Ovan ytan

Jag är ovan ytan. Gårdagens terapitimma gjorde susen. Vi pratade massa om min kämpe. Det är till största delen henne jag varit styrd av under en lång period. Det är hon som vill avlägsna M när han gör fel.

Jag talar en hel del med henne nu, (lilla fightern) och tillåter mig att andas istället för att slåss för mitt liv. Hela tiden. Det tar för mycket på krafterna. För att ta hand om mina minnen och mina (inre) småttingar, måste jag ha koll på vem som är framme. Handling och konsekvens osv.

Jag åker till Norge på torsdag ändå. Ser faktiskt fram emot det, nu när jag är vuxen. Köpt en lång galaklänning dessutom. Fast ja, jag gör en liten rebellvariant av hela outfiten. Jag menar, de måste ju släppa in mig trots att jag inte ser ut som en gräddbakelse. Min klänning är lång och svart med lite gulddetaljer. Sedan har jag en massa roliga detaljer. Bland annat ett blingbling-halsband med ett kasettband på. (Ja, inte ett riktigt.) Tycker om att det inte riktigt stämmer överens med temat.

Vill avsluta med ett uttalande som kan låta väldigt... pubertalt. Eller som tonårsjag kanske, men jag vill verkligen säga och skriva det. Jag föraktar min mor. Jag föraktar henne.

Galenskap

Kaos igen. Bildterapin drog upp mycket till ytan. Plus att min dotter låg hos mig inatt och klagade på smärtor där nere. Där nere ni vet.

Känslor av galenskap är närvarande. Jag skrev ett sms till M (sambon) om att jag snart inte klarar mer. Snart går det inte att låtsas vara "normal" när hela min värld kaotisk. Han ringde upp och var orolig. Jag sa (med en röst knappt JAG känner igen) att vi inte borde prata nu, för jag vill slåss och skrika och skära upp halsen på minsta lilla hot mot min överlevnad. Sedan sa jag hej hej och ha det bra och la på luren.

Han avskyr när jag lägger på före han hinner säga hejdå. Han känner sig avvisad då. Han skrev ett sms, ett rätt hotfullt, att så FÅR jag aldrig mer göra. Aldrig.
Sedan pratade vi och han var arg och jag var i ett annat tillstånd. Nu klarar jag inte denna relationsstress mer. Vi är inte bra för varandra just nu, och det har jag sagt till honom.

Jag måste klara att hålla huvudet över ytan, och som det är just nu vet jag inte. Jag vet fan inte.

Galaklänning och kortare lugg

Dagen började med bildterapi. Smärtsamma 45 min. då jag skulle färglägga min kropp. (På uppsatt stort papper då.) Oj. Skriver mer om det vid annat tillfälle. Var iaf helt avdomnad när jag åkte därifrån.

Annars har jag vandrat runt halvt apatisk i stan idag. Klippt luggen, letat klänning utan resultat (omöjlig verkstad om man inte tycker om att köpa glittriga barryggade glansiga saker. Uhu. Plus inhandlat lite knäppa saker. Som en duschmössa med 50´s motiv på. Bara för att. Liksom.

Igårmorse sade jag till M att jag inte längre orkade låtsas över telefonen. Orkar inte prata om hans pålägg på lunchmackan när jag inte hört ett enda förslag från hans sida gällande hur vi ska jobba på relationen. Sa att jag vill höra vad han är villig att göra. Annars ger jag upp. (För stunden iaf.)

På kvällen talade vi igen. Då uttryckte han känslor på ett sätt han inte gjort på länge. Talade utifrån oss och inte utifrån hans försvar. Han hade börjat att läsa materialet för partners till överlevare ändå. Sa att han ville jobba på oss.

Ja, det kändes skönt. Men vi har mycket jobb framför oss. Och han har en del djupdykningar som måste äga rum.

Nu ska jag laga middag.

Psst...

Tradera är en kul verkstad. Hittat hur många flyg och tågbiljetter och antika soffor och orientaliska koppar och hyra hus i brasilien för extremt lite pengar.

Vad säger ni? Hyra hus i Brasilien och dricka te i orientaliska koppar?

Sur och sugen på sött.

Jag sitter här och är lite sur. Kanske jag borde välja att vara glad, le och vara tacksam över livets oändliga äventyr?

Just nu är jag rastlös, ångestfylld, ledsen, arg, frustrerad, irriterad och lite glad.

Jag sitter och funderar över varför mitt visakort inte fungerade i Norge när det står klart och tydligt på Nordeas hemsida att det ska göra så? Jag är lite sur över det och det faktum att jag måste ta mig till banken och "reklamera". Stupido.

Jag är ledsen på min M men uppvisar en sur T när vi pratar. Jag är liksom så trött på att prata om allt och inget som har med något viktigt att göra. Vi pratar om vad han köpt för lunchmacka och om vad jag haft för mig under dagen. Ja, har du gjort något idag? Frågan provocerar mig lite. Nä, svarar jag torrt. Eller jo, allt egentligen, svarar jag sedan. Jag har jobbat! Extremt hårt och ändå klarat av att maila och ringa myndigheter och annat att ta itu med.

Jaha.

Jag är leds på att han inte alls förstår. Och inte vill eller klarar av att förstå. Vi glider längre och längre ifrån varandra och när jag frågar vad vi gör åt det rycker han på axlarna.

Fan. Jag är arg så det pyser ur öronen.

Imorgon ska jag på massage och dessutom träffa M's lillasyster för att titta på klänningar. Gissa, om en vecka åker jag till Norge igen. Jo, det är sant. Stor påkostad gala som hans företag anordnar. Klädkod utan dess like. Måste försöka hyra klänning eller nåt. Not very excited about it.

Ikväll måste jag ta en propavan. Klarar inte av att somna om kvällarna. Kroppen omöjlig att lugna ned.

M är ute och spelar biljard med sina jobbarpolare och några kvinnor de träffade vid biljardhallen. Just nu önskar jag honom biljardpinnen up his...

Uppförsbackar.

Jag vet inte vad jag ska skriva eller var jag ska börja. Egentligen. Eller vet jag, men undviker att skriva för att det gör så ont? Äh.

Ja, resan med alla tillhörande flyg, tåg och taxi löpte smärtfritt. Tog nytta av min 18-åriga rebell T (moí) när det gällde att springa runt på Oslos tågcentral osv. (Hon kan det där hon.) Väl framme i Skien (där vi bodde onsd-sönd) blev det väl inte så som jag hade hoppats, men ändå, väldigt väntat. Min kämpe var ju framme och hade under en veckas tid före avresa stängt ute M. När han kom och hämtade oss fick han inte ens en puss. Jag hade taggarna utåt och ville mest banka på honom.

(Jag vet att jag ibland blandar ihop honom med mina tidigare förövare, och det ger mig/kämpen inom mig en legitim ursäkt att fly. Vi gör honom till förövare och oss själva till offer.)

Observera att det inte bara är för att slå ifrån mig som jag berättar följande. Men min sambo har väldigt svårt att möta mig nu och vägrar att erkänna att våra relationsproblem är övergreppsrelaterade. Det stärker bara min frustration och tar fram min kämpe eftersom jag inte kan inkludera honom i läkningsprocessen som det är nu. (Detta måste ändras om vi ska kunna fortsätta.) Han har uttryckt att han tror att mina problem med intimitet och tillit har att göra med mina personliga egenskaper. Han har iofs sagt detta när han varit arg och gång på gång blivit avvisad och jag varit upprörd.

Jag försöker att förklara att detta har med min process att göra, men nu klingar ordet process tydligen rätt illa i hans öron eftersom han hela tiden får det "slängt" i ansiktet när jag försöker att förklara varför jag fungerar lite annorlunda, och behöver lite mer ömhet, respekt och förståelse än tidigare. Jag säger att snälla, vi kan väl gå i parterapi? rådgivning? Nej, det vägrar han. Han har mängder av dåliga erfarenheter av psykiatrin efter att ha sökt hjälp där i flera år utan att fått någon. Jag VET detta, men vad gör vi då? säger jag. Jag är öppen för förslag, kom på något du då? Nej, det kan han inte. Du får väl tänka lite du också säger han. Öh, va? Jaha. Jag har kopierat massa material för partners till överlevare och tagit med till honom. Jag vet att han har svårt att läsa sig till information på det sättet. Han har vissa koncentrationssvårigheter som han säger blir som värst när han ska läsa texter på det sättet.

Så, hjälpmaterialet jag tagit med var liksom inte till någon nytta.

Andra natten där släppte han ut sin frustration över mig efter att jag agerat kyligt och avvisande under en veckas tid, och han försökt vara stödjande, men nu var tydligen hans gräns nådd. I ilska sa han något om mitt helande och om mig som person och jag totalkollapsade. Satt inne på toaletten och slet mig i håret.

Ja, som ni ser har vår relation blivit riktigt, riktigt... illafungerande. Ett destruktivt växelspel. Han har stora problem själv, och klarar inte av att känna sig avvisad. Han säger att jag måste ge hans issues lika stor plats i relationen som mitt helande. Jag lever under en sådan stor press som det är, och när jag nu får höra att, T, så FÅR du inte tänka, så FÅR du inte göra, (gällande oss), så bara exploderar det bomber i min mage och jag vet varken till eller ifrån.

Ja, allt var inte bara misär. Jag och dottern strövade runt i staden under dagarna vilket var helt ok. (M jobbade från 7 på morgonen till 18 varje dag.) Vi gick på bibliotek och läste norska böcker, vi gick på utställnigar och Caféer. Men ack, så dyrt allt är. Sista 2 dagarna hade vi knappt råd att äta. Och i söndags före vi åkte hem kom faktiskt min lilla hoppfulla och "snälla" fram. Jag lyckades vara så som jag "bör" för att jag och M ska fungera.) Vi åkte på utflykt uppe i bergen och allt var ok. (Efter den dagen har faktiskt allt varit ok mellan oss. Men vi berör heller inte några svåra ämnen.)

Resan hem blev turbulent och panikångest. Ingenting fungerade och vi sprang runt som galningar på alla terminaler med visa-kort som inte fungerade, med bagage på vift, med en dotter som hade ont i öronen och grät, och ja.

Skönt att vara hemma. Tyvärr gick jag med på att umgås med mor igår eftersom hon fyllde år. Har inte mått bra efter det. Måste ta och skriva det där brevet nu. Det där som jag skjutit upp så länge.

Bon Voyage!

Terapi igår. Smärtsamt men väldigt informativt. Såg min "rätta" rädslas ansikte. Vi gick tillbaka till ett minne och ja, när jag gick därifrån (från psykologen) var jag helt omtöcknad. Vad menar jag med rädslans rätta ansikte? Tja, inser att min största rädsla är rädslan. Jag springer runt och är rädd för rädslan, och det skapar ångest. När jag i ca 30 sek kände min barndoms rädsla (pga en ledande fråga hon ställde), så tog den andan ur mig. Men, den kändes inte lika farlig. Missförstå mig rätt, men det kändes skönt att "träffa" den, det blev ett erkännande på något sätt. Hej, du är en del av mig. Du finns, och jaha, såhär känns du. Och visst, du gör ont ur alla aspekter sett, men du känns renare och ärligare i formen, på något sätt. Ja, svårt att förklara.

Igår (trots utmattande terapitimme) kände jag mig lugn. Hel, på något sätt. Vi pratade om min PTSD och att jag utvecklat en fobi mot mina minnen, som är likt vilken fobi som helst, och det var tydligen rätt vanligt. Och eftersom jag har så få visuella minnen och så svårt att ordna kronologiskt (vilket jag också vet är vanligt), så ska jag börja att skissa och jobba på en tidslinje. Ska även börja att skissa lite "på" och "kring" mina olika delar. De delar som fötts i övergreppen. Ja, det handlar återigen om min dissociation.

Mhm, till något annat. Imorse vaknade jag 06.15 för att springa och möta min syster som var på väg till sitt jobb, skulle låna en resväska med hjul av henne. (Åker till Norge imorgon), och sedan sprang jag hem och hann baka scones före jag väckte min lilla. I min distraktion (från ångest), har det uppkommit en riktigt "bullmamma". Jag har aldrig i mitt liv lagat så mycket mat eller bakat som nu.

Ja, som sagt. Imorgon flyger jag och dottern till Norge. (Tillbaka sent söndagkväll). Jag är nervös. Jag är helt avskärmad gällande kärleken till M. Sambon. Jag är inte direkt gullig med honom när vi pratar. Knappt närvarande. Vet vad det handlar om. Jag är rädd såklart, han är för "familjär", trygg, står mig för nära. Han är ett hot och något i mig vill avlägsna honom. Ja, just, kämpen. Jag har dock ingen motståndskraft pga allt jobb man har inom andra områden med sig själv. Hoppas att han förstår. Jag kräver att han förstår när jag tänker efter. Han får självklart reagera och känna, så länge han inte tar ut sin frustration på mig. Det tar jag inte. Punkt.

So long finisar så "ses" vi nästa vecka!

Kram!

Peter LeMarc - Du är bra

Hit, men inte längre.

Upprörd igen. Måste andas. Djupa andetag, såja.

Gått runt hela morgonen och undrat varför mor inte hört av sig gällande tid de ska hämta dotterdottern. Hmm. Är de fyllesjuka? har mamma tagit en överdos av något av allt hon proppar i sig för att lindra ångest? ringer far snart och säger att jag tagit livet av henne? Hmm. Knak knak. Vi bakar lite mer och väntar på samtal.

Pling plong! Va? vem kan det vara? Ah, mor och far oanmälda. (T springer runt med panik i kroppen och gömmer alla böcker om incest och allt annat de kommer att granska). Mor vet att jag inte vill att de ska komma hit. Det måste hon ha förstått, så då kommer vi utan att låta T (jag) förbereda sig. Bra idé. Hon (jag) ska minsann inte tro att hon kan komma och bestämma upplägg här inte. Nej nej. Här är det vi som håller i trådarna.

Trodde ni ja. Jävla as.

Jag fick också se för första ggn att min dotter inte är helt bekväm i deras sällskap. Kanske för att jag tillåter mig att vara mer uppmärksam nu. När jag inte hela tiden ifrågasätter mina erfarenheter. Iallafall, min dotter skulle klättra upp i sin nya loftsäng och visa morfar att titta, häftigt va! Titta så högt uppe jag är! Och vad hände? Jo, för första ggn sedan vi införskaffade sängen, så ramlar hon ned ifrån översta trappsteget. (Hon är så nervös.) I vanliga fall hade hon börjat stortjuta med en gång hon nuddade golvet. Men inte nu. Inte med mormor och morfar i samma rum. Hon bara tittar panikartat på mig med tårar i ögonen, och jag går fram och tar om henne och bekräftar och säger att jag förstår att det gjorde ont osv. Då gråter hon tyst mot min hals.

Hit, men inte längre.

Nu är de någonstans med henne. Vet inte vart, kanske tar de hem henne till sig, trots att jag protesterat. Ont i magen men känner att detta händer av en orsak, en ny insikt och ståndpunkt kommer till mig. Aldrig mer. Aldrig detta.

Hit, men inte längre.

Virvelvind.

Så, jag satt och tänkte. Och kände. Och nej, jag går inte med på detta, att bjuda in min far till mitt hem, i detta hem, där jag just nu kämpar så hårt för att övertyga min lilla om att han inte lurar nedanför trappen, bakom dörren. Nej. Nej. Nej. I will not do it. Kan inte göra det mot ett redan så skrämt barn.

Självklart tänker jag inte låta något hända min fina ängel (dottern), heller. Så, jag måste vara kreativ tänkte jag. Jag skickade ett sms till min mor och skrev att om ni så desperat vill träffa J (the little one), så får ni göra det i stan eller dylikt. Jag föreslog att de kunde ta med henne till Ikea för en fika, för att sedan komma och lämna henne. Och det skulle inte bli långvarigt. På sätt blir alla glada. (Glada, huh, fnyser lite.)

Anyway, min lilla blev lugn igen. Den inre. Vi är ett team igen.

Väntade ett bra tag innan det pep till i min mobil. Min mor är uppenbarligen full, för hon skriver ; "Det går bra. Glöm inte att jag älskar dig hur dålig du än tycker att jag är".

Min första spontana reaktion var att oj! Jag måste snabbt skriva tillbaka att det inte är henne jag är som argast på! Jag älskar dig också mamma! (Gulligull göra mamma glad igen för nu har hennes fyllesamvete gjort sig påmint.) Men vänta, tänk ett steg längre. Nej, orkar inte springa likt dödstörstig varelse i öknen på jakt efter hennes vatten. Hennes kärlek. Så fort hon ger mig något som ens liknar bekräftelse har jag slagit mig blodig i min jakt efter mer. Men det blir aldrig mer. Så fort hon nyktrar till kommer hon att ångra att hon visade sig "svag". Erkände något som egentligen inte finns, existerar. Poff! Hur kunde jag skriva så? Oj oj, det här ska T (jag) få tillbaka för. Att hon fick mig att bli så.

Återigen är jag dottern som manipulerar mig till kärlek och bekräftelse trots att jag inte förtjänar det. (Obs, tankar jag hade mitt i smeten, och som liten.)

Jag har inte svarat. Men allt kändes konstigt efter meddelandet. För när mina föräldrar erkänner att de gjort något, vad det än är, felande mot mig. Så rämnar min värld.

Hopp - förtvivlan. Hopp - förtvivlan. Hopp - förtvivlan.

Inte mer, inte mer, inte mer. Jag är värdefull och jag har rätt att sätta gränser. Ni har gjort fel. Ni har gjort mig illa.

As.

(Har visst pendlat mellan mängder av tillstånd och åldrar i detta inlägg.)

Fan!

Åh! Jag är så arg att jag kokar! Arg, ledsen, förvirrad, frustrerad.

Har varit mycket anspänningar under dagen. Dagen startade med bildterapi som tog rätt mycket kraft och energi. Mycket ilska och energi som ventilerades. Vi blandar in lite gestaltterapi under våra timmar, så jag fick bland annat slå med ett "gummisvärd" på väggar och banka på kuddar och skrika litet.

Kom hem och liksom bara, existerade. Vilken urladdning.

När min dotter kom hem ifrån skolan bestämde jag ändå mig för att göra något fint av eftermidagen/kvällen. Jag började att baka äppelpaj och laga god fredagsmiddag. So far, so good. Känt mig stolt över mig själv.

Alldeles nyss ringde mor.

Hon har inte hört av sig efter mitt sms där jag förklarade att jag inte vill att dottern ska komma hem till henne och min far. Jag skrev bland annat i sms.et att det inte är HENNE jag försöker hålla borta från sitt barnbarn. Så ja, hon borde väl förstå vad jag menar. Tycker man. Hon är trots allt inte helt jävla dum i huvudet. Bara väldigt in denial. Jag tror att hennes förnamn är förvränga alt. förtränga.

Nu lät jag iaf min dotter svara i telefonen, och min mor kör så fula trick att jag ibland undrar om det är så att hon är beräknande. Inte velat tro det tidigare. Tänkt att min mor är för känslostyrd för att vara kallt beräknande. Manipulativ. Ja, efter en stunds samtal där hon bla uttryckt sin oro till min dotter gällande vår Norge-resa på onsdag. "Ja då får vi hopppas att inte planet kraschar!" Jag menar, va? Säger man så till en åttaåring som ska flyga för första gången i sitt liv? Ja iaf så kommer min dotter till mig i köket med telefonen i handen och säger, mormor vill att jag ska fråga dig nu... Får hon och morfar komma och hälsa på imorgon?

Aj, fan, vad hände. Ja just, det är bara min puls. Hjärtat slår hårt och det susar i öronen. Snälla snälla säger dottern. Fan dig mamma, fan dig. Hur kan jag säga nej nu? Jag har nyss sagt nej för två dagar sedan gällande övernattning, och det känns som att min mor VET att jag kommer att säga ja nu. Eller snarare känna mig TVUNGEN att säga ja, speciellt när hon lägger fram det till sitt barnbarn att hon SÅ gärna vill komma och det ska bli så mysigt och oj oj.

Fan dig mamma, fan dig! Jag är mitt i process med massa minnen av far och lilla har precis börjat att erkänna och ventilera sin rädsla gentemot honom. Hon låser dörrarna om sig på nätterna och tycker sig se hans bil överallt. Han förföljer henne. I tankarna. Och känslorna. Och nu, nu ska han komma hit in real flesh and blood och jag måste förneka den delen av min verklighet under tiden de är här.

Notis. Jag har inte konfronterat någon i min familj än, inte känt mig riktigt redo. Men nu dras saker och ting till sin spets, och jag verkar vara tvungen att göra mer än jag orkar och klarar. Inom fler områden än ett.

Oh ho.

Å gud ge mig styrka. Nyss tagit en liten lightkonfrontation via sms. Med min mor. Sagt att jag inte vill att min dotter ska sova där. (Lång historia). Jag har förklarat för dottern att jag inte vill att hon ska sova där, men att jag inte kan ge någon närmare förklaring till varför i nuläget. Hon blir såklart förvirrad. Min lilla med. Vi. har. sagt. nej.

Jag är helt skakig och ingen förstår varför jag reagerar. Hur jag reagerar. Min sambo försöker, men ja.

Fan.

Kate Nash - Dickhead

Arg dag.

Idag.

Hoppar jag omkring. Skriker i kuddar. Sparkas. Boxas.

Jag tar tillbaka min kropp.

Ilska och prostitution.

Har nyss läst en bok om en kvinna som blivit utsatt för övergrepp och nu jobbar som prostituerad. Väldigt vanligt. Blir ledsen. Väldigt upprörande.

Annars? Ja, känner mig rastlös. Min lilla har saker att berätta, tror jag. Det känns som att det nalkas sanning och känslor. Måste hålla ihop tills dottern lägger sig. Sedan kan jag gråta, banka på kudde, skriva.

Just nu vill jag proppa mig full med känsloförminskningar. Eller försköningar om man så vill. Jag vill äta massa choklad. (Men nej, jag är relativt hälsosam och vill inte. Egentligen.) Jag vill ta ett glas vin. (Men nej, vanebildande och ett steg i den riktning jag vägrar att gå.) Glass? nötter? mat? -Flåsar som en hund- Måste stå ut och acceptera.

Jag har tänkt på att jag måste ta mig själv på större allvar. Sluta att vara så jävla självuppoffrande. Och börja att reflektera över när jag tror att jag är självuppoffrande, men i själva verket mest är ett barn som inte vill vika sig något mer. Och börja att hävda mig i situationer där jag gärna förminskar mig själv för fridens skull. Undrar om detta är en del av min läkningsprocess? Jag börjar få kontakt med min ilska, på riktigt.

Skrev ett sms till kärleken i Norge. Skrev att det nog är bäst att vi inte pratar idag. Skrev att jag inte vill tippa ut alla ton sorg och ilska på honom. Det finns en risk för det, när jag är i detta läge. Och det är ju inte honom jag är arg på. Kändes otroligt skönt att skriva det, det är första ggn sedan min psykolog föreslog att vi skulle göra så under kritiska dagar. För att undvika onödiga meningsutbyten som bara blir dumma dumma. In the end. Men att faktiskt ge mig själv den rätten! Att säga nej, idag måste jag ta hand om min verklighet och ingen annans. Det kändes stort. Och det är nu jag börjar fundera över gränser och att sätta ned foten. Har jag gjort det tillräckligt i vår relation? Vissa tycker till och med att jag borde stå ut med mer, men de kan ta sig där bak. (Har en fika "vän" som gärna vräker ur sig knäppheter.)

Ja, ilska var det idag. Befriande.

Kropp och knopp.

Dricker en kaffe på lunchen och lyssnar på en professor i neurovetenskap som just nu talar om beroendesjukdomar och dopaminsynapser. Ja, på TV-apparaturen.

Jag, jag har varit beroende av lite allting. Jag har väldigt lätt att utveckla beroenden. Försöker att vara väldigt försiktig och observant idag.

Jag tänker så mycket att hela min kropp knakar. Den borde göra det, kan man tycka. Många frågor jag ställer mig själv, bl a, överanalyserar jag och tänker i s.k loopar? så det blir okonstruktivt? Svar, jag och nej. Jag analyserar mer eller mindre jämt. Ibland är det till en oerhörd hjälp, ibland inte alls. Jag tillämpar superpsykologanalysen på människor som begår fel. Ofta när de gjort mig illa, på ett eller annat sätt. Här gäller det att vara medveten, så att jag inte förminskar mig själv och mina behov till förmån av någon annan. Detta är ju något man fått med sig från barndomen. Stackars mamma. Stackars stackars pappa. Han kan ju inte rå för att han gör som han gör med mig. Mamma är ju elak med honom och han känner sig inte älskad.

När jag var liten var jag vettskrämd vid tanken på att någon någonsin skulle kränka min pappa, göra honom mindre än han redan var. Då skulle jag döda dem. Så kände jag. Han var ju så bräcklig, pappan. Så rädd och trasig på något sätt. Och dumma dumma mamma som bråkar på honom och tar fram den andra pappan, han som slår.


En annan tanke ; hur mycket analyserar "gemene man"? De som inte varit offer för hemskheter under deras barndom? För jag antar att detta analyserande och denna lyhördhet som kan sväva iväg lite för långt över gränsen ibland, är ett redskap, eller iallafall en del utav redskapet, man har tagit med sig därifrån? Även fast den yttrar sig på olika sätt för olika människor. Vi är ju trots allt alla unika individer, trots att vi har väldigt liknande erfarenheter.

Till något annat. Idag har jag känt att jag ska ta hand om mig själv. Eller, jag hade inte planerat in det i dagens schema, utan det bara blev så. Mer eller mindre. Jag tränade, jag duschade, jag åt gott. Och jaha, det är väl inget konstigt eller stort med det? Men jo, för denna gång utförde jag allt detta på ett helt annat sätt. Nyckelorden har varit vördnad, respekt och uppskattning. Inför mig själv. Jag smorde in min kropp efter duschen och tänkte på alla sätt jag misshandlat den genom åren.

Jag har alltid föraktat min kropp.

Genom farligt sex, genom att "banka" på den, genom att svälta den, genom massa rökning, och listan kan göras lång.

Och jag har på något sätt börjat att känna, och ta in, sådär på riktigt, i magen, att jag är värdefull. Att min kropp är värdefull och vacker, precis som den är. Min mage och mina lår har bristningar, men hej, jag har burit något vackert därinne. Det är helt otroligt vilka underverk den kan skapa. Kroppen. Och tänk, på allt den klarat sig igenom. Livslånga övergrepp m.m. Men gissa, den fungerar! Jag kan springa, jag kan leka, jag kan göra snöänglar, jag kan lyfta tunga saker, jag kan älska, och så mycket mer. Min kropp är en överlevare och en livsbejakande kraftkälla.

Nu fortsätter tankarna att mala, och jag skulle kunna fortsätta att skriva i all oändlighet, men jag har en fransk film som väntar.

Lite mer Editors.

Ja, den 27.e är det då meningen att jag ska se ett utav mina favoritband EDITORS live på Debaser i Sthlm. Än så länge är jag solo, ska försöka att få med mig någon. Annars går jag själv, och antar att det känns ok. Jag måste se dem, nu när jag köpt biljett och allt.

Ingen sömn.

Hade hoppats på att vakna till en ny dag, ett nytt tillstånd. Kanske jag till och med känner mig tillfredsställd när jag vaknar imorgon? Kanske kanske kanske får jag sova gott och att sömnen gör mig gott?

HA, vem försöker jag att lura. Och egentligen, är det inte så att jag verkligen VILL minnas? Jag sa ju det till mig själv igårkväll före jag somnade. Att det är dags nu. Ja, tydligt att jag är splittrad. Vilken del av mig vill minnas och vilken vill sova och glömma och tänka att allt är en dröm?

Jag vet att jag var superrädd när jag somnade. Jag låste dörrarna till mitt sovrum och kröp ihop till en boll. Kanske någon lurar där i mörkret? Jag minns också att jag var arg, jag ville slå och skrika. Banka på mor och far. Jag minns att jag kände mig äcklad av mig själv, jag minns att jag förstod var äcklet och skammen kom ifrån.

(När jag är rädd, fruktansvärt rädd, blir kroppen upphetsad. Sådär sexuellt.)

Idag när jag vaknade var jag besviken över att kroppen fortfarande var spänd. På att jag fortfarande ville slå. Besviken på mig själv för att jag är så fruktansvärt irriterad på barnen som grisar med sin frukost och låter lite väl mycket.

Jag måste verkligen lära mig att kommunicera med min kämpe. Måste börja att relatera till henne på riktigt, känns som att det är nyckeln till en hel del. Få henne att förstå att allt inte handlar om att attackera innan...

Snö.

Jag är barnvakt ikväll. Försöker att göra ett "bra jobb". Vara närvarande, laga middag, bulla upp med godis, fixa film osv. Gör ett okej jobb känner jag. Försöker att inte ha för höga krav på mig själv. Jag duger och mer därtill.

Men,

jag mår inte bra. Det känns som att "vansinnet" är hotfullt nära. Om jag släpper kontrollen släpper jag fri ett monster och monstret har för avsikt att äta upp mig. Sakta och njutningsfullt kommer det att tugga, tugga och tugga.

Ju närmare mina minnen jag kommer, desto mer otillgängliga blir dem. Allt blir till en sörja där jag inte kan skilja tankar från känslor. Det enda jag vet med säkerhet är att det känns. Det gör fysiskt ont i hela min kropp och jag vill mest bedöva mig ifrån världen. Ta en drink, låtsas som att ingenting någonsin hänt mig. Världen är fin och mjuk och fluffig. Inte ett hörn i närheten.

För en del år sedan hade jag i detta tillstånd gått ut och jagat sensations. Kickar. Spänning. Dramatik. Flyg mig bort ifrån denna verklighet ni gett mig. Varför har ni gett mig detta? Utförde jag fruktansvärda ting i något tidigare liv? är detta straffet? Ja, så måste det vara.

Jag är i hallen i mitt barndomshem. Tittar på de gröna väggarna. Och tittar man litet åt vänster, längst ned i gången, så finner man rummet. Mitt rum. Det lyser rött därifrån. Dörren står på glänt och jag antar att rummets röda väggar skulle kunna vara mysiga. På något sätt. Men jag vet att jag gråter för mycket därinne. Jag vet att jag utför saker på pappa därinne. Jag vet att han låser dörren. Och jag vet att mamma aldrig någonsin undrar varför det är låst.

Fast nu kanske jag hittar på. Jag har ju en väldigt livlig fantasi och är ruskigt manipulativ och en rätt ond unge faktiskt. Tänker man efter så är jag en riktig djävul. Allt jag rör vid förstör jag. Dumma hemska egoistiska ungjävel.

Det har snöat här på min ort. Marken är vit och det luktar vinter. Det är vinter och jag är ensam med barndomen i magen. Jag kan inte tydligt skilja på nu och då förutom att jag ser att jag har ett barn som springer runt och skrattar med en vän vid sin sida.

Ja.

Ja, lite halvoffentlig kan jag vara. Ni ser, jag älskar paint. Inget photoshoppande för mig inte. Ungefär såhär såg jag ut igår iallafall.

Terapi och halloweendisco.

Hoppas jag inte tröttar ut er med mina upprepningar. Allt jag skriver nu handlar om relationen till Honom. Igår på terapin fick jag känna av att det jag går igenom nu går så mycket djupare än de problem jag upplever mig ha i relationen till just och bara Honom.

Relationen symboliserar hela min barndom och det är inte ett lätt jobb vi har på våra axlar. Han och jag.

Kan här inflika om någon förvirrat undrar, nej, det var inte bildterapi igår, jag hade mixat ihop datumen. Det var min sedvanliga, verbala terapi.

Jag insåg en hel del under vår timme. Mellan kl 11 - 12 hände saker med mig och nu kan mina tårar inte sluta att rinna. Känner mig liten och sårbar och vill stanna här trots att allt är så mörkt och osäkert och olyckligt. Måste våga vara här, gå runt och kika på tavlorna, lukta på väggarna, ta på föremål och lyssna till skriken...

Insåg igår att det är min kämpe, min fighter, som varit framme ända sedan vi hade vårt gräl under tiden han var i Norge. Då jag kände mig otroligt påhoppad och han agerade... väldigt. osunt. Vi pratade en hel del om min kämpe igår under terapin och det känns som om hon blivit lite lugnare efter det rationella fokus och ljus som blev kastat på hennes karaktär. Vi pratade om hur hon uppkommit, om hur jag skulle tänka för att bättre kunna förstå henne och så vidare. Som min psykolog sa ; tänk, du har knappt klarat av att gå runt i två veckor med denna spänning i kroppen, föreställ dig då hur du hade det som liten? att gå runt en hel barndom (+ mer) med dessa känslor. Med detta behov av att försvara sig. Det som hänt får inte hända igen, vi måste skydda oss till varje pris.

Hur logisk är egentligen inte min kämpe? Och målet hon har, är inte fel i sig, utan det är mer medlen för att ta sig dit som i nuläget blir väldigt fel. Målet är att aldrig mer bli skadad. Och just nu är det min sambo som är det största hotet, det är honom vi ska utplåna, hon är så arg så arg, och vill mest kastrera honom när han rör vid henne, vid mig. Hon ser en man som har möjlighet att förvandlas, att förvandlas från snällt till ont, och sticker ut alla sina taggar. Rör du mig är du dödens. Du kommer inte åt mig. Punkt. Hon vill också att vi ska lämna honom, vi ska leva ensamma, isolerade. Jag/vi och dottern, så långt borta från män man kan komma.

Här måste min lilla kämpe, min lilla hoppfulla och vuxna jag mötas, och kommunicera.

Här måste jag också lära mig att se saken ur barnperspektiv/vuxenperspektiv. För min sambo kommer med all säkerhet att agera fel och göra fler misstag, men här måste jag känna och förstå att han kommer att göra misstag inom en viss ram, så att säga. Jag går mest runt och väntar på nästa fel, nästa misstag, nästa "onda gärning" nu. Jag väntar mig att han ska göra som pappa, jag ser de olika trappstegen och väntar nu på att Han tar mig och för mig ned i källaren, längst ned. På trappen. Där tänker jag aldrig mera stå säger min lilla arga. Förstör förstör före vi blir förstörda.

Det blev också väldigt tydligt att det är hon som ofta bråkar med M. (Sambon). Men det är den lilla hoppfulla och sårbara som dyker upp efter våra bråk. När de starka känslorna av maktlöshet sköljer över mig. Den lilla arga provocerar, testar. Men den lilla sårbara får ta hand om sörjan. Efteråt. Och ja, hur bra klarar hon av det utan att gå sönder och få tornados i magen?

Vi pratade också en hel del om vad som hänt när vi diskuterat dotter och mormor och morfar. Jag berättade om hur jag såg på saken (som jag skrivit här i tidigare inlägg), och oj, min psykolog blev helt stum. Inte av vad jag sa, utan snarare av hur jag sa det. Det där var inte kvinnan jag behandlar i terapi. Jag har inte tidigare sett den blicken, det kroppspråket.

Det var också kämpen. Tror jag. Eller någon del i mig som vill förneka att något någonsin hänt. Inget har ju hänt, jag har ju världens bästa föräldrar, det är mig det är fel på. Fattar ni inte det? Jag är den felande länken.

Ja, åter till nuet. Igårkväll var jag utklädd och tog med min lilla på halloween-disco. Rätt roligt trots att jag var den ende föräldern som var utklädd från topp till tå. Jag försökte skratta och säga att ja, detta tog jag minsann på blodigt allvar, när de andra föräldrarna tittade roat på min utstyrsel. Ah well, min dotter vann pris för bästa utklädnad. Alltid nåt. Hon blev glad och kvällen kändes rätt ok.

Tankar och känslor.

Oj så jag har tänkt idag. Tackar dig Catza för att du väckte mängder av frågeställningar hos mig. Du skrev att du brukar mäta kärlek i handlingar istället för ord. Och det du skrev om vad du varit med om är ju väldigt likt mina gamla erfarenheter. Av män. Tänker en hel del på alla de sätt min sambo visar att jag och min dotter är de viktigaste i hans liv. Tänker en hel del på alla de sätt han uttrycker sin kärlek för mig. (Bortsett från det dumma han gjort nu såklart.) Jag tänker att han verkligen älskar mig. Jag känner det inte lika mycket just nu dock. Och mycket pga att det han gjorde triggade igång massa jobbigt och smärtsamt material.

Jag brukar nuförtiden ha rätt lätt för att skilja tankar från känslor, känslor från tankar. Det har jag inte haft den senaste tiden. Inte känt att det funnits utrymme. Idag har det gjort det, och det är rätt skrämmande.

Mina tankar säger mig ; M har behandlat mig väldigt fel och oavsett om det var omedvetet eller ej så har jag rätt att reagera. Rätt att känna. Rätt att visa för honom att jag inte tycker att det är okej att vräka ur sig. Och det är min förbannade rätt att vara rädd, och jag har berättat för honom att jag är rädd dessutom.

Det har han blivit väldigt förbannad över. För oj, det drar igång saker hos honom. Kan nämna att han varit så otroligt stöttande gällande dessa ämnen och saker jag går igenom tidigare. Jag förklarar att det ibland är viktigt för mig att verbalt få uttrycka mina rädslor och att förklara samband för honom istället för att agera. Det har han alltid trott på. Nu blir han arg när jag ska förklara, vilket självklart gör att känslan jag är mest rädd för dyker upp. Maktlöshet.

Mina tankar kring denna soppa är följande ; Jag älskar honom av hela mitt hjärta. Han har varit min bästa vän, min älskare, den jag kunnat luta mig emot när världen varit i gungning. (Vilket varit rätt ofta.) Jag vill fortsätta med denna man. Jag vill tro på oss. Vi är ju just nu i uppbyggnaden av ett nytt liv tillsammans, för oss tre. Jag, M och min dotter. Jag vill också att han ska få hjälp att ta itu med sitt känslomässiga bagage. Jag vill att han ska jobba på sin självkänsla, och trots att jag vet att det kommer att bli en tuff resa, vill jag stå vid hans sida, och att han ska stå vid min. När vi kan och har möjlighet. Jag vill att vi ska jobba på vårt förhållningssätt till varandra. Vara medvetna, och lyhörda, och fyllda av respekt för varandras processer.


Vad jag känner är dock lite annorlunda, jag går runt och känner mig otroligt rädd och ångestfylld. Min lilla där inom, den hoppfulla, hon gråter och klänger runt min hals. Söker tecken på att det trots allt är ett missförstånd, han menade inte. För det gjorde han väl inte? Du har ju lovat mig att han är snäll? Snälla säg att vi kan sudda ut, göra allt dumt till snällt?

Min lilla fighter står med armarna i kors och säger att han är ett svin som kan fara och flyga. Han är inte en man man ska ha respekt för. Han är en nolla, en nobody. Män som honom ska man kastrera. Skulle slå honom hårt om hon hade chansen. Det aset. Vem tror han att han är? skada mig sådär. Nädu, här finns inga kompromisser. Här finns bara en fight. Vilken hon tänker vinna! Så det så!

Ja, så ser det ut nu. Nu ska vuxna ta och äta sen middag med levande ljus. Jag och dotter. Ska tänka lite mer. Ska agera lite mer. Lite sådär lagom konstruktivt tänkte jag. Förbereda mig inför bildterapin imorgon.

Tack alla ni som skrivit och stöttat.

Inte. sova.

Vi sov i vårt nytapetserade sovrum inatt. Jag gav inget av mig själv. Han känner det nog, men vågar inte konfrontera mig. Han vet att han gjort fel och är rädd att konfrontera mig. Jag har mina sätt att märka sådant. (Ni vet vad jag menar, känslosprötet, man registrerar kroppsspråk osv.) Han har flera ggr under gårdagen sagt att han är rädd att förlora mig. Ja. Jag vet att han agerar utifrån rädsla, och jag förstår hans rädsla. Men jag har inte ork att minnas pappas händer och tornados i min mage samtidigt som jag ska hantera hans rädslor och analysera det som han ännu inte vågar ta i. Ordentligt.

Jag orkar inte det.

Ibland vill jag bara skrika (och har även gjort så), M, jag orkar inte! Fattar du inte! Du kan aldrig säga att du förstår förrän du haft fingrar där och där och där och blivit (pip) av din förälder! (Sedan följer oftast några panikminuter då jag river mig i håret och han blir arg fast han förstår inte på vad.)

Jag vill ha tröst. Känner mig otröstlig just nu. Och fylld av separationsångest. Sovit ett par timmar inatt och trodde att jag skulle dansa av glädje (ja, inte riktigt så) när han åkte imorse. Det gjorde jag inte. Istället spenderade jag halva morgonen på toaletten med en ångest som heter duga.

Älskar älskar älskar.

Aldrig älskat så som jag älskar honom.

Min lilla är arg arg arg på honom. Vi känner oss svikna och maktlösa.

Sorg sorg sorg. Älska älska älska.

Han älskar mig. Han älskar min dotter. Han vill leva sitt liv med oss.

Jag är förvirrad och älskar. Förvirrad i mage och huvud. Känslor överallt. Drunknar snart.

Massa ord ord ord. Älska älska älska, du vet väl att jag älskar dig T säger han? Jag svarar inte. Allt påminner mig om barndom. Man pratar inte om det allra viktigaste. Jag måste ha en relation där vi kommunicerar. Det var vårt kännetecken förut. Inte nu.

Hjälp så ont i magen jag har.