Brev till psykologen.

Skickade nyss iväg ett mail till min psykolog. Jag visar det här nedan.

Hejsan A.

Jag har ju aldrig tidigare mailat dig, men gissar att detta är din adress. Hade ju såklart kunnat ringa också, det är inte så att jag är rädd
att prata med dig, mer så att det kan vara svårt att via telefonsvarare förmedla allt.

Iallafall, jag har spenderat min förmiddag i skolan, vilket inte fungerade speciellt bra. (Jag fick åka hem med tårarna brännandes bakom ögonlocken.)

Och jag tänker hela tiden på det vi pratat om gällande min skolgång. Att du tycker att jag ska försöka att studera på heltid, men att jobba med de små och allt praktiskt
osv. Vet du, både min mage och mitt förnuft säger som så ; det orkar jag aldrig. Jag använder ordet orka för att jag vet att jag på något sätt skulle klara det, jag skulle
kunna kämpa och kämpa och ja, det skulle gå. Jag skulle klara det. Men priset vore för högt att betala. Jag känner att jag nu för första ggn i mitt liv börjar närma mig
"kärnan", jag börjar att observera och minnas på ett sätt jag aldrig gjort förut. Aldrig. Och att ta hand om detta, skapa sammanhang, förståelse, och att ta hand om mig
och fortfarande vara en bra mor och flickvän, det är mer än ett heltidsjobb.

Åh så jag önskar att allt vore annorlunda. Åh så jag önskar att jag kunde nyttja min kompetens till fullo och gå i skola på heltid. Men att lära mina små ett nytt förhållningssätt
till skola och allt vad det innebär, bara det är ett heltidsjobb! För jag vågar mig på att säga att det är väldigt starka "krafter" (känslor, tankar, mönster) som måste läras om.
Hur ska jag orka? är min fråga. Som det är nu vill jag mest gråta hela tiden. Jag konverserar och observerar vad som händer, men i skolmiljö går min dissociation igång, och
jag kan inte ta in det läraren säger. Och jag är helt ointresserad, för just nu handlar min tillvaro om att inte bara överleva, utan att lära sig att leva. Värna och ta hand om de små,
och för första ggn ta dem på allvar. Sedan känns det väldigt konstigt att läsa om sådant som för mig är väldigt... upprörande. Vi läser ju om folks kroppar, om att ta hand om andra som är i behov av hjälp. Men jag då? skriker min lilla. Jag har också märkt att jag äcklas av folks kroppar. Det har väckts nu. Jag tycker att mänskliga kroppar är bland det äckligaste jag vet. Och att läsa om "Bertas" liktornar får mig faktiskt att må fysiskt illa, och jag blir illa berörd.

Att visa dem att det vuxna livet fungerar, ÄR jätteviktigt, absolut. Men det vet jag att jag kan göra på andra sätt än genom att gå igenom (återigen), bland det svåraste och tuffaste jag vet. Skola. Jag har så många andra taggtrådsterränger att vandra genom just nu. Och att bryta ihop av utmattning är ju inte att visa dem. Genom att vara förankrad i nuet med meningsfulla möten, fritidsaktiviteter, projekt, osv kan jag visa, lära, och på ett sätt som visar dem att de har ett val också, något att säga till om. Att gå i skolan nu är inte självvalt. Det är en person i auktoritär ställning som sagt att det är bäst, och då vet väl hon bäst. Förlåt, men jag försöker bara att förklara, inget ont om dig eller din roll på något sätt. (Jag är så rädd att du ska tänka att jag bara försöker komma undan, jag är lat och jag vill vara sjukskriven, och försöker att legitimera med diverse olika anledningar. Kan ju också passa på att säga att jag kommer att bli femtusen kronor fattigare varje månad genom att vara sjukskriven, och det är ju verkligen ingen höjdare.)

A, det är inte så. Jag känner att jag har så pass mycket självinsikt idag att jag vet, jag vet att jag kraschar om jag ska jobba på alla områden samtidigt. Jag har inte tidigare mött
svårigheter på detta sätt, ett sådant massivt motstånd att armbåga sig igenom, och som dessutom kommer ifrån olika håll. Det omringar mig och om jag kan avlägsna ett, så vore det
lättare. JAG VILL klara av skolan, och kommer att göra det en dag! Det är jag HELT säker på, för är det något jag lärt mig så är det att under bättre (det blir aldrig HELT rätt, det vet jag) omständigheter, så är jag jätteduktig i skolan. Och jag är smart, när fokus får plats. Tid.

Vill bara avsluta med att fråga dig ; hur får jag kontakt med läkare? för jag hade någon? Jag skulle vilja rådfråga lite gällande sömntabletter. Som det är nu så sover jag ytterst lite.
(Det fungerar inte längre att skriva brev till "mig själv" om att drömmarna ska vänta...) Utan jag är fylld på bredden av rädsla och ångest under nätterna, och detta är väldigt påfrestande.
Inatt tog jag en atarax (hade två st kvar sedan väldigt länge tillbaka), och endast då fick jag sova. Jag sov som ett barn. Ett lugnt sådant. Men idag är jag ju såklart rätt groggy.

(Under lektionen imorse fick jag så mycket flashbacks med tillhörande känsloupplevelser att jag ville kräkas. Det kan vi prata om vid nästa tillfälle.)

MVH / T