisk för detta är hans process lika mycket.

Nej.

Nej.

Jag vet varken till eller ifrån nu. Jag älskar honom men ingenting fungerar. Han åker till Norge för att jobba i en månad nu på torsdag. Vad? vad? vad? jag är förvirrad och ledsen och inte överdrivet kär just. nu. Jag. är. rädd.

Jag känner mig maktlös.

Jag har en sak mellan mig och min sambo som orsakar mig fruktansvärd inre stress.

När vi har bråkat (eller diskuterat) har han uttryckt att om jag någonsin lämnar min dotter till min mor och far så gör han slut. Han vill inte ens att hon (min dotter) ska få vara hemma hos sin mormor (som hon älskar) när min far inte är där. Han blir sur och vrång och jag känner mig så hemskt liten och maktlös.

Ja, jag har försökt att förklara för honom hur jag känner det när han säger så. Att han begär något som jag och enbart jag måste komma till insikt om, annars tar han över mor och fars plats och blir en person som säger åt mig vad och hur jag ska göra saker och ting. Å andra sidan förstår jag honom. Han älskar min dotter över allt i världen, men ser saker i svart och vitt. Väldigt ofta. Och nej, jag har tagit beslutet att inte lämna min dotter sovandes hos dem (mormor och morfar), trots att även det är så enormt påfrestande eftersom jag så ofta förminskar mig och förvränger min sanning i närheten av dem. Men JAG måste få känna i magen att detta är MITT beslut!

Han förstår inte detta och jag vill mest bara dö när detta kommer upp till samtal.

Panikdag.

Jag drömde läskigt inatt. Jag känner det. Jag känner hans närvaro. Pappa.

Jag var dissocierad redan när jag slog upp ögonen. Jag var grinig och irriterad och ville slå och skrika på allt i min närhet. Fan dig och dig och dig och dig! Tog en långpromenad för att sortera tankarna. Och försöka att förstå känslorna. Vem är jag arg på? M? Dotter? Vad har de isf gjort för att irritera mig? osv osv. Svar ; inget. Kom inte fram till något annat än att det var kaos i min mage och jag minns att pappa fanns i min dröm och att jag ska försöka att vara snäll och hålla en låg profil hemma. Krama de jag älskar och på något sätt gå emot känslan.

Känslan som säger mig att allt snart spricker. Mitt fina hem. Min lycka när det kommer till kärlek. Familjelycka. Det måste finnas en spricka här! Varför ser jag den inte? Jag måste hitta den! Var är felet? Ge mig felet annars går jag sönder för om inte allt riskerar att falla sönder så vet jag inte vem jag är och hur jag ska leva.

Lilla vet inte hur man lever. Bara hur man överlever.

Allt är så orättvist och min lilla är arg arg arg! Varför skulle just hon behöva vara utsatt för allt dumt dumt dumt? Vad är det för fel på mig och varför skulle jag behöva födas som fel defekt äcklig och inte de andra barnen? Varför älskar ingen mig?

Hon skriker och kastar saker och slår sig blodig i min mage.

I helgen var jag och min sambo i Sthlm för att komma ifrån renoveringskaoset. Min tonårsrebell kände sig trygg med honom där. Hon visade honom var hon överlevt. Allt kändes sorgligt men ofarligt. Ingen ångest. Bara sorg. Det blev så tydligt allting. Hela min livshistoria. Jag har verkligen aldrig förstått annat än överlevnad. Tänk så mycket kraft och energi som gått åt till det. Det känns så orättvist ibland.

Nu ska jag skära morotspengar till dottern. Hoppas det går bra. Jag har händer utanpå och inuti hela min kropp och det klias och jag vill slå.

Dumma dumma allt.

Min kropp är avdomnad och jag orkar inte medverka i verklighetsspelet.

Den kvällen då jag var så rädd blev jag ännu räddare framåt natten. Min sambo blev för full. Och min sambo förvandlades på något sätt till en självuppfyllande profetia när det kom till min rädsla. Jag förklarade om min rädsla för honom och ja, han blev antagligen så rädd för att förstöra, att han gjorde just det.

Han bråkade och skrek och sa att det var slut. Lång historia där jag självklart medverkar. Dock inte så mycket negativt för att förtjäna frustrationen och de arga orden.

Jag sov inget den natten utan låg mest och skakade. Han blev full och dum och gjorde mig illa. (Mentalt). Och det verkar inte som om jag kommer över det så lätt.

Önskar att jag kunde ge er hela bilden, men jag är på tok för slut. Men ja, vi är tillsammans. Men jag är ledsen och rädd och drar mig undan och han ångrar sig men vill inte gärna prata om det som hände. Det gör att min rädsla och min lilla drar sig undan ännu mer. Och han blir mer och mer defensiv .

Jag vet verkligen inte just nu.

Tack

Tack alla fina som skrivit. Blir gråtmild och glad och varm av era kommentarer. Min dator dog under lördagsnatten då mycket kaotiskt dessvärre hände ändå och jag såå gärna hade velat skriva.

Skriver imorgon.

Kramar till alla fina ni

Jag är liten och alltför liten och späd och sängen är så stor. För stor för mig egentligen. Tror jag. Jag vet inte så mycket jag. Men jag vet att min kropp är späd för det säger alla hela tiden. Eller Han säger så, att jag är späd och blond och liten och han gillar sådana flickor. De gör honom galen. Jag ligger och sover och det är mörkt och sova är fel ord för jag sover aldrig tror jag. Ibland sover jag med ett öga öppet och jag är som räddast när det är alldeles tyst utanför dörren för då kan det börja brinna. Det brinner utanför dörren till rummet som är mitt men egentligen inte är det för inget är mitt. Inte min kropp alls och den hatar jag förresten. När det brinner utanför dörren så är det djävulen eller ett spöke. Fotsteg och sen öppnas den lite i taget. Sedan lär jag mig att börja drömma så att jag inte kommer ihåg.

Djupt nere i graven...

Jag har hanterat min svartsjuka jättebra denna gg min sambo varit/är i Norge. Big ups för mig! MEN, alldeles nyss ringde han från krogen. Jag visste att han skulle gå ut, fine. Jag hanterade det fint, bekräftade mig själv och sa bara ; åh så roligt för dig. Och menade det. Ja, inte till hundra procent, lite rädsla fanns också.

Det intressanta med samtalet jag nyss fick, är att jag kom fram till någon typ av insikt. Vi hade kommit överens om att han skulle ringa strax före tolv (jag brukar somna vid den tiden). Nu ringde han dock lite tidigare. Jag och kidsen satt och tittade på idol och vräkte i oss chips och läget var lugnt. Moí likamed calm. Tills jag hörde att han var onykter. Och mer av den varan skulle han bli, därför han ringde nu eftersom han vet att jag oftast tycker att det är obehagligt och sticker ut taggarna när han druckit.

Saken är den att jag aldrig riktigt, riktigt förstått varför. Varför det bubblar i mig. Varför allt detta kaos där inom? Jo, självklart. Mina föräldrar är alkoholister. Men det är något mer. Denna gång ansträngde jag mig för att hålla "bubblet" under kontroll, men slängde ändå på luren lite väl snabbt och var lite väl syrlig.

Jag gick runt runt i lägenheten och funderade bland chipssmulorna. Vad händer? vad gör min lilla så upprörd? Är hon trots allt rädd för att bli lämnad "bara" för att han är ute på krogen? Och till slut kom det, inte superkomplicerat, ingen svår matematisk formel, men ändå, så självklart. Och i magen.

Rädslan jag upplevde som liten, i samband med alkohol, går inte med ord att beskriva. Något hände alltid när alkohol var en utav kvällarnas ingridienser. Antingen blev det högljudda bråk som oftast slutade i slagsmål, eller så öppnades min dörr mitt i natten av ett "spöke" och någon kröp ned i min säng. Smeka smeka imorgon är allt glömt. Det var en dröm och spöken gillar min kropp.

Ska fortsätta att tänka och även koka en kopp the. Sedan natta barnen.

Och nu var den tillbaka. Ja, jag låter föregående inlägg vara kvar ändå. Med risk för att låta lite... dum. Men det är ju liksom det typ ba som är grejen med mig nu. Jag är typ ba liksom lite... ofokuserad.

Ps. Ta mig inte på alltför stort allvar nu.

Ä meh. Blogger har tydligen kidnappat bilden från mitt kök. Här är n å g r a bilder från kaoset. I pluuural. Jaja, köket försvann. Blogger kanske censurerade den. "För stökigt, fel färg på tapet. Vad sänder detta ut för signaler till folket?" etc etc. Ja, vad vet jag om hur de tänker.

Den öppna spisen ska målas. Snart. Antar att jag börjar imorgon. And the other picture är ifrån vårt kök som nyligen blivit färdigtapetserat. Ja. Harkel.

Några bilder från kaoset

Jag vet inte. Jag.

Jag läste nyss hos Nanna och hon skriver om bloggblockering. Jag tror att även jag hamnat där.

Ska göra ett försök till att skriva lite dock.

Det händer mycket i min inre värld nu. Det gör det väl iofs alltid, men på en annan nivå nu. Eller nivå och nivå, ja, anyway. Jag tror att jag försöker att landa i mitt liv. Jag börjar i ärlighetens namn tro att jag inte riktigt satt ned fötterna sedan jag träffade min sambo. Jag har nog provat, men med en gång blivit rädd för marken där under och dragit in tårna under mig.

Jag jobbar mycket på min självkänsla och mina rädslor nu. Jag känner mig numera rätt trygg gällande det faktum att min kärlek älskar mig och enbart mig. Han skulle inte vara med annan kvinna. Han letar inte efter snyggare, bättre. Men det är tufft. Ett väldigt känsloladdat ämne för mig som fått mig att inse hur låg min självkänsla faktiskt varit.

Jag är inte verbal för fem öre nu. Vet ej vart mina ord tagit vägen. Jag har på något sätt alltid gömt mig bakom dem. Mer eller mindre. Jag har kunnat uppleva nattsvart mörker inombords men ändå varit kapabel att ta diskussioner och debatter gällande saker jag tror på och har kunskap om. Men inte nu. Jag blir tyst. Finner inte orden. Söker desperat, men finner inte. Men, som vanligt, bara att acceptera. Och lära mig att vänta. Och att förstå. Och att finna sammanhangen. Och i framtiden, orden.
Jag satt för några dagar sedan hos frisören, som by the way var en supertrevlig och väldigt pratglad tjej. Usch. Jag blev smått nervös och kände att jag inte kunde prestera. Jag ursäktade mig och sa att jag var trött efter renovering. Ursäktade mig lite för mycket.

Och egentligen tror jag att jag pratade en hel del. Ändå. Men jag var inte tillräcklig. I mina ögon.

Nä, för att detta inte ska bli ett alltför osammanhängande inlägg kan jag istället summera händelser och tankar lite kort.

* Jag orkar inte tänka på övergrepp just nu.

* Jag försöker att skapa en bra relation till mig själv.

* Jag har om nätterna börjat att drömma om att JAG lämnar min sambo. Ev är otrogen.

* Jag är idag (onsdag) hemma med min dotter som fått nackspärr och grinar och käkar
alvedon för sin värk.

* Jag har påbörjat ett brev till min mor som jag snart måste lämna till henne. Orkar
inte mycket längre nu.

* Jag tänker en del på att min far inte hört av sig eller träffat mig på månader. Han
"vågade" inte komma när jag fyllde år, och jag är säker på att han anar. Något.

* Jag känner inte samma oro inför julen längre. Jag känner ingen skuld gentemot mina
föräldrar och känner att jag har en fullt legitim ursäkt att inte vilja fira med
dem.

Nu ska jag vika tvätt.

Inget.

Jag skriver tydligen inte så mycket här. Jag tänker på det en del. Trots att jag packar upp kartonger och målar tak så finns tiden. En orsak kan ju vara att jag sitter på golvet i ett väldigt obekvämt läge. Tangentbord i mitt knä och ryggont kommer alltid som ett brev på posten.

En annan orsak är att det är så otroligt mycket som händer och jag försöker att förstå utan att bli alltför förvirrad. Jag reder ut i mitt huvud och i praktiken. Snart vill jag skriva om det här.

Vill inte upprepa.

Idag har jag tagit en liten välbehövd paus i allt arbete med lägenhet. Dock inte helt smärtfritt. Nu kommer känslorna jag lyckats hålla i schack genom att hela tiden vara distraherad. Å andra sidan vet jag att jag måste stanna lite i dem, se mig omkring och jobba med dem. Men det är jobbigt. Nya flashbacks, minnen, tankar, känslor. Jag är i magen hela tiden.

Undrar varför världen är så orättvis och samtidigt som jag vet att jag som liten var ett offer för omständigheterna tänker jag inte låta mig bli det idag. Jag tänker kämpa som ett djur för att inte upprepa barndom. Vill inte vara en självuppfyllande profetia.

Bankar och slår

Det var bara kvartersvärden. Trevlig man. Allas våran Torsten. Jag har nyss skruvat och slagit sönder ett stort köksskåp. (Och ja, med vilje, det ska slängas.) Otroligt så beftriande det var att bara banka sig svettig. Att skära i pappkartong är också givande. Ditt as! tänker jag och skär och bankar. Ja. Typ så. Jag har också satt ihop vårt vardagsrumsbord och blivit stolt över mig själv. Har märkt hur mycket jag klarar av på egen hand. Fortfarande jättesvårt för mig att ta direktiv av någon annan. När min sambo säger åt mig att göra något blockerar jag mig själv och känner mig dum och otillräcklig. Dum upprepning av barndom som i allra högsta grad fortfarande existerar.

Ber ödmjukast om ursäkt om jag tråkar ut er med renoveringstjat.

Idag lyssnar jag på Kate Nash och Those Dancing days.

Kate Nash "Foundations"

Å hej å hå

Det ser rätt intressant ut i vår lägenhet nu. Jag har fixat mig ett krypin i vårt datarum och sitter med tangentbordet på en gammal trästol. Det är slipdamm lite överallt och ingenstans. Men ja, jag är helt superlycklig över lägenheten trots att det är ett stort projekt att renovera dess två våningar. Väntar nästan att någon ska komma och banka mig i huvudet med ett basebollträ och skrika Ey, vakna kompis. You're dreaming. Bara en sådan sak som att ha tvättmaskin och ny soffa och snygga tapeter och ja. Trodde inte ens att jag brydde mig om sådant. Men det är rätt häftigt. (Trots att jag ej finner plats för mina hemmagjorda rosa och lila takkronor.)

Anyway, kärleken åkte iväg till Norge i måndags och för första ggn tycker jag att det är skönt. Ska bli riktigt skönt. Att få finna min jag-styrka och harmoni. Det har blivit så intensivt under dessa två veckor och vi har bara lämnat varandras sida under väldigt korta stunder. Oj, nu ringer det på dörren. Hjälp. Skriver mer sedan.

Tillbaka!

Jag är tillbaka och det är så skönt att jag bara vill skrika! Saknat er alla oerhört!

Mycket har hänt och jag vet knappt var jag ska börja. En snabb sammanfattning.

Jag har flyttat, burit burit trixat trixat. Pajat ryggen, gråtit, spacklat och slipat väggar. Köpt loftsängar och termotäcken och tvättmaskin. Ätit pizza och druckit vin på balkong med utsikt över staden i mörker. Färgat håret mörkt och fått stresseksem. Fyllt år och gråtit och bråkat och älskat. Varit på bröllop och tittat på kärleken som sjung i kyrka.

Happy to be back!