Hej och godmorgon.
Jag har lite för många känslor i mig just nu. Det känns liksom som om de fastnat någonstans och jag har varken tid eller möjlighet att locka fram och granska. Istället stänger systemet av, som vanligt. Men, det är ändå inte lika starkt som tidigare, och för det är jag jättestolt och glad! Eller glad kanske är att ta i. Jag har svårt för att känna riktig glädje nuförtiden, handlar väl mest om att min lilla är så levande, och att det är ett uttryck för hennes vanmakt, och känsla av hopplöshet. Bara att acceptera. Det får finnas melankoli. Jag fungerar ändå. Så det så.
Min kärlek är jättegullig och spenderar alla sina pengar (nästan) på att hålla kontakten med mig. Han skickar tusen sms om dagen (ja, inte tusen, men många) för att påminna mig om att han älskar mig. Det är så synd, för den lilla delen i mitt system som är avstängd, är väldigt avstängd gällande känslor av det slaget. Närhet och bekräftelse. Jag har just nu svårt att ta emot och känna. Och svårt att ge. Men jag ser ju vad som händer (analyserat såklart), så jag går lite emot känslan och ger honom så mycket jag bara är förmögen till för stunden, även om det är svårt. Och jag förklarar. Det förtjänar han.
Inatt sov jag nog rätt bra. Jag sover mycket nu när han är borta. Lägger mig tidigare. Men så fort jag lägger ned huvudet börjar tankarna att mala såklart. Jag får otrevliga flashbacks så fort jag ligger.
Min pappa säger att jag är vacker och att min kropp är vacker. Men jag förstår inte, förstår inte alls. Jag har ju ingenting! Inga bröst och ingenting!
Stark känsla av att jag kommer att förlora syster snart. Hon tycker kanske att jag sviker mor? Jag vet inte, alla försvinner ju ändå. Fuck it. Inatt drömde jag om henne, att hela "familjen" satt i en trång bil, och pappa fick helt plötsligt för sig att hon (min storasyster) skulle sätta sig i hans knä. Vi skulle tränga ihop oss. Varför förstod jag aldrig, det fanns ju plats i bilen! Det knäppa är att vi var i "vuxen storlek" allihopa, och syster är ju faktiskt lika stor som pappa. Så det såg rätt konstigt ut när han slet till sig henne och placerade henne i sitt knä. Där i baksätet.
Vad som fångade min uppmärksamhet gällande detta var dock något helt annat. Det var min systers skrämda blick. Hennes ansikte bara signalerade HJÄLP, hjälp. Hennes lilla inom blev så levande i hennes blick. Ja, svårt att förklara, men det var så starkt. Och en annan persons ögon fångade också min uppmärksamhet. Pappas. Han njöt. Han såg äcklig, och stolt ut. Stolt över sig själv. Han varken såg eller brydde sig om hennes skräck.
(Min syster har inga minnen av att hon blivit utsatt kan jag inflika...)
Nä, nu måste jag se till att komma igång. Blir till att spendera hela (iaf halva) dagen i stan med min dotter. Uh. Människor. Överallt. Måste dock köpa kläder till hennes skolstart. Och jag ska färga håret. Och lite till.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Usch - otäck dröm! Stackars dig. Det tar så mycket på en, och förstör den välbehövliga sömnen och vilan. Jag förstår dina tankar om din syster - jag höll på att förlora min när jag sa upp bekantskapen med min mamma. Hon satt inklämd mitt emellan mig och mamma och visste varken ut eller in. Än idag, åtta år senare, beskyller mina syskon mig för det jag gjorde. Men de förstår inte varför jag gjorde det, och hur skulle de kunna förstå? Jag hade ju skyddat dem hela deras liv, tagit alla smällar själv. Men, de blir jättearga om jag säger något om mamma. Går i försvar. Så jag får ta min kamp ensam. Som du skriver: "alla försvinner ju ändå". Under det här året, när jag var utan min familj, så höll jag på att dö (ja, faktiskt) av en allergisk chock. Jag ringde min syster och berättade vad som hade hänt, vad läkaren hade sagt - och hon svarade "jaha".
Vad jag vill säga med mitt ändlösa babbel är att vissa människor faktiskt försvinner ur ens liv. Men det kommer nya. Och familj behöver inte betyda blodsband. Man kan skapa sig sin egen "familj", med människor man tycker om, och som förstår.
Nu ska jag sluta. Hoppas du får en bra dag i stan med din dotter!
Styrka, värme och kram
Tack I-c. Fin du. Och jo, jag kan ju faktiskt se saken (mitt familjetrassel) ur ett rent objektivt... (eller psykologiskt kanske passar bättre) perspektiv. Jag ser varför det kanske är tvunget att bli som det nu kommer att bli. Och jag väljer ju att tro att allt händer av en orsak... Det finns en större mening med allt, och det kanske inte visar sig än, men någon gång. Jag hyser hopp mitt i all förtvivlan. Tack för att du berättar förresten, det ger mig styrka.
Det du säger om möjligheten att i vuxen ålder skapa sig en ny familj, är så sant. Försöker att tänka så jag med. Du vet, man är sitt eget livs regissör. Man skriver själv sina scener, och väljer vilka skådespelare man vill ha med... Ja, lite så.
Uh, nu är jag så trött att jag faktiskt tror att jag ramlar av stolen snart. Helt yr. Världens spring idag. Hade tänkt skriva ett inlägg, men det är kortslutning i systemet.
Allt fint till dig! (Skickar en kram tillbaka!)
Skicka en kommentar