Mycket på en gång.

Jag vet inte om jag vet det jag inte vet. Mina minnen och flashbacks ifrågasätts av mig, hela tiden. Jag säger åt min lilla att jag inte ifrågasätter, men ändå gör jag det. Jag har min mor sittandes (psykoanalysens överjag antar jag), på min axel. Speciellt i terapirummet. Då är hon där, hela tiden. Hon ser till att jag inte försäger mig. Säger något dumt om familjen. Skulle jag göra det så kommer de/hon/han/dem att se igenom mig med en gång ändå. Jag är en lögnaktig manipulativ egoistunge. . När jag sitter och skriver här, eller har inre konversationer, då finns hon aldrig där på samma sätt. Hon finns, men hon lever inte om lika mycket.

Det är laddat med att just, prata. Berätta. För någon i hjälpar-position. Så får man bara inte göra, det är ett absolut tabu.

Vi pratade iallafall om just detta, om min oförmåga att komma åt fler minnen. Hon (A) säger att det finns en orsak till att jag inte kommer åt allt. Just nu. Och hon tror på att ge det den tid det tar, hon finns kvar, hon ska inte gå någonstans. Och under tiden hinner ju jag och mina små bygga upp riktig tillit och närhet. Hon säger att hon skulle kunna "provocera" fram mängder av minnen hos mig, men det tror hon inte på . Hon jobbar inte så.

Det svåra är ju för mina små att avgöra vilken verklighet som är verklig. Och är någon verkligen overklig? Jag stod ju alltid ensam om min verklighet, så då kan den ju inte vara verklig. Det måste vara något fel på mig, det är hos mig felet ligger, eftersom ingen annan förstår, ser eller bekräftar. Fröknarna i skolan tror bara att jag är blyg. Egentligen är jag vettksrämd och önskar att jag var någon annan. Min mor kommer på alla möten, hon hämtar mig i tid, jag har alltid de senaste prylarna, de senaste kläderna och de andra barnen är avundsjuka och bekräftar mina föräldrars verklighet. Det är deras som stämmer och min som är fel. Så måste det vara. Men varför går inte smärtan över?

Allt blir för mitt vuxna jag så påtagligt och nära och jag orkar inte känna, orkar inte återuppleva, jag är rädd för sorgen och för smärtan, trots att jag återupplevt den gång på gång i mitt vuxna liv. Fast i annan form och skepnad. Allt har dock varit ett försök att fly ifrån "kärnan", fly ifrån barnets verklighet som ingen såg. Nu är jag nära, och jag är livrädd. Vill inte tro att jag är ensam. Vill tro att tårarna kommer att sluta rinna (även de inombords), vill tro att jag klarar det här. Jag har ju gjort det en gång redan! Överlevt.

Lilla viskar att det finns två förövare. Jag måste hålla mig fast i kanten på datorbordet för att inte trilla. Jag känner mig yr och illamående och min mor blir mer och mer närvarande, ju mer jag skriver. "Du hittar på. Dramatisk, det är vad du är, bryr dig bara om dig själv, om din smärta, som egentligen inte är någon smärta, för du har ju allt ett barn kan önska sig."

Jag tycker inte om att min kärlek är i Norge och inte här med mig när jag går igenom det hemska. Jag vill inte ha en relation med någon som kommer att vara borta lika mycket som han kommer att vara hemma. Jag tänker att jag känner så på riktigt. Men är det bara ett försvar? Jag vet inte. Jag måste ge det tid. Tala med honom, ha en konstruktiv diskussion när han kommer hem. Den 29.e. Det jobbiga just nu är att hans frånvaro kolliderar med så många barnminnen. Han är borta för att vi ska få det bättre ekonomiskt. När jag var liten hade jag allt materialistiskt man kunde önska sig och en pappa som inte var en pappa men som också var borta på resande fot. Ofta. Så ska jag aldrig ha det igen har jag sagt.

Jag skiter i om vi bor i en etta med bara det allra nödvändigaste vill jag skrika. Jag vill ha dig här! Jag vill ha din närhet! (Den går inte att framkalla i telefon när han är borta. Det finns aldrig tid. Han jobbar bara.) Jag vill ha din famn att gråta i! Jag vill äta frukost med dig! Jag vill dela dagens bekymmer med dig över middagen om kvällarna! Jag. vill. ha. en. relation. med. någon. som. är. här. Jag vill ha allt jag inte hade som liten. Det känns som en upprepning av lillas verklighet. Men, jag vet att han har skulder han jobbar för att kunna betala av. Jag förstår. Och ja, jag vet att ur mångas perspektiv är inte tre veckor mycket. Nä. Men det jag tycker måste vara viktigt? För visst är det väl så? Jag tror det iallafall. Jag är inte lycklig på detta sätt.

När jag sitter hos min psykolog ifrågasätter jag mig själv och mina minnen hela tiden. Men, som jag säger till henne, skulle DU göra det så skulle jag skrika rakt ut ; men lyssna på mig då! Varför tror du inte på mig? Varför tar ingen någonsin mig och min verklighet/sanning på allvar!

Nu är jag trött och ska tillbaka till fåtöljen. Jag orkar inte plugga. Orkar bara andas. Existera. Min psykolog A tycker att jag ska plugga heltid. För att visa de små att nuet är annorlunda, det går att klara sig, överleva, och göra det bra. Jag är dock utmattad och skiter i allting. Jäkla skola. A tycker att jag ska visa och lära de små på nytt om vad skolan innebär (egentligen), för någon som vågar vara där för andra orsaker än att prestera på topp och försöka bli omtyckt för någon som de egentligen inte är.

Min fråga är dock ; hur fan är det förväntat att jag ska orka? ta alla bitar på en och en samma gång?