Min första kontakt med min läkare

Intressant dag. Jag förstår liksom inte var den tagit vägen och allt känns... konstigt. Men jag antar att det känns bra. Det borde kännas bra.

Jag åkte tidigt till skolan (vi hade en föreläsning och jag tänker att jag går tills det att jag vet något, om något. Har ju ännu inte träffat läkare.)

Klockan elva skulle jag vara hos min psykolog (och som tur är så ligger den byggnaden granne med skolan.) Så fort jag kommer till skolan och börjar att lyssna till kvinnan som pratar, ja då, börjar min mage att göra uppror. Det slår liksom aldrig fel. Så fort jag sätter mig i "skolbänken" så börjar magen att leva om. (Nämner allra hastigast att jag har magkatarr och har haft det sedan jag var tio år.) Grejen är bara den att problemen nästan uteslutande uppkommer i stressfyllda situationer.

Anyway, jag observerar bubblandet och står ut i några timmar. Sedan säger jag till läraren att jag har tid på sjukhuset och försvinner iväg...

I väntrummet väl på plats så börjar jag att förbereda ett litet "försvarstal", gällande sjukskrivning osv. Jag har inte hittat något svar från henne i inkorg (mail) och tänkter liksom att jag ska överlämna brevet under "sessionen" och sedan prata litet om det och om mina minnen som kommit upp till ytan. Men när klockan väl slår elva så kommer hon och hämtar upp mig med en karl bakom sig. "Karln" (rätt unge kille), är tydligen min läkare, och nu ska vi visst prata.

Oj, va? Ja, har du inte fått mitt mail säger hon? Näe. Måste ha kommit bort. Illa. Dumma hotmail. Och som alltid framför en läkare blir det lite... konstigt. Stelt. Svårt att förmedla. Hur mycket ska man förmedla? Han är ju läkare och inte psykolog. Ja, jag babblar på om mina sömnsvårigheter och problemen jag upplever med pressen och stressen i skolan. Passar också på att nämna att jag tidigare träffat "beslutsfattare" som alltid missbedömt mig och mitt behov av hjälp då jag tydligen signalerar välmående och kompetens. (Och sen så är det ju så att man alltid träffar personer med makt i sina händer under "bra dagar".)

Men du som är så verbal och skrattar osv. Högfungerande liksom! Yeah, right, in my (piiip!)

Men gissa min förvåning när han var hur stöttande som helst, och likaså min psykolog. Hon (psykologen A) sa att hon efter mitt mail insett att det faktiskt blir för mycket för mig. Och du gör ett fantastiskt jobb och ja, jag inser att denna process kommer att vara oerhört påfrestande för dig. Och jag. Vi. Finns här för dig och ska hjälpa dig att klara detta. Oj. Jaha. Wow. Liksom. Oj igen.

Däremot tyckte de båda att jag skulle prova på att plugga femtio procent och se hur det går. Om möjligheten finns. Annars skulle de hjälpa mig att prata med berörda personer om det. Oj. Wow. Ja, jag provar väl säger jag. Men fungerar inte det har jag inga som helst problem med att sjukskriva dig helt heller säger han. Jag tycker att jag har tillräckligt med underlag. Jaha. Oj. Vad för underlag? (Mina förvrängda och påhittade historier om att jag blivit sexuellt utnyttjad av pappa och hans kompis tänker någon del i mig.)

Du gör ju verkligen allt för att få uppmärksamhet du T ekar min mors röst i mitt huvud. Att du lider är enbart ditt problem och ingen annans. Hur vågar du!

Sedan pratar jag och läkaren lite om min icke-existerande sömn och vad jag kan tänka mig för mediciner osv. Han förklarar lite om dem och vi kommer iallafall fram till att jag ska prova propavan till en början, och fungerar inte det nämnde han imovan och stilnoct. Jaha. Jaa tack då, -ta i hand-, trevligt att träffas.

Sedan pratar jag och A lite om mina minnen och det känns bra. Hon ser och förstår och bekräftar. Vi pratar om min dissociation en del.

Hemma nu. Min sambo hade fikabesök när jag kom hem. Hans mor och hennes väninna. Väninnan är ett medium och sa att vi hade en liten farbror i vår lgh och att det fanns en massa jobbiga energier här. Jaa. Så är det kanske.

Nu ska jag springa och hämta min lilla vackra på skolan och sedan hem till mat och apotek och bio och mys och ja. Mitt vuxna liv.

Femkul kul!

Blev så glad nu! Mina femkul-örhängen has arrived!

Allt är kaos i mig.

Jag skrek nyss. Höjde rösten KRAFTIGT mot min sambo. Min mor skrev till mig och frågade om min dotter får sova hos dem någon dag i helgen. (Jag har ännu inte pratat med min mor eller "far" om mina minnen, är inte redo än. Att ha skippat kontakten är ett stort steg för mig just nu.) Men nej, jag svarade såklart att det inte gick. Vi har massa planer. Och det har vi faktiskt. Fullspäckat schema hela helgen. Min sambo (M), har en spelning och vi ska hänga med, vi ska också på bio, osv osv. Iallafall, så kom vi in på det här med min "far", och M tycker inte att min "far" ska få vara i närheten av min dotter. Inte ens om någon annan är med.

Jag försökte att förklara att inget hänt tidigare (vilket jag vet inte är en garanti i sig), men att morfar f å r träffa henne om det är andra människor närvarande hela tiden. (Han har aldrig tidigare umgåtts själv med henne heller.) Min sambo tyckte iallafall att det var helt fel och började ifrågasätta mig och jag vill bara skrika och grina. Ja, det förstnämnda gjorde jag också. Jag känner mest att jag redan har tagit SÅ stora beslut. Och försök inte tvinga på mig mer än jag orkar. Låt mig ta det i min takt. Det här är en process. Jag tror inte han kommer att förstå det hur mycket jag än förklarar.

Är lite... frånvarande.

Nu är han hemma. Och allt börjar bli... fint. Han är inte lika främmande längre.
Känns dock fortfarande som om det är vår första date. Nästan. Shit.

Ja, orsaken till att jag hoppar in här nu är för att säga förlåt om jag inte kommenterar
i den utsträckning jag skulle vilja. Jag läser och tänker på er dock.

Allt fint till alla fina!

Och en till... (klar nu!)

Nu är jag jobbig, medveten om det. Men jag är ett stort fan av Editors och ja, denna låt är underbar. Just lovely. Och han, ja, han är vacker.

Keep a light on those you love,
They will be there when you die,
Baby there's no need to fear,
Baby there's no need to cry,

Every little piece in your life
Will add up to one
Every little piece in your life
Will it mean something to someone

You've fused my broken bones,
Back together and then,
Lift the weight of the world,
From my shoulders again,

Every little piece in your life
Will add up to one
Every little piece in your life
It will mean something to someone
Every little piece in your life
Will add up to one
Every little piece of your life
Will mean something to someone

You touch my face
God whispers in my ear
There are tears in my eyes
Love replaces fear
Touch my face
God whispers in my ear
There are tears in my eyes
Love replaces fear
Fear

Every little piece in your life
Will add up to one
Every little piece in your life
Will mean something to someone
Every little piece in your life
Will add up to one
Every little piece of your life
Will mean something to someone

Mer musik (Editors)

Dagens soundtrack. (Med risk för att låta pubertal ; jag har en liten crush på sångaren.)

Idag kommer min kärlek hem. Kropp och själ i uppror.

It creeps all over you like a dull ache
Think of all the things your hands could make
It pulls you to the ground like soaking wet gloves
The change in your face when anger shows

In that moment you realise
That something you thought would always be there will die
Like everything else

These thoughts I must not think of
Dreams I cant make sense of
I need you to tell me its ok
These thoughts I must not think of
Dreams I cant make sense of
I need you to tell me its ok

You are a sleeping lion in your bed
I will not wake you
You're the moment
Love has passed
We all must learn to hate you
You're a memory from before
Please don't let me forget you
You're the wolves at my door

Kleerup feat. Robyn

Gillar denna låt starkt.

Sätter ut en varning här. (Läs ej om du tvekar.)

Jag funkar inte alls idag. Jag orkar inte bry mig om något men bryr mig ändå om allt. Jag mummlar för mig själv att jag skiter i allt. Bäst att bara sova bort... smärtan. För den stora på S finns där, hela tiden. Den lurar bakom varje hörn och jag inbillar mig att den gömmer sig i varje buske. Jag kopplar bort för att jag inte orkar gå runt och vara rädd och liten. Stänger av vissa delar av mig.

Är så sömning.

Ibland klias det över hela kroppen. Likt soleksem eller dylikt. Och ibland känner jag den inte alls. Kroppen. Den lever ett eget liv. Ibland kommer också det där, det jag som liten givit etiketten äckel, det som gav mig så enormt mycket skam och skuldkänslor att jag bara ville dö. (Min kropp vill ha, behöver, det där, äckliga.) Hur kan det komma sig? Nu är jag väldigt personlig igen. (Har inte än arbetat ordentligt med detta i terapin.) Men när jag var liten, och inte hade det där, med pappa. Om jag visste att läget var så att säga, lugnt. Det var folk omkring, eller så var jag bortrest. Då kunde jag vakna om nätterna av att kroppen skrek, ge mig det där nu! Jag ställde ibland klockan så att jag skulle kunna gå upp en timma före alla andra, eller så gick jag upp mitt i natten, och gjorde det där, med mig själv. Det var inte skönt. Och det gjorde ont. Men jag behövde det. Kände jag. Det blev ett beroende. Antar jag fick ångest annars.

Nä, nu orkar jag inte skriva mer.

Godnatt i min hatt

Skit och trött.

Jag är så trött på myndigheter. Jag är så trött på att inte få sova. Jag är så trött på att ta på mig skulden när den hör hemma någon annanstans. Jag är så trött på att jag inte kan känna kärlek ordentligt. Jag är så trött på alla jävla konsekvenser och symptom.

Skit skit skit.

Trött trött trött.

Måndag som dag.

Hej. Jag har shoppat idag. Jag har shoppat för mycket denna omgång pengar. Inte jättebra, men känns ändå... ok. Jag tröstshoppar och jag förtjänar det. Och destruktivt blir det först när inte hyran kan betalas. Och det kan den. Idag blev det detta. (Se ovan.) Köpte lite hudvårdsprodukter också. Det gör jag jämt när jag tänker efter. (Jag använder inte så mycket smink, men tycker om att... eh, smörja in facet med... bra... krämer... eeh.) Min sambo skrattar (och ibland inte), åt alla mina hudkrämer som fyller ut badrumsskåpet. Det står också en hel del på vårt handfat. Det tycker han är mindre roligt. Men, det är ju i dekorativt syfte säger jag. Jaa. Ska bli skönt med två toaletter, som det kommer att finnas i vår nya lägenhet.

Känns konstigt att vi ska flytta om en månad. Jag. ska. flytta. ihop. med. en. man. Oj. Känns jättekonstigt. Nu när han har varit borta har jag liksom, raderat vissa fakta, i rent försvar tror jag. Helt knäppt, undrar om man kan dissociera bort andra människor? Jo, men just, det kan man ju. Det måste ju vara någon form av derealisation , när omgivningen uppfattas som overklig och främmande (saker och ting kan plötsligt ta en annan form eller storlek, och människor kan uppfattas som främmande eller mekaniska.) Denna form av dissociation är för mig den vanligaste. Inträffar rätt ofta.

Till saken ; jag tittar på bilder av min kärlek och förstår knappt vem han är. Han är en man, så mycket ser jag. Och han verkar bekant. Men att jag bor och lever med honom? Nä, haha, nu skojar du. Jag har ingen man. Jag är inte typen som kan. Så, när jag hämtar honom vid flyget eller tågstationen eller var det nu blir på onsdag, ser jag det som en stor vinst/framsteg om jag klarar av att krama och pussa på honom. Jag kan annars bli reserverad (han är ju en främling för guds skull!) och inte speciellt... sweet. Well, ska jobba med detta i tanken, speciellt under onsdagen, för att vara... väldigt. Medveten.

Idag började min tjej i tvåan. Rätt häftigt. Tycker vi. Trots att jag blev skitgrinig imorse före jag skulle följa med henne. Hon satt inte still när jag skulle frisera henne (hon har superlockigt hår och det ÄR inte alltid lätt). Men sedan har vi sådana där orsaker att gnälla som egentligen inte är orsaker. Bara om man är jag och blir nervös vid både högtider och
födelsedagar och skolstart. Ja, jag kom på mig själv rätt tidigt och bad om ursäkt. Sedan var det bara rakt ut i spöregnet. Och självklart hade jag glömt paraply och tiden var för mycket för att jag skulle hinna springa upp för trapporna och hämta. Som tur är bor vi nästan granne med skolan.

Till något helt annat. :VISKAR: Min lilla skäms för gårdagens inlägg. Men jag tänker låta det vara kvar. Jag tänker inte censurera.Jag tänker låta hela mig att existera, och synas.

Nu måste jag cykla och köpa mjölk. Och nötter, mmm. Jag vill ha nötter.

Äckel

Min lilla säger att hon är ett äckel. En riktig pervers jävel. Hon gråter när hon säger det för hon vet inte hur det kunde gå så långt. Hur hon blev ett sådant äckel. Hon --- med pappa och hon gillar det. Hon njuter av att bli förnedrad. Hennes kropp brinner och hon kan inte avgöra om det är skönt eller om det gör ont så man ska skrika. Hon tror att i sammanhanget ska man tycka och låta som att det är skönt.

(Även i livet som vuxen kan hon titta fram och säga att hon vill bli förnedrad. Allt det som den vuxna jobbar emot.) Men lilla säger att det är så det ska vara. Hon gillar allt äckligt.

Men hon är så rädd och avskyr det också. Men hur avgör man vad man vill?

Barnvakt

Kvällen blev okej ändå! Lite knäppt att jag min enda barnlediga helg hade lovat att vara barnvakt dock, men jag och lilla tjejen jag är barnvakt till har trevligt. Riktigt mysigt faktiskt. Vi har varit på långpromenad, ätit pizza, köpt godis och pratat massa. Om allt. Jag tror inte att hon är van vid det, men hon verkar tycka om det.

Min dotter är borta hos vänner över helgen, och hon ringde för ett tag sedan och berättade att hon hade stött på sin far i livsmedelsbutiken. Hon var upprörd och glad men sa att det gjorde ont "där inne", så vi pratade lite om det. Om hur det kändes, om var hon skulle "göra av" med känslorna och så vidare. Hon blev lugn och allt blev ok. Kanske berättar mer om situationen med hennes far vid annat tillfälle. Ja, vissa saker har ni antagligen redan läst i "min historia" här eller på överlevare.

Nu ska jag och tjejen kolla på film och mysa litet... Och just, pratade med kärleken för ett tag sedan också, och allt kändes underbart. Jag får ta tillvara på de tillfällena. Berätta och visa, hur mycket han betyder. Min fina.

Önskar alla som läser en fin kväll!

Antony & the Johnsons - You are my sister

Jobbigt samtal

Min kärlek undrar varför jag är så "avig" när vi talar i telefonen. Varför jag håller för öronen och nästan sjunger "na na na na" när han säger att han älskar mig. Det blev inte ett bra telefonsamtal. Han förstår mig inte och säger att det enda jobbiga för honom är att vara ifrån mig. Åh, inte att förminska honom och hans saknad. Men gud så jag önskar att det bara handlade om saknad för mig. Jag har tusen olika rädslor att försöka hantera just nu. Han förstår inte och jag orkar inte. Mitt mantra just nu lyder ; Mod är att gå vidare när du inte har styrkan.


Jag skrev till honom efter telefonsamtalet.

"Jag skulle önska att jag vågade ringa dig när min rädsla tar sig uttryck genom tårar och litenhet istället. Som det är nu så pratar du med kämpen. Hon som inte vill låta något beröra. Hon som sårar före hon själv blir sårad. M, släpp inte mig även om jag slåss. Jag kämpar för mitt liv just nu. Jag minns pappa på riktigt nu och allt är otäckt. Önskar dig all lycka i världen, glöm inte det"

Brev till psykologen.

Skickade nyss iväg ett mail till min psykolog. Jag visar det här nedan.

Hejsan A.

Jag har ju aldrig tidigare mailat dig, men gissar att detta är din adress. Hade ju såklart kunnat ringa också, det är inte så att jag är rädd
att prata med dig, mer så att det kan vara svårt att via telefonsvarare förmedla allt.

Iallafall, jag har spenderat min förmiddag i skolan, vilket inte fungerade speciellt bra. (Jag fick åka hem med tårarna brännandes bakom ögonlocken.)

Och jag tänker hela tiden på det vi pratat om gällande min skolgång. Att du tycker att jag ska försöka att studera på heltid, men att jobba med de små och allt praktiskt
osv. Vet du, både min mage och mitt förnuft säger som så ; det orkar jag aldrig. Jag använder ordet orka för att jag vet att jag på något sätt skulle klara det, jag skulle
kunna kämpa och kämpa och ja, det skulle gå. Jag skulle klara det. Men priset vore för högt att betala. Jag känner att jag nu för första ggn i mitt liv börjar närma mig
"kärnan", jag börjar att observera och minnas på ett sätt jag aldrig gjort förut. Aldrig. Och att ta hand om detta, skapa sammanhang, förståelse, och att ta hand om mig
och fortfarande vara en bra mor och flickvän, det är mer än ett heltidsjobb.

Åh så jag önskar att allt vore annorlunda. Åh så jag önskar att jag kunde nyttja min kompetens till fullo och gå i skola på heltid. Men att lära mina små ett nytt förhållningssätt
till skola och allt vad det innebär, bara det är ett heltidsjobb! För jag vågar mig på att säga att det är väldigt starka "krafter" (känslor, tankar, mönster) som måste läras om.
Hur ska jag orka? är min fråga. Som det är nu vill jag mest gråta hela tiden. Jag konverserar och observerar vad som händer, men i skolmiljö går min dissociation igång, och
jag kan inte ta in det läraren säger. Och jag är helt ointresserad, för just nu handlar min tillvaro om att inte bara överleva, utan att lära sig att leva. Värna och ta hand om de små,
och för första ggn ta dem på allvar. Sedan känns det väldigt konstigt att läsa om sådant som för mig är väldigt... upprörande. Vi läser ju om folks kroppar, om att ta hand om andra som är i behov av hjälp. Men jag då? skriker min lilla. Jag har också märkt att jag äcklas av folks kroppar. Det har väckts nu. Jag tycker att mänskliga kroppar är bland det äckligaste jag vet. Och att läsa om "Bertas" liktornar får mig faktiskt att må fysiskt illa, och jag blir illa berörd.

Att visa dem att det vuxna livet fungerar, ÄR jätteviktigt, absolut. Men det vet jag att jag kan göra på andra sätt än genom att gå igenom (återigen), bland det svåraste och tuffaste jag vet. Skola. Jag har så många andra taggtrådsterränger att vandra genom just nu. Och att bryta ihop av utmattning är ju inte att visa dem. Genom att vara förankrad i nuet med meningsfulla möten, fritidsaktiviteter, projekt, osv kan jag visa, lära, och på ett sätt som visar dem att de har ett val också, något att säga till om. Att gå i skolan nu är inte självvalt. Det är en person i auktoritär ställning som sagt att det är bäst, och då vet väl hon bäst. Förlåt, men jag försöker bara att förklara, inget ont om dig eller din roll på något sätt. (Jag är så rädd att du ska tänka att jag bara försöker komma undan, jag är lat och jag vill vara sjukskriven, och försöker att legitimera med diverse olika anledningar. Kan ju också passa på att säga att jag kommer att bli femtusen kronor fattigare varje månad genom att vara sjukskriven, och det är ju verkligen ingen höjdare.)

A, det är inte så. Jag känner att jag har så pass mycket självinsikt idag att jag vet, jag vet att jag kraschar om jag ska jobba på alla områden samtidigt. Jag har inte tidigare mött
svårigheter på detta sätt, ett sådant massivt motstånd att armbåga sig igenom, och som dessutom kommer ifrån olika håll. Det omringar mig och om jag kan avlägsna ett, så vore det
lättare. JAG VILL klara av skolan, och kommer att göra det en dag! Det är jag HELT säker på, för är det något jag lärt mig så är det att under bättre (det blir aldrig HELT rätt, det vet jag) omständigheter, så är jag jätteduktig i skolan. Och jag är smart, när fokus får plats. Tid.

Vill bara avsluta med att fråga dig ; hur får jag kontakt med läkare? för jag hade någon? Jag skulle vilja rådfråga lite gällande sömntabletter. Som det är nu så sover jag ytterst lite.
(Det fungerar inte längre att skriva brev till "mig själv" om att drömmarna ska vänta...) Utan jag är fylld på bredden av rädsla och ångest under nätterna, och detta är väldigt påfrestande.
Inatt tog jag en atarax (hade två st kvar sedan väldigt länge tillbaka), och endast då fick jag sova. Jag sov som ett barn. Ett lugnt sådant. Men idag är jag ju såklart rätt groggy.

(Under lektionen imorse fick jag så mycket flashbacks med tillhörande känsloupplevelser att jag ville kräkas. Det kan vi prata om vid nästa tillfälle.)

MVH / T

Minnen.

(Vill börja med att påpeka att det i detta inlägg, och vissa andra, kan finnas mängder av stavfel, konstiga meningsuppbyggnader, och det är, ett resultat av att jag ger magen och känslan rätt mycket frihet och makt, att skriva. Jag censurerar mig inte och korrekturläser inte något speciellt.)

Jag bor nära det område jag växte upp i. Jo, det är sant. På vägen till Ica k a n jag gå förbi där om jag vill. Om jag vill ta en omväg. Om jag vill se. Om jag vågar känna.

Jag gick förbi där nyss. Idag, när jag är helt dissocierad, är jag liten. Alla lilla T's känslor och erfarenheter är mera, framme.

Jag gick förbi den gula fritidsbyggnaden för en stund sedan... Var inte den blå förut? frågar min lilla. Jo, säger jag. Det var den. Vi går sedan förbi höghuset, i vilket jag bodde i tio år. På femte våningen, jag ser köksfönstret. Ibland. Min lilla klänger sig fast runt min hals och jag förklarar att vi inte ska gå dit, och att hon inte hör hemma där längre. Har nog aldrig gjort det. Jag håller henne hårt och hon kniper ihop sina små ögon.

På väg ifrån Ica går jag förbi skolan. I årskurs 1 började jag där. Slutade i mitten av 4.e. Då flyttade vi till hus och kunde leka lyckliga familjen ännu mer. Nu när jag gick förbi såg jag mig stå där, utanför dörren till 4.e klass. 4 B. Det var första dagen i skolan efter sommarlovet och jag hade conversedojor med segelbåtar på, ett par viiiida vinröda konstiga byxor med svart hög resår i midjan, en vit t-shirt med något tryck (instoppad, yummie) och jag hade mängder av neonfärgade armband runt min handled. Det skramlade och lät och jag kände mig som en bov i fina kläder.

Något hade hänt den sommaren, före fjärde årskurs. Det blev jag helt plötsligt säker på. Jag var söndertrasad. Förstörd. Och nu allvarligare än tidigare. Jag vet inte om övergreppen blivit värre eller om det nu var fler inblandade eller om jag nu var medveten på ett annat sätt.

Jag har svårt att veta hur jag ska förhålla mig till min kärlek just nu förresten. Det är så mycket som händer i min inre värld och när jag inte kan dela det med honom så glider jag liksom runt och tappar honom längs vägen, känns det som. Jag har också jättesvårt (när jag är dissocierad), att ge honom kärlek och bekräftelse. Jag kan inte vara överdrivet gullig och det tar emot att säga ; jag älskar dig. Därför skriver jag ; stora T älskar dig i mina sms, och då funkar det. Jag förklarar för honom vad det handlar om, och att jag kommer tillbaka och så vidare. Men det är klart att det är jobbigt för honom när jag nästan slänger på luren i örat. För att det kryper i kroppen på mig när jag möter närhet. När han vill förklara hur mycket jag betyder för honom, då kan jag inte lyssna. Då går jag sönder.

Sedan känns det också som om förnuftiga T finns med i spelet. (Ändå.) Och hon tycker inte att man måste vara glad och gullig och kär hela tiden, bara så att h a n ska må bra när han jobbar. Så att h a n inte ska få för sig att kolla efter andra kvinnor. Min person, och mina svårigheter, måste ju få finnas de med. Jag måste få utrymme, precis så som det skulle vara om han var hemma. Med mig.

Mycket på en gång.

Jag vet inte om jag vet det jag inte vet. Mina minnen och flashbacks ifrågasätts av mig, hela tiden. Jag säger åt min lilla att jag inte ifrågasätter, men ändå gör jag det. Jag har min mor sittandes (psykoanalysens överjag antar jag), på min axel. Speciellt i terapirummet. Då är hon där, hela tiden. Hon ser till att jag inte försäger mig. Säger något dumt om familjen. Skulle jag göra det så kommer de/hon/han/dem att se igenom mig med en gång ändå. Jag är en lögnaktig manipulativ egoistunge. . När jag sitter och skriver här, eller har inre konversationer, då finns hon aldrig där på samma sätt. Hon finns, men hon lever inte om lika mycket.

Det är laddat med att just, prata. Berätta. För någon i hjälpar-position. Så får man bara inte göra, det är ett absolut tabu.

Vi pratade iallafall om just detta, om min oförmåga att komma åt fler minnen. Hon (A) säger att det finns en orsak till att jag inte kommer åt allt. Just nu. Och hon tror på att ge det den tid det tar, hon finns kvar, hon ska inte gå någonstans. Och under tiden hinner ju jag och mina små bygga upp riktig tillit och närhet. Hon säger att hon skulle kunna "provocera" fram mängder av minnen hos mig, men det tror hon inte på . Hon jobbar inte så.

Det svåra är ju för mina små att avgöra vilken verklighet som är verklig. Och är någon verkligen overklig? Jag stod ju alltid ensam om min verklighet, så då kan den ju inte vara verklig. Det måste vara något fel på mig, det är hos mig felet ligger, eftersom ingen annan förstår, ser eller bekräftar. Fröknarna i skolan tror bara att jag är blyg. Egentligen är jag vettksrämd och önskar att jag var någon annan. Min mor kommer på alla möten, hon hämtar mig i tid, jag har alltid de senaste prylarna, de senaste kläderna och de andra barnen är avundsjuka och bekräftar mina föräldrars verklighet. Det är deras som stämmer och min som är fel. Så måste det vara. Men varför går inte smärtan över?

Allt blir för mitt vuxna jag så påtagligt och nära och jag orkar inte känna, orkar inte återuppleva, jag är rädd för sorgen och för smärtan, trots att jag återupplevt den gång på gång i mitt vuxna liv. Fast i annan form och skepnad. Allt har dock varit ett försök att fly ifrån "kärnan", fly ifrån barnets verklighet som ingen såg. Nu är jag nära, och jag är livrädd. Vill inte tro att jag är ensam. Vill tro att tårarna kommer att sluta rinna (även de inombords), vill tro att jag klarar det här. Jag har ju gjort det en gång redan! Överlevt.

Lilla viskar att det finns två förövare. Jag måste hålla mig fast i kanten på datorbordet för att inte trilla. Jag känner mig yr och illamående och min mor blir mer och mer närvarande, ju mer jag skriver. "Du hittar på. Dramatisk, det är vad du är, bryr dig bara om dig själv, om din smärta, som egentligen inte är någon smärta, för du har ju allt ett barn kan önska sig."

Jag tycker inte om att min kärlek är i Norge och inte här med mig när jag går igenom det hemska. Jag vill inte ha en relation med någon som kommer att vara borta lika mycket som han kommer att vara hemma. Jag tänker att jag känner så på riktigt. Men är det bara ett försvar? Jag vet inte. Jag måste ge det tid. Tala med honom, ha en konstruktiv diskussion när han kommer hem. Den 29.e. Det jobbiga just nu är att hans frånvaro kolliderar med så många barnminnen. Han är borta för att vi ska få det bättre ekonomiskt. När jag var liten hade jag allt materialistiskt man kunde önska sig och en pappa som inte var en pappa men som också var borta på resande fot. Ofta. Så ska jag aldrig ha det igen har jag sagt.

Jag skiter i om vi bor i en etta med bara det allra nödvändigaste vill jag skrika. Jag vill ha dig här! Jag vill ha din närhet! (Den går inte att framkalla i telefon när han är borta. Det finns aldrig tid. Han jobbar bara.) Jag vill ha din famn att gråta i! Jag vill äta frukost med dig! Jag vill dela dagens bekymmer med dig över middagen om kvällarna! Jag. vill. ha. en. relation. med. någon. som. är. här. Jag vill ha allt jag inte hade som liten. Det känns som en upprepning av lillas verklighet. Men, jag vet att han har skulder han jobbar för att kunna betala av. Jag förstår. Och ja, jag vet att ur mångas perspektiv är inte tre veckor mycket. Nä. Men det jag tycker måste vara viktigt? För visst är det väl så? Jag tror det iallafall. Jag är inte lycklig på detta sätt.

När jag sitter hos min psykolog ifrågasätter jag mig själv och mina minnen hela tiden. Men, som jag säger till henne, skulle DU göra det så skulle jag skrika rakt ut ; men lyssna på mig då! Varför tror du inte på mig? Varför tar ingen någonsin mig och min verklighet/sanning på allvar!

Nu är jag trött och ska tillbaka till fåtöljen. Jag orkar inte plugga. Orkar bara andas. Existera. Min psykolog A tycker att jag ska plugga heltid. För att visa de små att nuet är annorlunda, det går att klara sig, överleva, och göra det bra. Jag är dock utmattad och skiter i allting. Jäkla skola. A tycker att jag ska visa och lära de små på nytt om vad skolan innebär (egentligen), för någon som vågar vara där för andra orsaker än att prestera på topp och försöka bli omtyckt för någon som de egentligen inte är.

Min fråga är dock ; hur fan är det förväntat att jag ska orka? ta alla bitar på en och en samma gång?

Inget alls och alltihop.

Såhär har jag inte mått på länge. Jag mår.inte.alls.bra. Både synd och tur att min dotter är hemma med mig idag. Hade hon varit på fritids hade jag garanterat sett till att få ut känslorna som på något sätt fastnat i kroppen. Skulle nog gråta en hel del. Men jag vill inte nu när hon är hemma. Hon har sett mig gråta tillräckligt under hennes livstid. Jag är rätt dissocierad idag. Och orkar inte ta mig ur det. Jag krälar runt i svart sörja och jag orkar inte resa mig för att skölja av mig. Istället klias det. Överallt. Hela min kropp klias.

Igår hade jag både skola och terapi. Jag har en dålig mentor som inte förstår något och som grädde på moset så har han fått en släng av det som kallas "gubbsjuka". (Vad är det med det ordet?) Han beter sig mot mig på ett sätt jag inte tycker är smickrande. Jag är så trött på alla äckliga män. Fan. Lika bra att vi kvinnor lindar in oss i stora tjocka täcken och radar upp oss längs någon gata. Sedan kan männen komma och skjuta oss. I benet, eller i magen, eller någonstans där det tillfogar skada, men inte dödar. Om de dessutom har hörselkåpor för öronen slipper de ju höra vårat "jämmer och elände" också. Och pga av vår tjocka kokongklädsel slipper de ju också se skadan de tillfogat. Hur vi lider. Vilken vacker värld vi lever i.

Förlåt, jag är inte på humör för fågelkvitter idag. Jag är arg och ledsen och uppgiven på samma gång.

Igår hos psykologen kom vi åt några viktiga minnen och tankegångar som visst rörde upp en del. Jag trodde inte att det gjorde det. Jag var lika speedad (som jag alltid är nu) och gick och handlade, hämtade tjejen på fritids, och ja, jag var... ok. Tills att jag kom hem och slängde mig i fåtöljen. Då tog min kropp och psyke en paus. Eller jag började att koppla bort mig själv, det är nog närmare sanningen det. Känns som om jag ska kräkas nu. Blä. Inte sovit inatt heller. Ångest.

Skriver mer sedan. Tar mig nog ur detta. Någon gång.

Trött och buäh!

Fan, jag är så jäkla trött. Sådär trött att jag bara vill gråta. Och det gör jag också, med jämna mellanrum. När dottern duschar, när jag duschar, när jag... ja, när tillfälle ges. Jag orkar inte jag orkar inte jag orkar inte. Eller gör jag?

Idag har jag lunchat med rehab.personen igen. Åh så jag gillar henne. Vi har alltid så trevligt när vi träffas. Idag var jag helt speedad. (Och nej, jag går inte på droger.) Och arg. Och uppgiven. Men vi kostade på oss att skratta åt hela sörjan. Åt allt som händer i mitt liv, åt allt drama. Och jag som bara vill ha det lugnt! Vi fyllde i lite CSN-blanketter och bannade det manliga släktet. (Man får göra så ibland. Skippa att vara politiskt korrekt.) Jag var och är ett vandrande känslopaket. Problemet är att jag inte vet vad jag ska göra. Med nåt.

Orkar jag plugga på heltid? (Deltid finns inte som alternativ på denna utbildning.) Jag har ju knappt tid med livet och alla svårigheter det för med sig för mig just nu. För mycket press får mig att balla ur. Och när ska jag ha tid att minnas och läka? (Som det är nu kommer alla minnen och lillas utsatthet och sköljer över mig när jag ska sova. Det är endast då det finns plats.) Ja. Jag är förvirrad och vet ingenting. Om någonting. Men ändå om allt. Jag. är. trött. på. att. alltid. ligga. steget. före. alla. "normala". så. rädd. att. något. ska. skada. mig. Jävla idioter som gjorde mig illa. Fan så jag avskyr er. Jag vill också kunna hantera allt vad livet innebär! Jag vill också kunna utnyttja min kompetens till fullo! Men ni tog så mycket ifrån mig och ni fattar det inte ens! JAG HATAR ER!

Ja, hej. Nu är jag klar med ilskan för stunden, och tänkte glida över till analyserandet. Bara en liten smula. Jag tänkte förut, att om mitt sätt att läka är att kunna hantera minnes/läka-processen, skolan, relationer, mamma-rollen och allt annat? Är det bra för mig? Att tillåta mig att vara liten men ändå kompetent i mitt vuxna liv? Jag vet inte. Å så jag inte vet. Eller förstår. Och en annan fundering ; jag tror stenhårt på att ha projekt (bara för vuxna), som får en att känna sig kompetent i nuet. Så att man liksom skiljer på nu och då (så gott det går iaf), men i mitt fall, måste det vara skolan?

Jag har alltid drömt om att skriva. Att få chansen att ge ut något. Få något publicerat. (Även om blogginlägg är skoj det med.) Tänk så roligt det vore med projekt av något slag! Och jag blir så inspirerad när jag läser tidskriften femkul. Jag vill också! Jag. vill. göra. något. Låta kreativiteten flöda. Sort of. Mitt problem i nuläget är : TRUMVIRVEL : pengar! Blir jag sjukskriven får jag inga pengar. Min sambo tjänar för mycket. I Norge. Uuäääh.

Imorse pratade de om barnmisshandel på radion. Jag och dottern och hennes kompis satt och åt frukost. Jag sa något i stil med att ; usch så arg jag blir. Jaa, sa min dotter, jag med. Tur att jag har dig som mamma! (Jag blev glad). Däremot berättade min dotters vän något väldigt oroväckande. Om henne. Jag vill inte berätta för mycket. Men det hon sa var tillräckligt för att få mig att reagera. Och agera måste jag göra. Jag måste konfrontera en person i hennes närhet. Känns jättejobbigt. Men jag håller aldrig en förälder som skadar sitt barn om ryggen. Inte en chans. Min lilla inombords är stolt över mig. Det känns bra. Jag är lite rädd ändå. Men det måste göras.

Stress och press

Igår fyndade jag. Hittade bland annat dessa pjucks för 49 :-. Billigt tycker jag.

Dagarna bara rusar ifrån mig. Knappt så att jag hinner med själv. Känns som om jag springer och alla känslor och tankar bara fastnar någonstans längs vägen. Ibland kan detta vara bra. Jag är en grubblare och analytiker och ibland stjälper det mer än hjälper. Så ur vissa perspektiv är dagarnas intensitet bra. Vissa tankar och känslor liksom finner något intressant längs vägen och bara, hoppar ur mig. Var de tar vägen har jag inte tid eller lust att spekulera kring. Kanske stannar de för att köpa falafel och sedan äter en sista måltid och bara, försvinner, utplånas. Eller så kanske de går på konstutställning och flyter in i tavlor eller föremål och blir, konst. Ja, vem vet.

Igår stressade jag. F ö r mycket dock. Stress är aldrig bra, säger min psykologilärare. I n g e n typ av stress är bra. Nä. Jag sprang runt på stan med dottern hela dagen igår. Köpte kläder åt henne (vilket innebär att man spenderar ca två timmar inne på Indiska eftersom hon älskar att vara där inne. Hon är helt fascinerad. Ska jag kanske tillägga att hennes rum är helt och hållet inrätt efter inspiration därifrån? Jaja, bla bla bla). Vi hittade kläder iaf, det gjorde vi. Och jag fixade håret. Mitt hår har nu två (eller är det tre?) färger och är fint. Behöver inte linda in det i stora scarfs längre.

När jag kom hem ringde en god vän till mig och ville hälsa på, ja ja visst! säger jag, rödblommig och svettig bland plastiga påsar som fastnat och klibbat fast i mina klibbiga ben. Vi dricker kaffe och äter vindruvor, handlar, postar brev till Norge, och pratar, massa. Någonstans där vid kaffedrickandet ringer min dotters kompis och frågar om hon får sova över (och eftersom min dotter sovit hos henne mängder av ggr så kan jag inte säga nej, känner jag.). Ja ja visst! säger jag. Kom du! Sedan går kvällen åt till att laga mat, fixa toast utan kanter och bädda sängar.

När jag till slut, runt 22 (tror jag), satt mig ned framför datorn, så ringer Kärleken. Och där, startar kvällens riktiga cirkus. Cirkus luftrum. Där någon därinne hoppar och sparkar i/på ? min mage och dansar runt och sliter och drar. Han berättar att de killar han jobbar med i Norge, tydligen har någon "äta så mycket kött" du orkar tävling. Vilket med andra ord innebär att de jämt efter jobbet är ute och raggar. De tävlar om vem som kan fixa flest kvinnor, och ja, det finns massa sex med i bilden. På toaletter, utomhus, osv. De kallar min kärlek för toffel osv för att han inte vill följa med ut.

Ehe, gissa vem som blev upprörd? Ja, hard one. Jag kallar dem för sexistsvin (till min pojkvän då), och lägger upp en lång utläggning om vad jag anser om den sortens tänkande. Köttmarknad. Objekt-tänkande. Grottmänniskor. Ointelligent. Och listan kan göras lång. Självklart är det som min vän uttryckte det, han är ju dig trogen som berättar om vad hans svinaktiga jobbarpolare håller på med. Det är ju inte honom du ska vara arg på. Nä, men sluta att vara så klok skrattade jag. Jag är arg nu, låt mig bygga upp min försvarsmur som säger att han också kommer att göra samma sak som dem till slut (hur kan han stå emot?), så jag kan gardera mig. Så som jag alltid gjort tidigare! Kanske jag faktiskt gillar att gå på samma begravning två ggr! Va va?

Ja, kan ju tillägga att min kärlek är helt på det klara gällande hur destruktivt och dumt hans "vänner" beter sig åt. Han säger att hans liv inte vore komplett utan mig och bla bla. (Precis så, bla bla, säger mitt försvar, han är gullig för att han har dåligt samvete.) Men nä, får jag säga då. Mitt förnuft vet att det inte är så. Faktiskt.

Min mage och mina känslor (och mina små) skriker att de vill kräkas på alla vidriga män som beter sig på detta vis och gör att köttmarknadstänkandet får en så central roll och plats bland så många.

Idag är jag lugnare. Drömde om min fina. Om vår "reunionkram".

Det är vi som bestämmer

Läste korpdotters senaste inlägg där hon skrev om Laleh, och blev lite inspirerad. Denna låt gillar jag starkt.

Lite avstängd.

Hej och godmorgon.

Jag har lite för många känslor i mig just nu. Det känns liksom som om de fastnat någonstans och jag har varken tid eller möjlighet att locka fram och granska. Istället stänger systemet av, som vanligt. Men, det är ändå inte lika starkt som tidigare, och för det är jag jättestolt och glad! Eller glad kanske är att ta i. Jag har svårt för att känna riktig glädje nuförtiden, handlar väl mest om att min lilla är så levande, och att det är ett uttryck för hennes vanmakt, och känsla av hopplöshet. Bara att acceptera. Det får finnas melankoli. Jag fungerar ändå. Så det så.

Min kärlek är jättegullig och spenderar alla sina pengar (nästan) på att hålla kontakten med mig. Han skickar tusen sms om dagen (ja, inte tusen, men många) för att påminna mig om att han älskar mig. Det är så synd, för den lilla delen i mitt system som är avstängd, är väldigt avstängd gällande känslor av det slaget. Närhet och bekräftelse. Jag har just nu svårt att ta emot och känna. Och svårt att ge. Men jag ser ju vad som händer (analyserat såklart), så jag går lite emot känslan och ger honom så mycket jag bara är förmögen till för stunden, även om det är svårt. Och jag förklarar. Det förtjänar han.

Inatt sov jag nog rätt bra. Jag sover mycket nu när han är borta. Lägger mig tidigare. Men så fort jag lägger ned huvudet börjar tankarna att mala såklart. Jag får otrevliga flashbacks så fort jag ligger.

Min pappa säger att jag är vacker och att min kropp är vacker. Men jag förstår inte, förstår inte alls. Jag har ju ingenting! Inga bröst och ingenting!

Stark känsla av att jag kommer att förlora syster snart. Hon tycker kanske att jag sviker mor? Jag vet inte, alla försvinner ju ändå. Fuck it. Inatt drömde jag om henne, att hela "familjen" satt i en trång bil, och pappa fick helt plötsligt för sig att hon (min storasyster) skulle sätta sig i hans knä. Vi skulle tränga ihop oss. Varför förstod jag aldrig, det fanns ju plats i bilen! Det knäppa är att vi var i "vuxen storlek" allihopa, och syster är ju faktiskt lika stor som pappa. Så det såg rätt konstigt ut när han slet till sig henne och placerade henne i sitt knä. Där i baksätet.

Vad som fångade min uppmärksamhet gällande detta var dock något helt annat. Det var min systers skrämda blick. Hennes ansikte bara signalerade HJÄLP, hjälp. Hennes lilla inom blev så levande i hennes blick. Ja, svårt att förklara, men det var så starkt. Och en annan persons ögon fångade också min uppmärksamhet. Pappas. Han njöt. Han såg äcklig, och stolt ut. Stolt över sig själv. Han varken såg eller brydde sig om hennes skräck.

(Min syster har inga minnen av att hon blivit utsatt kan jag inflika...)

Nä, nu måste jag se till att komma igång. Blir till att spendera hela (iaf halva) dagen i stan med min dotter. Uh. Människor. Överallt. Måste dock köpa kläder till hennes skolstart. Och jag ska färga håret. Och lite till.

Flyter runt...

Stor morot va! Observera att bilden och texten nedan inte hör samman.

Ja, idag har jag bara lagt fokus på att vara. Varken mer eller mindre. Jag existerar. Jag flyter runt i gränslandet. (Känns dock som att ledsenlandet är så mycket närmare än det glada.) Jag borde plugga, det borde jag verkligen. Skjuter bara upp det hela tiden.

Idag fick jag ett sms av min mor som undrade varför jag inte vill prata med henne? Jag förstår inte, skriver hon. Och avslutar meddelandet med en kram. Oj, och där har vi det dåliga samvetet som försiktigt (ja, faktiskt!) tittar in genom dörren. Det var väldigt skönt att observera hur mina ta hand om bräckliga mamma - impulser genomsyrade mitt system. Men bara för ett tag. Jag erkände och accepterade, och släppte sedan taget om dem. Jag svarade att jag har många känslor att redo ut, perspektiv som behöver klarna. Bara så. Det intressanta i det hela är att hon vet, mycket väl, om än inte medvetet för stunden, vad allt handlar om. Men mor förtränger för att härda ut, och det orkar inte jag längre. Leka familj. Jag orkar faktiskt inte. Priset är för högt att betala. För närvarande.

Min storasyster (som jag medvetet väljer att inte skriva om här), berättade för mig att min mors sömntabletter snart är slut. Och hon kommer inte att få några nya förrän hon träffat läkare, om ett par veckor. Det kommer att bli ett kalas med demon-tema bara det. Min mor går på starka ångestdämpande, hon äter antidepressiva och tar sömntabletter varje natt för att kunna få några timmars sömn. Utan sömnen är risken rätt stor att hon blir psykotisk. Det har hänt tidigare.

Så, sa min syster. "Om ca fem dagar får du se till att bli vän med mamma igen, för då har sömnbristen tagit ut sin rätt, och hon kommer att må mycket, mycket dåligt."

Nej tänker jag. Jag orkar inte ta ansvar för henne längre. Jag har nog med mig.

Feminism Survey: Men on the Street

Videon talar för sig själv. Skulle kunna svära i all oändlighet över hur obildade de tillfrågade är, men när allt kommer till kritan så är det de själva som framstår som idioter. Jag ger dock aldrig upp. Never.

It's a god damn rollercoaster ride!

Jag känner bara att jag måste skriva. Det är för mig just nu den bästa medicinen mot sockerdrickan som ibland invaderar min kropp, den som gör att jag bara vill lägga mig ned på golvet och skrika ut min frustration och sorg. AAAAAAAAAAAAAAAAAA! Skulle det låta tills det att jag tappade andan. Tappa andan är okej, men inte fotfästet. Det vill jag inte.

Varför alla dessa känslor nu då? Ja, jag pratade nyss med kärleken. Via sms går allt så mycket bättre. Då kan jag ta emot och ge bekräftelse utan att mitt innersta ska förvandlas till het puttrande gröt. Men det blir så tydligt att han inte är med mig, när jag hör hans röst. Jag kan inte röra, inte ta på. Så länge han talar om att han jobbar, hur mycket han saknar mig och dottern, då är allt ok, det känns ok. Men som nu, när han ringde, sa att han har en relativt lugn dag, han flyttar möbler och dricker öl. Jaha. Det är stor festival i staden där han befinner sig. Massa band som spelar. Han ska dit. Han och grabbarna. Jaha.

Nej! Jag orkar inte jag vill inte jag kan inte!

Hej på dig osäkerhet, hej på dig svartsjuka! Ok, vi tänker huvud och inte bara mage. Kom igen nu. Jag ser att du finns, jag ser varför du finns, men nej, han kommer inte att försvinna pga ett par schyssta skinkor i jeans, det vet du. Nej det vet vi inte! Skriker mina små, de är helt hysteriska. Måste tala lite med dem. Så får det bli.

Vi kan också prova på att avleda... Jaha, vad har vi gjort idag, de senaste timmarna dvs? Jo... har lagat goda kikärtsbifffar, yummie. Blev jättegott. Yogat har vi gjort också, jajja, jo visst, fast det är inte enbart positivt. Saker och ting händer i min kropp när jag kör kundalini yoga. Det är som att min kropp och mitt psyke liksom blottas. Svårt att förklara, men jag känner mig naken. Som om mina försvar luckras upp. Det är inte alltför skönt. Jag börjar gråta och känner mig minst i världen. När jag duschade var jag alldeles skakis, men lyckades med konsten att vara medvetet närvarande och fokuserade istället på att, ja, duscha.

Nu ska jag prova på att vända läge på denna känslobana och bygga den åt ett annat håll. Så att dem inte liksom lutar nedåt hela förbaskade tiden.
Min barndomsvän kommer ju, vi ska prata och vi/hon ska få mig att känna som om inget i världen kan ta ifrån mig den jag är. Det jag vill ha. Det jag behöver.

PS. (Detta skriver jag ca 15 min efter att jag publicerat inlägget.) Jag talade nyss med min goda vän M, hon som är på väg hit nu, och jag berättade lite kort om AAAAAH, och NEEEEJ, gällande min kärleks utgång ikväll, och hennes svar var. Aha, han ska gå ut. SO?

Tänk om det vore så enkelt. That would be lovely. Oh so lovely.

Dagen har börjat...

Idag orkar jag liksom inte. Vara en fighter. Sysselsätta mig hela tiden. Tänka positivt. Tänka JAG.

Nu börjar det bli jobbigt att han är borta. Vet inte ens om han kommer hem den 29.e. Kan bli längre tid. Gissar jag. Fan. Det orkar jag inte. AAAH. Åååh. (10.30)

Haha, så skönt att jobbiga känslor faktiskt GÅR över relativt fort. (... att betrakta dem som moln på himmelen, de kommer och går.) Nu är klockan 12.00 och jag är inte lika gråtfärdig som tidigare. M (= Kärlek. Alla dessa M! Haha, ja). Anyway, vi sms:ade lite fram och tillbaka och det var underbart. Fan så lycklig jag borde vara, och är, ibland. Han älskar mig. Vi är trygga. Jag blir snart trygg. I tryggheten.

Ibland känns det bara som att jag dömer mig själv när det handlar om att jämföra, jämföra med andras smärta. Ni vet, det där med att se på andras liv och sen på sitt eget och liksom, få perspektiv. Ett perspektiv som hjälper en för stunden. När allt är mörkt och bara läskigt. Om jag uttrycker mig diffust så kan jag ta ett konkret exempel. Nu imorse när jag satt i köket med min kaffekopp och bara kände. Kände saknaden och sorgen i hela min kropp, så ringde min goda vän M. (Ett till M!). Hon har problem i relationen till sin karl. (Som jag upptäckt att jag gillar att säga, egentligen kanske jag ska ge honom "titeln" fästman, för det är han, men jaja, skitsamma.)

Vi pratade en del och oj så jag känner för henne och hennes situation. Hon är en stark jäkel. Hon är beundransvärd. Hon brottas också med samma typ av känslor och tankegångar som jag. Nu är hennes relation i upplösningstillstånd iallafall och fasiken, I feel for her. När vi lagt på kom jag på mig själv med att vara så fruktansvärt tacksam, för allt jag har, allt jag har med min Kärlek. Jag borde vara lycklig. På riktigt. Och jag vet att det kommer. Till saken, det är inte helt lätt för mig att erkänna att jag pga hennes miserabla situation tackar gud för min. Fast, det är ju egentligen inte PÅ GRUND av hennes situation jag blir lycklig. Jag ser kanske bara saken i ett annat ljus, ja så är det. Så gör väl alla människor?

(Jag är inte elak mamma, jag lovar!)

Jag går fortfarande runt i sovkläder och stökar på här hemma. Sitter på golvet (upptäckte att det var rätt dammigt) och söker runt bland en massa filmer på jakt efter en att titta på ikväll, när min fina barndomsvän M (Jo, det är sant, ett till M!) kommer och hälsar på. Vi ska äta nyttigt och ta ett glas vin och ja, se en film var det tänkt. Jag tänker också på det där med recept en del Korpdotter, jag är... är... inspirerad och ja. Woho. Bah. Liksom.

"Crossroads" - Tracy Chapman

All you folks think you own my life
But you never made any sacrifice
Demons they are on my trail
Im standing at the crossroads of the hell
I look to the left I look to the right
Therere hands that grab me on every side

All you folks think I got my price
At which Ill sell all that is mine
You think money rules when all else fails
Go sell your soul and keep your shell
Im trying to protect what I keep inside
All the reasons why I live my life


Some say the devil be a mystical thing
I say the devil he a walking man
He a fool he a liar conjurer and a thief
He try to tell you what you want
Try to tell you what you need

Standing at the point
The road it cross you down
What is at your back
Which way do you turn
Who will come to find you first
Your devils or your gods

All you folks think you run my life
Say I should be willing to compromise
I say all you demons go back to hell
Ill save my soul save myself

Tevespel och telefonsamtal.

Helt knäpp dag idag. Händelserik på inre upplevelser. Hade världens superkaos-slitasigihåret-cirkus tidigare. Dessa starka känslor, som jag ibland upplever att jag ej har kontroll över, kryper (nä, det var inte rätt ord), de snarare KRASCH BOOM BANG.ar sig fram när jag är i närheten av min mor. Ja, jag har kontakt med min mor, och även min far. (Om än väldigt lite med mannen som ska föreställa en far). Jag har mängder av ggr provat på icke-konstruktiva sätt att säga upp kontakt. Men ja, jag har varit "fast i beroendegreppet" med alla dess tillbehör. Min mor har jag på något sätt alltid hoppats på. Ja, hon har gjort mig illa, ja, jag drömmer mardrömmar om hennes sätt, men... bara hon skulle ta tag i sina bitar skulle det kanske finnas hopp?

Men nä, så är inte fallet. Trist att behöva uttala, även för mig själv. Hon väljer förnekelse före mig, före självutveckling, före lycka, det skulle jag satsa allt jag äger på. Iallafall, till saken. Jag är medveten om att min dotter allt för ofta hamnar emellan oss, våra klor och morrande läten både syns och hörs även om vi skulle sitta inlindad i kokong av de tjockaste material som går att finna på marknaden. Idag var ett sådant tillfälle. Tyvärr. Mina små är ordentligt framme nu, och deras reaktioner ja, de är ibland väldigt mäktiga.

Det var eftermiddag och det ringde på vår hem.tel. Jag och dottern satt och spelade tevespel och jag frågade henne om hon inte kunde tänka sig att svara? Sure thing säger hon och rusar ut för att hämta telefonen. Det var min mor. Jag lät dem prata ett tag, men känner att det kryper i mig. Som vanligt. Mor ska veta vad vi ätit, vad vi gjort, hur hon (dottern) mår, (för tänk om stora stygga T fått hennes älskade barnbarn att må dåligt! Oj så glad hon skulle bli då med lite vatten på sin kvarn.) Haha, du är visst inte en sådan bra mor som du vill framställa dig som, det visste jag väl! (Så skulle hennes inre demoner dricka champagne och liksom gotta sig.)

Jag börjar iallafall att ja, störa mig, på deras samtal, och då hittar jag olika sätt att legitimera min ilska, klä den i... sammanhangsenliga kläder, ja kalla det vad man vill. Jag börjar i bakgrunden att klaga lite på att min dotter inte pratar när hon väl sitter med luren i handen, hon spelar tevespel istället och svarar knappt när mormor pratar. Jag mummlar något surt och försvinner från rummet. Hjärtat slår hårt och ilskan är närvarande. Jag förstår just då inte riktigt varför. Efter ett tag kommer iallafall dottern in med telefonen till mig efter att hon och mormodern talat med varandra om hur knäppt jag beter mig. Vad hände med henne? Ojojoj. Hon blev sur och lämnade rummet utan orsak, ojojoj.

Jag pratar med min mor i några sekunder före hennes sätt får mig att bli ännu argare. "Nämen J (dottern) lät så engagerad i telefonen så, jag förstår inte alls vad du blir sur över, och PANG! så reagerar jag som jag alltid gjort som vuxet barn. Jag slänger på telefonluren. Mina små skriker spottar och fräser. Att hon alltid ska ta våra upplevelser ifrån oss! Alltid sätta sina ord på mina upplevelser och göra dem till n ågot de inte är! Jag vet ju såklart att det inte är denna specifika situation jag reagerar över, utan det är alla års förtryck som kommer till ytan. Ännu starkare upplever jag att det är svårt att vara i min mors närhet nu när mina små är så vakna och alerta. (Och så vill jag ha det, vi har påbörjat ett samarbete som jag helhjärtat tror på, jag och de mina.)

Kan nämna att det sedan blev ett knäppt och onödigt scenario här hemma då mor försöker att nå oss och jag säger med upprörd röst - Jag klarar inte att prata med mormor, fattar du det? Det ringer på alla telefoner och i mitt huvud och min dotter får självklart svara efter att hon lugnat sig. (Hon blev självklart helt förvirrad av att se vad som hände med mig.) Och när allt lugnat sig och dotterna sa till sin mormor att mamma vill inte prata just nu. (Vilket för mig är jättejobbigt, för VAD har jag för orsak att bete mig så oartigt mot min extremt trevliga mor!?) Ja, jag har lärt mig en sak. Att p r a t a om händelser med barn, det barn inte kan sätta ord på. Vi satt en bra stund jag och dottern och jag lade fram så barnvänligt jag kunde vad som hände med mig. Hur de kraftiga reaktionerna inte alls hade något med hennes person att göra. Det förstod hon. Å, jag är så glad för det.

Ja, mer om hur jag ska ställa mig till mor och far... grejen en annan dag. Jag är så trött nu att jag ser i kors. Men det lutar just nu åt att skippa att vara i deras närhet. Jag har sett det som viktigt i min process att se vad som händer, observera exakt vad som aktualiseras i deras närhet, men jag tror inte att jag känner så längre. När jag är redo att berätta och konfrontera så försvinner de ju ändå ur mitt liv. Men ja, fan. Fan. Fan.

Skit å så.

Utdrag ur dagens sms.konversation med kärleken.

Jag ; Usch, jag har knappt sovit och när jag väl sovit har jag bara drömt mardrömmar. Saknar dina fina kramar. Skulle behöva en sådan nu. PS. T hjärta M

Han ; Åh baby. Kan du tänka dig att jag kramar dig? Det gör jag, en jättekram tillsammans med orden ; det går bra, allt löser sig. Jag lovar. Älskling. Jag älskar dig så fruktansvärt mycket! Vad ska du hitta på idag då? I love! Hur mycket som helst! Alla kramar och pussar du kan ta emot! Vi hjärta oss!

Jag ; Åh, tack! Jag känner och hör. Vill mest gråta denna morgon. Av drömmar och av kärlek till dig. Idag ska jag till skolan för att registrera mig. Sen ska jag och J (dotter) fika på stan. Du, lycka till på jobbet och glöm inte att du är finast i världen.

Idag är mina små i uppror. Är det dem eller jag? Eller är det vi? Jag vet ingenting idag. Förstår inte idag. Jag och dottern åkte upp till skolan och när jag väl var där så började det att krypa i mig. Jag avskydde alla solbrända glada ansikten som hälsade på varandra. Jag orkade inte med att någon skulle komma fram till mig och vara sådär... hurtig. Som att de inte hade några problem alls i denna värld. "Nu ska vi börja skolan och vara glada och träffa massa människor och skratta lite mera och fokusera på den samtidigt som vi nöjer oss med ett G i betyg och vi är lyckliga hemma också, klart vi bråkar lite med frugan/gubben ibland och självklart är det lite jobbigt att lämna ungarna på dagis och ja. Men vi är alla leende ändå! Titta på oss!"

Fan. Så tydligt att det är mina små som reagerar och tycker att skolan är jobbig. Liksom associerad med så mycket. Man har krav på sig där. Man ska inte bara prestera och få bra betyg, man ska vara trevlig med sina kompisar också. Få dem att tycka om en, trots att man själv tycker att man är den konstigaste och knäppaste varelsen på jorden. Man ska vara glad att man får andas samma luft som de där, de vanliga lyckliga och friska. De som inte har så mycket äckligt att tänka bort.

Saken är den att jag i helt och hållet vuxet tillstånd, är väldigt kompetent inom detta område. I den sociala sfären dvs. Men den lilla/de små, har inga sådana kunskaper, alls. De vet inte alls hur man ska bete sig bland människor. Och knappt inför sig själva. Ja, saker och ting klarnade nu, när jag fick skriva. Lilla fick skriva, och känna. Uppe på skolan när jag stod i kö till registreringen kom paniken krypande, det susade i öronen och jag fick sockerdricka i hela kroppen. Lyckades ta mig tillbaka till, ja, vad? Lyckades bli av med det värsta iallafall.

Känns lite bättre nu, men är fortfarande i uppror, eller blir så när min dotter är på mig och säger : mamma, mamma, lyssna då, se mig!

GAAAAH!

Hos psykologen

Ja, jag har bestämt mig för att ge min psykolog en chans till. Vi har pratat djupt och ingående om vad jag känner att jag vill och behöver få ut av våra sessioner. Varför jag tvivlar och så vidare. Och jag sa, verkligen allt. Och hon, svarade, på ett sätt jag inte förväntat mig. Hon bekräftade och förstod varför jag upplevde det som jag gjorde. Och ja, det blev ett bra samtal och jag vågade gråta inför henne för första ggn. Det var som en stor sten som släppte från mina axlar. Eller bröst. Eller vad man vill kalla det. Jag känner inte att jag förminskade mig och mina behov och gav efter, utan jag känner att detta beslut var rätt, just nu. Framtiden kan jag dock inte säga något om. Jag ger henne, oss, en chans till.

Idag var jag hos henne igen. Vi pratade om hur bra jag hanterar min svartsjuka. Att det tankesätt jag har nu, när jag verkligen hela tiden, konverserar med de små inom, är så bra på alla sätt. Jag/vi känner oss så lugna, och det har haft en positiv effekt på honom också. Han är om möjligt ännu kärare i mig! (Tycker jag att det verkar som iallafall.) Jag har kommit fram till att inget alls fungerar för mig när jag skjuter iväg mina små (om bara för en pytteliten stund). Vi måste vara ett team. Nu får de positiv respons och feedback för första ggn, och den varan vill de har mer av! Jag visar dem färdigheter och utan att förringa och förminska deras strategier försöker jag att visa att det finns andra vägar. De märker att det funkar! Ny iakttagelse ; jag är inte lycklig till fullo, om inte mina små är med. Börjar nästan att gråta bara jag tänker på det. Målet är ju också att sluta att splittra upp mig själv, att dissociera, att till slut sammanfoga. Allt. Helhet. Hela.

Det är så knäppt det där, gällande osäkerhet, rädsla, svartsjuka. Att jag, nästan tar för givet att alla jag är med ska svika mig. Eller iallafall få mig att känna mig så. Sviken. Bortvald. Jag måste kämpa extra hårt med detta eftersom t o m vuxna jag är livrädd. Svek och otrohet har liksom alltid förekommit i mitt liv. Från det jag föddes, till, ja nu. Eller det ska inte hända nu. Det hoppas jag inte. Usch. Tror inte. Så ska jag säga istället. Men det liksom suger till i magen när någon säger att det aldrig finns några garantier. JO! Vill jag skrika. Det måste det göra denna gång! Jag överlever inte en gång till! (Det sistnämnda skriker både vuxna och lilla med en röst.) Men ja, jag fortsätter i samma anda. Som jag gjort den senaste veckan då. "The power of positive thinking". Typ. Vi vågar. Det gör vi.

Nu när min älskling är borta. (Å så fin han är... Saknar hans beröring, hans kramar, hans sätt att titta på mig, hans sätt att alltid bära när jag faller, ja, allt som är han.) Oj, ja, iaf så har jag märkt och reflekterat över en sak, att när jag har mycket jobbigt omkring mig, mycket smärtsamt att stå i, så kommer min survivalinstinct in. Alltid, det slår aldrig fel. Som nu, när han är borta, vilket är stort för mig, som tidigare skulle ha gjort slut i min skalle för att skydda mig. Ja, då tänker jag att ; nu jävlar, det här klarar vi! Min psykolog tycker inte att detta behöver bli fel alls, eftersom jag är medveten om vad som händer, men ändå nyttjar det väl. Eller vad man ska säga. Denna gång tänker jag ju faktiskt ; Nu ska vi ta vara på tiden, sysselsätta oss, stärka oss, "bli JAG-stark", och inte bara tänka VI och låta det äta upp mig. Inte låta relationen definiera mig. Det blir lätt så för mig.

Jag har så svårt för relationer. När jag är själv, ja, då vet jag vem jag är, vad jag vill osv. I en relation tappar jag lätt bort mig själv. Rädd ibland för att den ska äta upp mig. Ser den som ett stort hårigt monster som bara gläfsar och dreglar (uppifrån luften, där den är) ned på marken, där pyttelilla jag står och tittar upp på besten med skrämda och samtidigt sorgsna ögon. Och avstängd kan blicken se ut ibland. Hur går allt det ihop? Jo, det gör det nog.

Att tänka på ; låta mina små förstå att deras överlevnadsstrategier har varit brukbara på olika sätt. De har alla fyllt viktiga funktioner. Jag ska försöka att få dem att närma sig varandra. Försöka visa och berätta för min lilla kämpe att det är okej att vara sårbar ibland. Att vara ledsen, och visa det, är helt i sin ordning.

Vi talade även en del om det faktum att jag blivit erbjuden taktilmassage. Hon tycker att det kan vara väldigt bra, men hon vill att jag är väldigt väldigt vaksam på min kropp. Och hur den reagerar på beröringen. Den kan ju faktiskt dissocieras bort till fjärran land och jag ligger där utan att känna. Något. Det är inte bra. Då måste jag avsluta. Jag måste också vara vaksam på om motsatsen händer, att det helt enkelt händer för mycket. Att kroppen exempelvis reagerar väldigt våldsamt, då är det av yttersta vikt att vi avslutar med en gång, för om allt händer på en gång, att beröringen aktualiserar och liksom väcker "det döda", mina "demoner", bortträngda minnen, så kan det bli väldigt, väldigt katastrofalt. Och svårt att enbart med färdigheter ta sig ur. Jag vill verkligen inte skrämma dig sa hon, men det kan gå mycket illa om för mycket händer på en gång.

Uh, kändes viktigt att få skriva av mig idag. Nu måste jag dock plocka av reservlagren för att finna energi till att plugga. Har en massa ogjort från förra terminen (då jag var osäker på om jag ens skulle orka fortsätta), som jag måste/ska ta itu med nu.

Godnatt i min hatt!

Lycklig en stund

Mitt hjärta är fyllt av kärlek och tacksamhet just nu. Och även stolthet. När jag satt bredvid min dotter på sängen, för att säga godnatt - jag älskar dig - du är det mest underbara jag vet - och så vidare, så tittade hon på mig med sina stora ögon och sa ; Mamma, vet du vad jag ser när jag tittar på dig? Näe, svarade jag. - Jag ser ett par fina ögon, ett vackert leende, och ett hjärta med massa kärlek i.

En väldigt gråtmild och lycklig och varm T kramade om henne och ja, kände sig väldigt, väldigt lycklig.

Jag är också stolt över min styrka ikväll. Jag har talat med min Kärlek i telefonen och lyckats (utan att ta på mig en mask), att vara väldigt väldigt, närvarande. Och kärleksfull. Och glad. Inga bubblande jobbiga känslor, inga försvar, och ingen stor osäkerhet.

Tänker en del på talsättet : Att vara modig är att våga göra det man är mest rädd för.

Nattis!

KOM HEM!

Saknar honom så att det värker just nu. Vill mest bara lägga mig ned och gråta. Vill inte att han ska jobba i Norge. Alls. Just nu. Jag struntar i hur det ska gynna oss ekonomiskt, JAG VILL HA HONOM HEMMA; NU! (Så upplever jag det kl 16.51 iallafall)

I got it from my momma?

Livet är bra konstigt. Men ändå, så enkelt. Ja, ur olika perspektiv sett då. Jag tänker nu, när mycket är emot mig, men ändå inte, att hela mitt liv handlat om överlevnad. Jag har inte levt till fullo, för jag har varit så fokuserad på att överleva.

Mycket i min tillvaro är betungande och svårt. Jag vet att när jag kommit lite längre i min minnesprocess, så kommer min familj att vända mig ryggen. Det vet jag med all säkerhet. Min mor skulle aldrig kunna ge mig den bekräftelsen, hon skulle aldrig kunna erkänna (annat än de gånger hon gör det på fyllan), att jag har fått lida under min barndom. Min mor var utsatt för övergrepp som liten flicka. Hennes smådelar finns kvar, de har hela hennes liv skrikit på uppmärksamhet, men min mor har inte lyssnat. Hon har istället börjat att förtränga, och att förakta. Hon har istället projicerat en massa instängt på mig.

Min Kärleks familj hör inte av sig till mig. Jag vet inte om Kärlekens syster talat så illa om mig att de till slut blivit påverkade, och lyssnat. Alla i den familjen vet att denna tjej (deras dotter, syster) har ett gravt funktionshinder, och ofta reagerar ut på konstiga sätt. Men ja, känner de kanske inte mig tillräckligt? Det kanske är så. Jag kan iallfall se mig själv i spegeln och veta att jag handlat korrekt, enligt mina värderingar. Jag har vänner som bekräftar att situationen är helt bisarr, att hon beter sig vidrigt åt, och ja. Men jag blir så ledsen. Det är känsligt för mig det där med familjer. Jag vet att jag kommer att stå utan snart. Jag intalar mig själv att jag inte behöver, annat än den jag har. Jag, min dotter och vår vackra M. Jag orkar inte heller bevisa för dem (kärlekens andra familj) att jag är bra. (Nu vet jag inte hur pass mycket jag tar ut i förskott, de kanske bara, inte orkar... höra av sig, eller bjuda in mig, eller hälsa när de ringer.)

Men ibland är jag så förbaskat trött på att alltid känna att jag behöver kämpa. Jag vill, och kämpar hårt för att känna att jag duger som jag är, så hädanefter blir det till att välja med omsorg. Vilka man släpper in på livet. Vad som gör ont, är att jag i ett svagt tillstånd berättat för min kärleks mor, om vad jag går igenom nu, om mina minnen osv. För att skapa någon typ av förståelse kanske, jag vet inte. Och efter detta samtal har hon inte hört av sig till mig. Det var den första "vuxna", iaf i sådan position som hon ändå har, (hon är en mor), som jag berättat för. Om den overklighet som till slut har blivit verklig. Mitt barn känner sig sviket. Hoppas att allt är ett missförstånd. Att det inte alls handlar om systern som talar ont om mig, eller det faktum att jag berättade om det andra onda.

Och egentligen, vad har det här för mening i det stora hela? Livet består av så mycket mer, så många fler relationer. Jag måste bara få andas på saken. Att börja plugga (och kommer även att resa en del), kommer att ge mig distans. Jag kommer att ha många fina meningsfulla möten och relationer som ger liv och näring, innan min dag är kommen.

Idag har jag träffat min rehabiliteringsperson. Hon som för några år sedan hjälpte mig med att få praktik som till slut ledde till jobb. Hon som hjälpt mig med allt gällande studier. Hon guidar, hon pushar på, hon ger inspiration, och ja, hon pratar med CSN åt mig de stunder jag inte orkar. Det var underbart att träffa henne igen såhär efter hennes semester. Vi har blivit som två nära vänner. Vi pratar om allt mellan himmel och jord. Vi gillar mer eller mindre samma musik, samma filmer, och ja. Fint fint. Jag berättade iallfall för henne om mina nattliga kramper i benen, och om hur svårt jag har att sova. (Mycket oro och mängder av drömmar). Hon föreslog taktil massage och tänker nu se till att jag får det. En gång i veckan. Wow. Varför kan aldrig min psykolog komma med sådana förslag? Hon tycker att jag ska massera mina ben och duscha dem varmt när paniken kommer. Vilket självklart inte är en dålig idé heller.(Återigen, ska berätta om vårt möte, inte mycket att säga om det, men jag ska, snart. Promise.)

Jag såg förresten en musikvideo nyss som fick mig att må illa. Såg ut som en av snubbarna ur Black Eyed Peas. Det var det nog vid närmare eftertanke. Videon var iaf (surprise!) full av halv? nakna kvinnor på en strand. Och han, snubben, sjöng ; Where did you get your body from? Sen något om hur guys went bananas över de vackra kropparna. Varpå tjejerna mimar lite (mycket) mjäkigt ; I got it from my momma, I got it from my momma. Yeah, right, tänkte jag.

Så trött på all objektifiering av kvinnors kroppar att jag känner mig sjuk. Och just, den indiska filmen från igår, den sög.

Kognitiv teori och indisk film

Ja, jag hade ju tänkt skriva en hel del idag. Haft många många funderingar. (Som om det skulle vara något nytt.) En vän sa till mig en gång ; T, du tänker för mycket på vad du tänker. Ja. Ibland analyserar jag i det oändliga, det vet jag. Vissa gånger blir det inte alls konstruktivt. Men, många gånger hjälper det mig. Mycket. Det var för några år sedan jag lärde mig att börja observera mina tankar, för att sedan kunna se konsekvenserna, det vill säga vilka känslor det leder mig till. Idag har man väl kanske (vissa gånger) tagit den kognitiva teorin lite för långt. Eller, ja.

Nu är jag trött och skulle kunna skriva om ett bananskal i all oändlighet. Men det ska jag inte, jag låter mina tankar och reflektioner få vila tills imorgon. Det är indiskt tema på SVT, och tydligen någon film som drar igång om några minuter. Den ska T se! Ja! Romantisk smörja och massa bra musik och massa fina färger och, och, ja. T själv i soffan. Älskling har skoj i Norge. Trivs med jobbet. Träffar mängder av människor. Ja. Hoppas han tycker att jag är värdefull. Fin. Jag vill känna så. På riktigt. Inför mig själv.

Godnatt på er finisar!

Bara (V)ara

Å hej och hå, surfar runt lite.
Finner lite intressant. Ibland mycket intressant. Tänkte skriva lite senare, just nu mår jag inte superbra. Men det vänder, det vet jag. Ska se till att det gör det. Banne mig.

Tankar och avsked

Bild på vårt kaos. Vi har så mycket saker på en sådan liten yta att det ibland känns som om vi bor i ett förråd.



Jaha. Vad gör vi idag? Inte mycket. Knappt något alls om jag ska vara ärlig. Fast vad räknas egentligen som att göra något? Klart jag gör något. Jag sitter i en fåtölj och mår lätt illa och kollar på dålig teve. Jag är inte värst produktiv, nä, det är jag inte. Men imorgon är en ny dag.

Imorse åkte min fina. Min vackra. Jag är stolt över hur jag hanterade avskedet! Jag kände. Jag kramade. Jag pussade. Och jag grät. I vanliga fall brukar jag använda mig av diverse olika skyddsmekanismer för att slippa känna hur ont det gör, men inte denna gång. Jag stannade i känslan. Måste träna på att "klappa mig själv på axeln" när jag gör något bra. Jag har aldrig direkt gillat avsked och brukar ha världens seperationsångest. Ja, vi får se hur dessa veckor kommer att arta sig, men jag intalar mig att det kommer att bli hur bra som helst!

Att jag kommer att sakna honom, absolut. Något fruktansvärt, men det är bara att försöka acceptera att saknaden liksom finns där. Ja. Så får det bli. Vi har umgåtts så tätt, så intimt, han och jag under de senaste fem månaderna, så att återgå till mina och dotterns rutiner igen känns, konstigt, men ändå, helt ok. Jag ska ha massa jag-tid. Gå ensam på teater. Gå på utställningar. (Även om den stad jag bor i inte är speciellt rik på kultur av något slag). Ta mig tid att läsa DN varje morgon. Utöva yoga. Sova ordentligt. Äta nyttigt. Spela gitarr. Skriva massa. Läsa massa. Ja, lite så har jag tänkt. Jag vill finna Mitt lugn igen. Min styrka. Den som bara är Min.

Jag funderar också en massa på min framtid. Fast framtid kanske är fel ord. Om inte framtiden börjar om några veckor. Fast det gör den ju. Framtiden börjar ju imorgon. Eller om en minut t o m. Ja, jag funderar iallafall kring hur min tid ska räcka till allt. Plugga heltid (ser ut som att jag får göra så till en början, annars blir det strul med pengar, lång historia, eller iaf för lång för att jag ska orka skriva eller tänka på den.)Jag måste finnas där för min dotter. Jag måste finnas där för mig själv, mina små. Gå i terapi. Renovera lägenhet. (Vi flyttar in den första okt.) Vill finna tid till skrivande och målande. Helande helt enkelt. Jag vill också kunna ha ork till ett engagemang i det parti (politiskt) som jag är medlem i.

Men ja, medveten om att allt ovan inte är möjligt. Inte genomförbart. Alls.

Uff, nu mår jag illa. (Självförvållat dock, blev lite för länge på en fest igår och jag. är. inte. stolt. över. mig. själv.)

Hej då älskling.

Min Kärlek åkte precis nu. Känns mycket jobbigt.

Sen frukost eller tidig lunch?

Ja. Klockan är nu 10.50 och jag sitter vaken, för mig själv. Min kärlek sover. Jag sa till och med åt honom att han kunde fortsätta med det ett tag, jag vill blogga, jag vill skriva. Jag har tänkt rätt mycket på det här med att göra just det, blogga. Skriva såhär i halv offentlighet. Ska jag sätta upp regler för hur och vad jag publicerar? Nä, det känns liksom inte helt rätt med ett alltför kontrollerat bloggande. Det skulle liksom vara så typiskt. Mig. Det jag finner så skönt med detta är, att jag vågar. Vågar visa och öppna upp. Låta människor se det jag tidigare rubricerat som mina mörka sidor, eller ja, något åt det hållet.

Idag vågar jag plocka upp och granska de bitar/delar som väljer att bubbla sig upp till ytan. Jag ser delarna för vad de är. Väldigt ofta efterreaktioner av barndomens utsatthet. All vanmakt och frustration. Jag försöker heller inte legitimera destruktiva händelseförlopp genom att på en gång hänvisa till mitt lilla barn. Men det är en förklaring, det är där jag är och tänker vara ett tag nu känner jag. Jag ska bli bättre på att observera mina små. Kommunicera med dem. Ta hand om dem. Förklara för d e m, det de aldrig någonsin fick förklarat.

Jag har funnit två små där inne, med helt olika sätt att hantera sin verklighet. Den ena har fått etiketten den snälla, även om det är helt fel ord. Hon vill iallafall känna anknytning till vilket pris som helst. Hon tror på människan. Det är den tron är den som tar henne genom allt fasansfullt. En bräcklig slags övertygelse om att det måste finnas gott i människor och i den här världen. Hon såg det goda även i sina förövare och hoppades att de skulle förändras. Bara de såg hur duktig och snäll och fin hon var. Jag gör allt för dig nästan skrek hon med sitt sätt att vara, bara du bevisar för mig att det finns hopp! Godhet. Hon är också i ett väldigt stort behov av stöd.

Hon ropar på hjälp.

Sedan har vi den lilla som fått etiketten kämpen. För henne är allt en kamp om överlevnad. Hon säger upp till strid alldeles för lätt, för fort. Och ja, det är här mycket av min klyvning ligger. Dessa två har jag pendlat mellan en hel del, deras överlevnadsmekanismer har blivit vad som tagit över och styrt mycket av mitt beteende, mina reaktioner. Idag är vi tre st. Jag är nu vuxen med rätt mycket förnuft och visshet. Så vad jag ska jobba en hel del på nu är att få mina smådelar att våga lita på att mitt sätt att hantera livet också fungerar, jag vill också få dem att förstå hur fina och starka de är. Och deras sätt att hantera, har varit det som fått mig/oss att överleva.

Det är lite detta tänkande jag ska ha gällande min svartsjuka. Genom att jobba aktivt med dem, och att få dem nyfikna på vuxna T's sätt att hantera. Visa att det också går.

Oj så tiden går, hade egentligen tänkt skriva mer. Jag är så full av tankar gällande... ALLT! Mer eller mindre. Politik, psykoterapi, musik, you name it. Men ja, tiden finns inte riktigt känner jag. Ska väcka Han som sover och fixa ordning lite frukost såhär i lunchtid. Vill bara avsluta med att säga hur mycket det betyder för mig att ni läser det jag skriver. Jag känner, som jag sagt tidigare, mig mindre ensam. Det är så värdefulllt.

Jobbig natt och högmässa

Ja, var ska jag börja.

Lördagen. Lördagen blev kaosartad. Min sambo var ute på spelning och skulle ta sig hemåt när den var slut. Att han tar sig hem efter att han spelat (och inte fortsätter att festa hela natten med de andra grabbarna i bandet är inte enbart för min rädslas och osäkerhets skull, utan han har övertygat mig om att han faktiskt vill hem.) Till oss. Det är det enda han tänker på när en spelning är slut, hem hem hem. Ok, fint, lugnt. Han älskar oss och vi älskar honom. Mer än jag trodde var möjligt.

Iallafall, för att göra en lång historia kort, hans mobilbatteri dog under kvällen och ja, det gjorde mig inget, jag brukar ändå inte ringa stup i kvarten.

Kvällen blev ändå rätt... tung, här hemma. Jag försökte (likt under fredagen) att sysselsätta mig med min dotter. Vi såg på film, målade tavlor, spelade gitarr och så vidare. Hon pratade om hur mycket han (M, min kärlek) betyder för henne. Det är konstigt sa hon till mig, du är min mamma, och han är inte min riktiga pappa, men ändå älskar jag honom lika mycket som jag älskar dig. Mitt hjärta växte lite och min kroppstemperatur höjdes. Mm, han är underbar. Hon är underbar.

Trots våra fina stunder kände jag ändå det där alltför välbekanta obehaget som jag har för vana att hålla i schack. (Han älskar oss, han älskar mig, han försvinner inte, han försvinner inte.) Och när klockan började att närma sig tolv tänkte jag att nä, dags att iallafall försöka att sova (jag sover sällan bra och fridfullt när han är ute och spelar, inte förrän han ligger bredvid mig kan jag somna tryggt).
Gissa vem som inte kunde somna? Mm, och jag som är så beroende av rätt mängd sömn. Mina problem växer och blir tredubbelt så stora när sömnen blir störd.

Ja, till saken. J a g börjar att oroa mig. Det börjar småskaligt med - undrar vad han gör nu, undrar om det är några snygga kvinnor där? osv osv. (Det är småskaligt för mig iallafall). Klockan blir sedan ett och ja, inget blir lättare. Festen på vilken de uppträder (med en mängder andra band), slutar kl ett. Så ja, jag lade ihop ett och ett (mycket ettor här) och tänkte att, ja, han är väl hemma runt två. Iallafall. Det är inte överdrivet långt ifrån där vi bor och han ville ju verkligen hem och de har redan packat ihop instrument och utrustning och ja. Hur jobbigt allt än är, så kommer han ändå hem snart.

Klockan blir både två och halvtre och min oro har nu gått över till stark ångest. Sådan stark ångest har jag inte haft på länge, och under sådan lång tid. Den gick helt enkelt inte över. (Och jag provade det mesta.) Vad min oro/ångest handlar om och varför den dyker upp? Brist på kontroll, alarm/krisberedskap, rädsla. Jag målar upp och går igenom fruktansvärda scenarior i mitt huvud som alla egentligen handlar om en sak, rädsla för att bli lämnad.

Klockan fyra på natten/morgonen sitter jag iallafall ihopkrupen i en fotölj med en filt omkring mig. Jag skakar och ber till Gud. Snälla låt mig ta mig igenom detta, ge mig styrka, låt allt vara som vanligt. Varför reagerar jag så starkt, har jag så stora problem? VARFÖR är jag så FÖRBASKAT rädd?

Han kommer hem tjugo minuter senare än fyra och vill ge mig en kram. Jag är arg och rädd. Men täcker rädslan i ilska. Jag vill inte kramas, jag är redo att gå till attack för att försvara mig, så jag flyger upp ur fåtöljen och stirrar kallt på honom och säger något i stil med - våga aldrig göra såhär mot mig igen, aldrig aldrig. Jag ger honom en kalldusch och berättar ilsket om hur orolig jag varit (inte bara gällande andra kvinnor, utan för att något verkligt hänt, har sett honom i diken, bilolyckor osv)

Han reagerar först med förvåning och sedan med att bli arg för att jag går till attack utan att först ha lyssnat till honom, varpå jag blir ledsen som ett litet barn (vilket jag också var i den stunden!) - Men, men, stammade jag. - Du kan ju inte vara arg på m i g! Det är ju jag som är rädd och ledsen, och sen kom störtfloden av tårar.

Ja, han hade ett legitimt skäl att vara sen. Och ja, jag vet förnuftigt att risken att han skulle vara otrogen är minimal. Detta handlar om intimitet, om mina små, om deras rädsla för att bli lämnade. Nu när vi har funnit allt det vi någonsin sökt efter, allt vi hoppats på, då måste vi se till att inget förstör. Inget inget. Då dör vi säger dem.

Igår var jag hos en god vän och vi diskuterade detta, jag talade också länge med min psykolog om detta svåra ämne. Det har gjort mig enormt gott. Jag vet nu mer om hur jag ska arbeta och kommunicera med de små inom. (Mer om mitt möte med psykologen vill och tänker jag skriva senare. Eller imorgon.)

Vill bara avsluta med att säga att jag i söndags (efter den jobbiga natten) gick på högmässa. Jag låg under natten och bad till Gud så omfattande och jag kände att det var det enda som fungerade, när jag såg mig själv (och de små), vila tryggt i Hans famn. Så trots att jag inte sovit mer än 2 h natten till söndag kände jag att jag på något sätt ville tacka, visa att jag tror, och ja, svårt att förklara. Högmässan var iallafall hur fin som helst. Det kändes som det alltid känns när jag går in i en kyrka. Denna kyrka är dessutom hur vacker som helst. Jag blir lugnet själv. Jag känner mig... hemma. Här ska jag vara. Jag känner mig verkligen som Guds barn.

Att besöka kyrkor har jag gjort så länge jag kan minnas, har dock aldrig tagit min tro längre än att ibland be... Och besöka. Och erkänna.

Nu ska jag ta min kopp kaffe och sätta mig i hettan på balkongen och lyssna på Ane Brun i hörlurar. (Smart va? hetta + kaffe!) Min lilla tjej (dottern), åker bort över helgen och jag ska bara umgås med min kärlek, vi ska vara närvarande och njuta av varandra. På söndag åker han till Norge för att börja jobba. Usch. Han kommer att vara borta i nästan tre veckor. Uh. Men det går nog bra, bara bra bra bra.

Sol och kramar och allt fint till alla fina som läser!

Rädd och nervös

Ska till psykologen idag och är så nervös. Min lilla är rädd. Vi är rädda för att bli avvisade, nu när vuxna ska säga åt henne att vi vill ha annan hjälp. Mer hjälp.

Det du har att berätta betyder inget, det betyder inget. Din sanning i din kropp. Det är inte så allvarligt, inte så allvarligt.

Happier Man

Letade efter en speciell video/låt med Sophie Zelmani på youtube, och fann den i rippat format. En repris ifrån ett liveframträdande dessutom. Men det gör mig inget eftersom man nu ser texten till låten så tydligt. Till denna låt har jag många tillhörande minnen. (Från vuxen ålder då såklart)

Ryck i benen

En liten fundering bara.

Är det någon av er som drabbas av "spritt" i benen om nätterna? Inte det där - imorgon fyller jag år och ska få en häst eller moped - sprittet. Utan att det rycker något fruktansvärt. Det är smärtsamt och svårt att göra något åt. Det är ju också såklart förknippat med obehagliga känslor som dyker upp. Ofta nattetid. Det är alltid då det händer.

Inatt vaknade min dotter av att hon hade ont, där. Där nere. Inget allvarligt dock. Utan en åkomma som lätt kan behandlas. Iallafall så kom hon gråtande till min och kärlekens säng och jag och min alarmberedskap flyger upp och tröstar tröstar och tröstar. Hon får aldrig känna som jag en gång gjorde, aldrig aldrig aldrig. Jag går in med henne till hennes rum och frågar efter liten behandling av det onda om hon vill att jag lägger mig ned bredvid henne tills att det hon somnat. Det ville hon gärna.

So, hon somnar och jag är på god väg. Men då, när man hamnar i gränslandet och är på väg... så börjar det att krampa i benen. Jag känner att jag måste sparka, rakt ut i luften, göra något göra något, så att det ska försvinna. Det spritter och rycker så att det gör ont. (Kan också passa på att tillägga att jag inte äter några mediciner alls.)

Det är som att jag är liten igen och är i fara. Benen, ta mig härifrån, spring spring spring härifrån! Efter ett tags sparkande blir jag dock trött och börjar att falla in i sömn. "Jag är i sommarstugan och går runt, runt runt runt... pappa finns någonstans där, jag vet inte var men ändå exakt, var. Över mig över mig över mig." Nä jag vågar inte ta minnet längre, är för trött, intalar jag mig själv. Jag vågar inte.

Halleluja!

Så knäppt allt är. Känns. Nu har jag hamnat i det tillstånd då jag inte orkar tänka på det jobbiga, jag fokuserar på mitt vuxna, min vuxna, jag. Jag läser böcker om självkänsla och självutveckling och bara, ja, är.

Men att bara, vara, är inte lätt nu när min lillas material ligger och bubblar, under ytan. Det känns nästan som om, jag förtränger, förtrycker, hennes erfarenheter. Jag försöker dock att konversera med henne så gott jag kan. Berätta att jag måste vara i mitt vuxna liv ett tag, så att det inte går åt skogen. Att exempelvis sabba världens mest underbara relation och att vara en dålig mor är inget som gynnar, någon. Grejen är bara den att hon är rätt säker på att hon redan är död. Äh, svårt att förklara just nu. Men jag måste visa henne hur långt hon kommit, att hon lever under stabila omständigheter idag, trots det hon varit med om. Hon har överlevt.

När jag är liten, då hela jag uppfylls av hennes känslor och tankar, då är jag minst på jorden. Jag är ingen. Inte värd något och så småningom kommer alla att komma på det. Det där jag redan vet, att jag är en liten manipulativ egoistunge. Snart försvinner allt, snart är jag ännu mer ensam, speciellt om jag öppnar mig för någon. Då kommer jag att bli föraktad och ännu mindre.

I början på denna vecka var jag väldigt liten. Och blev ännu mindre då jag har en gammal "kompis" som nu är "ute efter att sätta dit mig". Problem ; jag är tillsammans med hennes bror och hon tycker nu att jag kommit och klampat in på hennes territorium och hon känner sig hotad. Jag har börjat umgås med hennes stora (och varma!) familj. Helt knäpp - sitta i sandlådan och kasta sand på varandra - situation. Mycket mycket underligt, komplicerat, and may I say, barnsligt scenario.

Det enda positiva jag kan finna med detta är att jag kan granska detta ut i sömmarna, och helt ärligt säga, att jag agerat enligt och överens med mina principer och värderingar. Hur mycket personangrepp hon än har utsatt mig för, har jag inte sänkt mig till den nivån, utan bara sagt att nu får det vara nog. Att tänka på T ; integritet. Självrespekt.

Jag kanske borde tillägga att denna tjej har väldigt stora problem. Iallafall så har hon börjat att sms:trakassera mig och hon vet verkligen hur hon ska göra för att komma åt mina punkter. Och mina inre små. Hon klandrar mig för allt jag varit utsatt för och talar om vilken tragisk och avskyvärd människa jag är. Mitt fel att jag blivit våldtagen. Jag har själv indirekt utsatt min dotter för övergrepp säger hon då jag utan klara minnen låtit min dotter vara i närheten av min far. Hemsk mor är jag. Å listan kan göras lång. Kan tillägga att min dotter i n t e blivit utsatt. Men ja, hela processen, med minnen och tillhörande reaktioner är något som jag fick kastat i ansiktet. Det är mig och min person det är fel på . Det är jag som är sjuk.

Ni vet, min lilla känner såhär inför sig själv. Det är hon som står ansvarig för äcklet. Det är hon och hennes avskyvärda kropp som åstadkommit allt ont. Allt mörkt och skrämmande. Mitt vuxna och förnuftiga jag har en annan åsikt. Men just då, kom sms-sändaren åt allt det jobbiga. Jag bröt ihop hemma hos hennes, och min sambos mor och låg och skakade och grät omvartannat. Till slut kände jag mig mer apatisk, jag hamnade i det läget då jag/hon intalar sig själv att inget berör. Jag blir den andra lilla tjejen, hon som ska försvara sig mot världen. Men tyvärr har inte heller hon speciellt höga tankar om sig själv, så allt blir bara självuppfyllande profetia - smet.

Min pojkvän/karl/sambo försöker om och om igen att intala mig att hans familj (tänker här speciellt på hans mor som är så fin, beskyddande) tycker om mig, och inte alls delar hans systers uppfattning om mig. Jag vet (vuxna vet), egentligen vad allt detta handlar om. Jag vet att hon upplever mig som ett hot (och har gjort så rätt länge), och att hon projicerar alla sina jobbiga känslor på mig. Letar "legitima" orsaker att hata mig för, då hon inte hittar något så går det alltid att slå under bältet. Hon känner sig hotad och attack är bästa försvar och bla bla bla. Har dragit analysen för mig själv tusen gånger.

Uh så jag babblar. Men ja, fortsätter då jag kommit så långt. Iallafall så reagerar jag ofta väldigt... olämpligt, när jag är uppfylld av den lillas känslor. Jag har på något sätt redan bestämt mig för att denna familj också kommer att döma mig, titta snett på mig, så jag börjar att reagera, konstigt. Jag tripper ena stunden på tå och tänker på att alltid säga smarta saker, och så vidare. Ena stunden beter jag mig konstigt mot min fina kärlek framför dem. Jag är så rädd att de ska tycka att jag är en dålig flickvän så jag ja, ni förstår. Jag blir en självuppfyllande profetia personifierad. Jag vet ändå (återigen mitt vuxna jag) att hans familj tycker jättemycket om mig. Och tycker att jag är en fin flickvän.

Men ååååh så frustrerande att detta självförakt bubblat upp! Självkänslan har varit lika med noll och jag har fan i mig känt mig svartsjuk när en katt smekt sig mot min sambos ben. Och d e t t a är i n t e ok! Och inget jag varken pratar eller ger uttryck för. Jag är ju den självsäkra tjejen som aldrig oroar sig. Jag ser ju bra ut och är så jäkla trevlig, målmedveten och fanimig kompetent! Liksom. Å jäklar, så jag inte räcker till. Jag räcker inte till jag räcker inte till. Äcklig äcklig äcklig.

Ja, detta är ett uttdrag av det kaos som haft kalas i min skalle. Nu försöker jag att jobba på alla dessa bitar. Självkänsla självkänsla! Styrka styrka! Utmana dina rädslor T! Utsätt dig gång på gång för det du är rädd för och liksom se, att inget hemskt händer! Din man lämnar dig inte för någon annan, titta så fint det går!

Hela helgen är han borta på spelningar med sitt band. Jag sitter hemma med min dotter. Inte kontrollera något du inte kan kontrollera T. Finn ditt inre lugn. Han vet vad han har hemma, något så fint så fint. Det har han ju sagt!

Bli bra på gitarr, träna träna, se film, äta chips, men inte för mycket. Inte för mycket. Av något.