Så knäppt allt är. Känns. Nu har jag hamnat i det tillstånd då jag inte orkar tänka på det jobbiga, jag fokuserar på mitt vuxna, min vuxna, jag. Jag läser böcker om självkänsla och självutveckling och bara, ja, är.
Men att bara, vara, är inte lätt nu när min lillas material ligger och bubblar, under ytan. Det känns nästan som om, jag förtränger, förtrycker, hennes erfarenheter. Jag försöker dock att konversera med henne så gott jag kan. Berätta att jag måste vara i mitt vuxna liv ett tag, så att det inte går åt skogen. Att exempelvis sabba världens mest underbara relation och att vara en dålig mor är inget som gynnar, någon. Grejen är bara den att hon är rätt säker på att hon redan är död. Äh, svårt att förklara just nu. Men jag måste visa henne hur långt hon kommit, att hon lever under stabila omständigheter idag, trots det hon varit med om. Hon har överlevt.
När jag är liten, då hela jag uppfylls av hennes känslor och tankar, då är jag minst på jorden. Jag är ingen. Inte värd något och så småningom kommer alla att komma på det. Det där jag redan vet, att jag är en liten manipulativ egoistunge. Snart försvinner allt, snart är jag ännu mer ensam, speciellt om jag öppnar mig för någon. Då kommer jag att bli föraktad och ännu mindre.
I början på denna vecka var jag väldigt liten. Och blev ännu mindre då jag har en gammal "kompis" som nu är "ute efter att sätta dit mig". Problem ; jag är tillsammans med hennes bror och hon tycker nu att jag kommit och klampat in på hennes territorium och hon känner sig hotad. Jag har börjat umgås med hennes stora (och varma!) familj. Helt knäpp - sitta i sandlådan och kasta sand på varandra - situation. Mycket mycket underligt, komplicerat, and may I say, barnsligt scenario.
Det enda positiva jag kan finna med detta är att jag kan granska detta ut i sömmarna, och helt ärligt säga, att jag agerat enligt och överens med mina principer och värderingar. Hur mycket personangrepp hon än har utsatt mig för, har jag inte sänkt mig till den nivån, utan bara sagt att nu får det vara nog. Att tänka på T ; integritet. Självrespekt.
Jag kanske borde tillägga att denna tjej har väldigt stora problem. Iallafall så har hon börjat att sms:trakassera mig och hon vet verkligen hur hon ska göra för att komma åt mina punkter. Och mina inre små. Hon klandrar mig för allt jag varit utsatt för och talar om vilken tragisk och avskyvärd människa jag är. Mitt fel att jag blivit våldtagen. Jag har själv indirekt utsatt min dotter för övergrepp säger hon då jag utan klara minnen låtit min dotter vara i närheten av min far. Hemsk mor är jag. Å listan kan göras lång. Kan tillägga att min dotter i n t e blivit utsatt. Men ja, hela processen, med minnen och tillhörande reaktioner är något som jag fick kastat i ansiktet. Det är mig och min person det är fel på . Det är jag som är sjuk.
Ni vet, min lilla känner såhär inför sig själv. Det är hon som står ansvarig för äcklet. Det är hon och hennes avskyvärda kropp som åstadkommit allt ont. Allt mörkt och skrämmande. Mitt vuxna och förnuftiga jag har en annan åsikt. Men just då, kom sms-sändaren åt allt det jobbiga. Jag bröt ihop hemma hos hennes, och min sambos mor och låg och skakade och grät omvartannat. Till slut kände jag mig mer apatisk, jag hamnade i det läget då jag/hon intalar sig själv att inget berör. Jag blir den andra lilla tjejen, hon som ska försvara sig mot världen. Men tyvärr har inte heller hon speciellt höga tankar om sig själv, så allt blir bara självuppfyllande profetia - smet.
Min pojkvän/karl/sambo försöker om och om igen att intala mig att hans familj (tänker här speciellt på hans mor som är så fin, beskyddande) tycker om mig, och inte alls delar hans systers uppfattning om mig. Jag vet (vuxna vet), egentligen vad allt detta handlar om. Jag vet att hon upplever mig som ett hot (och har gjort så rätt länge), och att hon projicerar alla sina jobbiga känslor på mig. Letar "legitima" orsaker att hata mig för, då hon inte hittar något så går det alltid att slå under bältet. Hon känner sig hotad och attack är bästa försvar och bla bla bla. Har dragit analysen för mig själv tusen gånger.
Uh så jag babblar. Men ja, fortsätter då jag kommit så långt. Iallafall så reagerar jag ofta väldigt... olämpligt, när jag är uppfylld av den lillas känslor. Jag har på något sätt redan bestämt mig för att denna familj också kommer att döma mig, titta snett på mig, så jag börjar att reagera, konstigt. Jag tripper ena stunden på tå och tänker på att alltid säga smarta saker, och så vidare. Ena stunden beter jag mig konstigt mot min fina kärlek framför dem. Jag är så rädd att de ska tycka att jag är en dålig flickvän så jag ja, ni förstår. Jag blir en självuppfyllande profetia personifierad. Jag vet ändå (återigen mitt vuxna jag) att hans familj tycker jättemycket om mig. Och tycker att jag är en fin flickvän.
Men ååååh så frustrerande att detta självförakt bubblat upp! Självkänslan har varit lika med noll och jag har fan i mig känt mig svartsjuk när en katt smekt sig mot min sambos ben. Och d e t t a är i n t e ok! Och inget jag varken pratar eller ger uttryck för. Jag är ju den självsäkra tjejen som aldrig oroar sig. Jag ser ju bra ut och är så jäkla trevlig, målmedveten och fanimig kompetent! Liksom. Å jäklar, så jag inte räcker till. Jag räcker inte till jag räcker inte till. Äcklig äcklig äcklig.
Ja, detta är ett uttdrag av det kaos som haft kalas i min skalle. Nu försöker jag att jobba på alla dessa bitar. Självkänsla självkänsla! Styrka styrka! Utmana dina rädslor T! Utsätt dig gång på gång för det du är rädd för och liksom se, att inget hemskt händer! Din man lämnar dig inte för någon annan, titta så fint det går!
Hela helgen är han borta på spelningar med sitt band. Jag sitter hemma med min dotter. Inte kontrollera något du inte kan kontrollera T. Finn ditt inre lugn. Han vet vad han har hemma, något så fint så fint. Det har han ju sagt!
Bli bra på gitarr, träna träna, se film, äta chips, men inte för mycket. Inte för mycket. Av något.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar