Rockfarfar och känslor

Det här känns bra. Min karl har bakat massa bröd.



Det här känns bra. (Vår nya tvåvåningslgh med inflyttn.date 071001)

Jag är verkligen helt slut ikväll. Sådär som man kan bli efter för mycket känslor, starka känslor. Man stänger nästan av systemet. Orkar inte. Kan inte. Känna. Ta in. Mera.

Dagen skulle väl inte beskrivas som överdrivet händelserik. Inte om man tittar till de yttre faktorerna. Min sambo, jag och min dotter tog bilen ut till "landet" för att hälsa på sambons far och sambons farfar. Och ja, allt gick väl som så "bör" till en början. Vi fikade hos hans far, lekte lite med de nykläckta (det lät inte helt bra men låter det stå kvar), kattungarna. Fint, mysigt, so far so good.

Det är när vi kliver in hos hans (and may I say, superhäftiga farfar!) som min värld börjar att snurra litet. Det är exakt (nästan iallafall), som att kliva in i min litenvärld. Farfarn är så otroligt lik min egen, både till sätt och utseende, och jag märker att min lilla vaknar till liv och liksom puttar på mig, "men hej, det här känner jag igen! vi sitter i farmor och farfars kök och allt är... rätt lugnt! ingen kan liksom, komma åt mig, just nu iallafall.") Allt känns, välbekant. Som att återuppleva jag-liten-farmor-farfar-köket väldigt, ingående. Kan nämna att jag som liten spenderade extremt mycket tid hemma hos mina farföräldrar, som bodde ett stenkast från vår sommarstuga. Jag spenderade mycket ensamtid med min pappa där, i stugan. Om somrarna. Då mamma alltid jobbade.

Efter ett tag börjar tankarna att fara runt litet för mycket, och känslorna blir mer och mer intensiva. Jag tror att något händer med min lilla och hon förstår inte riktigt vad. Jag försöker iallafall att inte låta det märkas alltför mycket och tittar glatt när den 94-årige farfarn visar mig sitt dragspel, sin elgitarr och sina foton. Jag är dock inte överdrivet pratglad och börjar liksom att banna mig själv lite tyst. Varför kan jag aldrig vara som "folk"?

När vi slutligen hoppar in i bilen och är på väg står känslorna mig upp i halsen och jag är fysiskt illamående. Det går dock över när vi kört i några minuter. Då låter jag tårarna komma istället. Jag talar med den lilla inom och säger att det är helt i sin ordning att göra så, att släppa på trycket. Det är hon inte van vid. Inte alls. Sedan pratar vi litet mer, och hon berättar för mig att hon aldrig är eller var trygg. Hon har alltid trott sig vara trygg i farmor och farfars kök. Men så känns det inte längre. Jag är inte trygg någonstans säger hon. Överallt lurar faran. Hon berättar hur jobbigt det känns att sitta och vänta på pappa i köket, när han har åkt ivåg någonstans. Klockan tickar och snart kommer han och hämtar mig. Upp till stugan. Det ger henne ångest, hon har ingen kontroll alls då, och tiden blir hennes fiende. Det är nästan så hon önskar att han kom och hämtade henne så snabbt som möjligt, för att liksom, få det överstökat. För annars kanske hon börjar hoppas, att han inte kommer överhuvudtaget. Men så får man inte tänka, pappa är snäll och jag älskar honom och han älskar mig. Vi älskar varandra på ett konstigt sätt som ingen annan förstår.

Efter ett tag dyker det upp en till liten jag och visar sig. (Det finns en tjej som fogar sig, jämt och ständigt, som aldrig säger emot, hon bara t a r emot. Sedan finns det en liten arg rebellisk tjej som är hatisk och säger att hon minsann kan skydda sig, gör illa mig du, mig berör det inte ska du tro!) Det var den sistnämnda som dök upp nu iallafall. Hon kallade den andra för mes för att hon satt där och grät.

Efter detta följer lite mer prat (with inside), och jag kramar dem båda.

Vid hemkomst är jag så slut att jag bara slänger mig ned på sängen, och somnar på stört dessutom. Måste bara tillägga att detta är rätt intressant, men samtidigt så fruktansvärt skrämmande, för jag har ännu inga tillgänliga visuella minnen av pappa och mig i sommarstugan, det är dock något som a l l t i d återkommer och knackar på dörren till mitt medvetna, men jag vågar aldrig öppna. Jag vet med all säkerhet att något hänt där, jag har bara inte vågat följa med minnet så långt.

Nä, dags för sängen. Imorgon ska jag upp i gryningen och åka till Gävle med la familia. Ja, min nuvarande då.

Ljus och värme till alla!

Hos psykologen.

Idag hos Psykologen. Gick det... Ja, som förväntat. Kände mig i ärlighetens namn lite bitter när jag gick därifrån. Bitter och trött på att det känns som om vi hamnat i något av en återvändsgränd. Jag drar mig egentligen för att säga att hon är en inkompetent psykolog and so on. Hon har trots allt varit extremt bra under en långt utsträckt tid. Som hon uttryckte det idag ; tidigare har vi tagit hand om, och jobbat på dina symptom, men nu när ursprunget till dem har bubblat upp till ytan, ja då dras allt till sin spets och det blir, lite svårare. Eller något i den stilen. Hon och jag kan inte arbeta vidare, jag känner det så starkt efter dagens möte. Hon har heller aldrig tidigare jobbat med personer som varit utsatta för sexuella övergrepp. Känns allt oftare som att det är jag som får komma med förslag gällande hur vi skall arbeta osv. Hon säger indirekt att hon inte vet vad hon skall ha för förhållningssätt.

Det känns inte tryggt.

Vi började prata lite om det praktiska. Eller snarare jag. Jag berättade om min akuta ekonomiska situation. Min soc.sekreterare vill inte betala ut mer pengar utan vill att jag skall söka CSN nu. Kan i all korthet berätta att jag pluggade förra terminen med hjälp av soc.bidrag. Det var en del av min rehabiliteringsprocess plus att jag bara har en termin kvar att ta ut från den centrala studiestödsnämnden. Och det var i slutet av förra terminen som mina minnen kom upp till ytan, på riktigt. Jag fick allt svårare att fokusera på studerandet, min prestationsångest blev så stark att jag knappt nöjde mig med högsta betyg. Och lärarna förstod inget. Min psykolog betonade dock vikten av att jag pluggade på som vanligt, vid sidan om processen, men att jag skulle sänka kraven på mig själv. Ja men, hur då? ville jag bara skrika, men sa ingenting. Det blir allt svårare för mig att hantera reaktioner och sympton (konsekvenser), med hjälp av de färdigheter jag tidigare lärt mig i terapin. Nu när jag är i ursprunget.

Idag hade hon inte överdrivet mycket att säga om mitt kontrollerade kaos. Jag skulle träna på min mindfulness igen. Tills vi ses igen. Om två veckor. Då skulle jag också ha konverserat mer med min lilla. Om att hon inte behöver ta så stor plats. Jag måste vara vuxen också. Jaha. Jag spricker snart av allt min lilla vill berätta men som jag inte kan hantera, och det är allt du har att säga. Hon tycker inte att jag ska vara sjukskriven, utan tycker fortfarande att jag skall försöka att plugga på iallafall deltid. Jaha. Jag som knappt kan fokusera och hänga med i handlingen på Bolibompa. Hon tror att jag inte har rum för det på grund av en kamp mellan mig och den lilla. Ja, mina jag. Vi skall sluta att kämpa emot varandra, eller jag skall snarare sluta att kämpa emot infon som den lilla har att ge. Sluta att vara så rädd. Jaha. Men hjälp mig då? hur gör
jag?

Självklart är det bäst om du låter minnena komma här i terapirummet sa hon, på den trygga platsen. Jaa?
Jag skall försöka att hjälpa dig nästa gång vi ses. Jag upprepar, det känns inte tryggt. Känns inte riktigt som att hon vet vad hon gör, eller som att hon vet vad jag behöver, vad processen/behandlingen kräver. Så jag får fortsätta att forska vidare, själv. Försöka hitta behandlingsalternativ.

Hade tänkt skriva mer av det som kom fram, men är för trött. Så förbaskat trött.

Ledsen.

Det känns mest som om jag bara tar upp tråkigheter här. Mörker och smärta. Men ja, självklart består mitt liv av glädje och tillfredsställande ting också, vilket jag i och för sig, säkert, inte behöver förklara för någon. Detta har dock blivit min ventil, tror till och med att jag behöver använda den mer frekvent, på ett annat sätt, än vad jag gjort hittills.

Tänkte börja nu.

Jag somnade, och vaknade, väldigt ledsen. Idag ska jag till min psykolog vilket självklart känns. Även om jag inte tycker att vi kommer någon vart alla gånger så är det ju ett faktum att idag, idag finns hon där. Hon kommer att sitta på sin stol mittemot mig för att lyssna och ta emot det jag vill säga. Och jag, måste yttra orden, de jag just nu försöker att inte yttra för mig själv. Det känns på något sätt som att idag, stiger jag in en verklighet jag inte vet om jag klarar av. Den förtryckande och förträngande känner jag v ä l till i alla fall.
Jag kommer antagligen att sitta där och känna mig som... som... En egoistisk och ful och dum liten flicka. Som bara hittar på. Nu har hon fått för sig att hon varit med om övergrepp också, har ni hört på maken! Det är ju skrattretande! Nu har hon läst någonting någonstans och gör detta i ett sätt att få uppmärksamhet. Ja en sak är säker, hon är inte frisk.

En annan sak som gör mig ledsen för närvarande är min relation till min Kärlek. Vi är inne i en uppförsbacke. Ja, så skulle man väl kunna uttrycka det. Vi har småtjafs om allt och inget. Jag är väl medveten om att vi har mycket att stå i båda två. Känns som om vi båda två kliver runt vår egen ojästa känslodeg. Iklädda stövlar upp till våra knän. Eller lår för den delen.

Men ändå, jag är i ett väldigt stort behov av stöd och b e k r ä f t e l s e nu. Jag är liten och rädd och vill. inte. tänka. på. pappa. Ge mig kärlek älskling, så mycket att du storknar och torkar ut. Ge mig scenarior som överskuggar och kastar nytt ljus på barndomens övergrepp. Älska mig älska mig krama mig krama mig, även när jag vänder ryggen till och låtsas sova.

Jag vill inte framställa honom som en okänslig prick, han Är underbar. Men som sagt, han är sitt eget att brottas med, och ja, jag vet att det är det som, fokuset på det som, gör att jag inte vill be om... den där stora mängden, stöd, bekräftelse. Å så jag älskar honom, å så liten jag känner mig.

Jag hör honom leka med min dotter på andra sidan väggen. De är så fina.

Inatt drömde jag (drömmen utspelade sig i svart-vitt), att jag sprang och jagade honom runt en massa höghus, (Förorts miljonprojekt typen), men han stannade aldrig. Och jag gav mig inte till känna. Han visste nog inte hur desperat jag ville att han skulle vända sig om och se mig... Fast något i mig undrade ändå, där i jakten, ser han mig, men orkar bara inte vända sig om? Tårarna rann längs mina kinder då jag sprang efter, med allt starkare "vetskap" om att han hade så mycket eget att tänka på att han inte orkade med mig. Han är säkert på väg någonstans. Inte jag. Jag vet inte alls var jag är på väg, om än någonstans.
Jag känner mig liten och maktlös och till slut ser han mig, där han stannat för att ringa på en dörr. (Han har säkert en kompis där tänker jag avundsjukti drömmen.)
Och ja, han suckar, tittar rakt igenom mig och liksom undrar, varför jag hänger efter honom.

Kan påpeka att ett scenario av detta slag (eller i närheten), skulle aldrig utspela sig i verkligheten. Det är mina rädslor, min lilla, som är högst levande, idag. Jag vill bara gråta.

Jag fungerar inte så bra.

Idag har jag sett filmen "The secret", och ja, hade här tänkt skriva en lång utläggning om metafysik och och och, ja. Men energin försvann. Tar den korta versionen och beskriver vad den handlar om för er som inte hört talas om den.

The Secret är en metod som (egentligen) varken ä r, eller någonsin v a r i t, en hemlighet. Inte TOP secret anyway. Boken/filmen innehåller iallafall praktisk kunskap om hur man blir mästaren i sitt eget liv. Enligt The Secret är nyckeln till lycka och framgång positivt tänkande. Det låter enkelt, men kräver en hel del jobb, enligt personerna bakom filmen och boken som orsakat något av en väckelse inom nyandliga kretsar.

Kortfattat går väl filmen ut på att undervisa om ”lagen om attraktion”. Det du tänker och känner attraherar du. Det är ditt sinne som skapar den yttre verkligheten.

Är du orolig för din ekonomi och dina tankar kretsar kring skulder och räkningar är det detta du får: En dålig ekonomi med stora skulder och många räkningar. Men om du fixar en avbetalningsplan och ser till att dina räkningar betalas via autogiro, och fokuserar helt och hållet på att bli förmögen är det detta du kommer att bli: förmögen.

Om du tänker på dina krämpor, pratar om dem och beklagar hur eländig din hälsa är kommer du att fortsätta att vara en sjuklig person. Men om du ber om att få bli frisk, om du föreställer dig att du redan är frisk och känner att du är det, ja då är det god hälsa som kommer att bli din lott.

Du kan få det du vill ha genom att följa dessa tre steg: Be om det du vill ha. Tro på att din dröm redan är din verklighet, här och nu. Ta emot gåvan från universum, känn att du redan fått den. Var glad och tacksam.

Marci Shimoff, en av dem som medverkar i filmen, säger så här:

”Den enda skillnaden mellan människor som lever på det här sättet, som lever i livets magi, och dem som inte gör det, är att de som lever i livets magi har särskilda vanor. De har gjort det till en vana att använda sig av lagen om attraktion, och magi uppstår vart de än beger sig, just därför att de kommer ihåg att använda den. De använder sig av den hela tiden, inte bara som en engångsföreteelse.”

När filmen slutar, efter en och en halv timme, känner jag att filmens extremt positiva budskap och entusiastiska anda har smittat av sig. Jag klagar inte ens på att den var för ”amerikansk” i sin stil vilket jag kan ha som vana att göra vid utvalda tillfällen. Fast efter en timma eller två "landar" jag igen och börjar att analsera innehållet på en annan nivå. Det var denna anayls jag tänkte få ner svart på vitt här, men något gör att jag inte orkar. Det får bli i morgon istället. Eller i övermorgon.

Men oj, hej självreflektion. Jag har märkt att jag faktiskt h a r problem med att analysera och reflektera över saker och ting nuförtiden. Sådant som inte har med mig själv att göra då dvs. Kanske är därför jag inte vågar ta analysen här? Eller ens skapa mig en fullständig uppfattning i mitt huvud. Det känns som om min bearbetningsprocess (eller snarare trycka ned under ytan tills att jag får rätt hjälp) tar upp alla rum. Och ändå säger forskarna att det är en sådan liten del utav hjärnan vi faktiskt använder. Hmm. Ja, iallafall så kan man väl säga att jag inte fungerar så bra rent intellektuellt, vilket suger. Jag orkar inte hänga med i debatter på teve, (eller hänga med kan jag väl, men inte dra en e g e n analys återigen), jag klarar än mindre av att själv hamna i diskussion, då börjar jag att ifrågasätta mig själv och min ståndpunkt på en gång, eller så blir jag fylld på bredden av känslor och vill bara lägga mig under ett täcke och gråta.

Jag är väldigt liten igen. Min lilla tar upp väldigt stor plats och jag vet ej vad jag skall ha för förhållningssätt. Jag är fruktansvärt förvirrad. Imorgon ska jag till min psykolog A dock, då får vi se. Se se se...

Inget

Underbar film

ME AND YOU AND EVERYONE WE KNOW (TRAILER)

Hus?

Bilden hoppar och flimrar på min näthinna och jag vet inte om det är den eller jag som är overklig.

Jag vet inte om det röda huset med vita knutar är en filmatisering av en oläst bok eller om boken är läst men inte skriven.

Jag kliver in i huset och springer mot väggarna i jakt på dörrar att smälla igen och gömma mig bakom.

Jag förstår inte varför de inte finns och varför de inte går att smälla. Jag förstår inte varför huset är tomt och allt som existerar är månsken mitt på ljusa dagen.

Jag förstår inte varför köket ligger i mörker och vardagsrummet är ljust och blommigt och fluffigt men ändå, så fruktansvärt kalt.

Jag ser en hund skälla ute på gården och jag undrar om den är lika ensam, som jag. Jag undrar om den fått mat eller sanningar serverat till frukost.

Den kanske svälter och är hungrig, som jag. Jag undrar om ögonen blixtrar när den blir ledsen eller om den ibland jagar sin svans på jakt efter hår att slita.

Jag sätter mig ner en stund och blickar utåt medan rummen blir tömda. Något river mig i nacken och jag undrar om det är en spik eller om det är dags igen.

Dags att kräkas upp allt det röda och svarta som jag inte vet vad det är. Om det är dags för kyssar och smek eller tid för nytapetsering.

Jag är så trött på att stirra in i den lila tapeten som alltid men aldrig ändrar form. Jag är så trött p å att riva mig på soffkuddar överallt där jag sätter mig.

Jag orkar inte titta mer.

Femkul!

Älskar denna tidskrift, så passar på att göra lite reklam.

"Beskrivning av Femkul:
Femkul är en kulturtidskrift med siktet inställt på feminism. För oss är film, litteratur, musik, teater och konst livsviktigt. Därför tar vi kulturen på allvar och kräver en mer nyanserad debatt, en intelligentare diskussion och ett motstånd. Femkuls feministiska analys behövs i kultursverige. Läs den du också! Utkommer med 4 nummer per år. Tidningen är på svenska."

Nostalgia

La Cité des Enfants Perdus

Underbar film. Tänker förgylla regnig dag genom att se denna.

Min historia

Jag är 17 och vill fly. Bort från den pålitliga otryggheten. Målet inriktat på hufvudstaden. Där blir allt bra och jag kommer äntligen att finna lyckan. Lycka och tillfredsställelse.

Redan efter några veckor i min nya hemstad märker jag att saker inte blev så som jag tänkt, fantiserat om. Jag är ung och ensam mitt i pulserande stad, och dessutom inte ett dugg mån om mig själv. Jag umgås med fel människor (till största delen män), låter dem utnyttja mig, på fler än ett sätt, och som grädde på moset blir jag till slut hemlös. Som artonåring driver jag mest runt på gatorna och fruktar mörkret, för då natten faller in vet jag inte om jag hittar sovplats. Jag träffar en gift man och inleder en relation. Han behandlar mig på det sätt jag tror mig vara förtjänt av, och i min desperata jakt efter kärlek och bekräftelse låter jag honom göra vad han vill
med mig, mer eller mindre. Jag kommer snart att flyga till London för att hämta/langa droger åt hans bekanta. Den tredje gången åker jag fast. Blir efter tuff och jobbig rättegång frikänd dock.

När jag är 19 är jag tillbaka i staden där jag föddes. Rättegången tog på mina krafter och min säkerhet kan inte garanteras i hufvudstaden. Jag träffar en ny man och blir gravid. Min far slänger ut mig och jag flyttar in utan ägodelar hos den nya mannen och hans familj. Där är fruktansvärd misär och jag känner mig hemma. Jag kommer ifrån ett ”fint” medelklasshem, där folk beter sig så som ”bör” utåt, när grannarnas insyn är ett existerande faktum, men jag identifierade mig alltid med utanförskap. Bostadslösa, flyktingar, missbrukare osv.

Jag minns graviditeten som mörker. Min nya pojkvän och jag flyttar in i eget och snart är misshandeln igång. Psykisk terror, sparkar och slag. Våldtäkter blev snabbt en del av min vardag. Jag har under denna tid panikångest som tar över min kropp under nätterna. Jag har svårt att andas, hemska smärtor i bröstryggen, och kräks. Jämt. In och ut på akuten, ingen hittar fel.

1999 är jag 20 år och stolt mor till nyfödd vacker liten flicka. Jag tackar min lyckliga stjärna för att hon föddes frisk, stor och välmående. Det är ett mirakel i sig. Jag står ut med 5 månader till av terrorn (som snarare blev värre efter födseln), men tar mig sedan ur hans grepp. Allt på grund av kärlek till min lilla. Min mor slutar att umgås med mig och klandrar mig för händelsen. Jag hade nog provocerat honom.

Här följer sedan några år då jag försöker att finna min/vår plats i livet. Vi flyttar runt i staden, till annan stad, men min trygghet går inte att finna, var jag än hamnar. Dottern klarar sig bättre. Vi är dock väldigt ensamma.
Året har hunnit bli 2004 och jag bryter till slut ihop. Blir deprimerad (mer än tidigare), och är suicidal. Jag har här brutit cirkeln av skadande män, men ersatt det med eget fysiskt självskadebeteende. Min storasyster tvingar mig att söka akut hjälp, vilket jag gör. Och här, börjar vägen tillbaka.

Terapi startas igång och jag börjar att ta hand om den lilla inom. Minnen av utsatthet och maktlöshet sköljer över mig. Jag tar mig över många hala broar under vilka avgrundsdjupet skrämmer. Jag minns först och främst föräldrarnas alkoholism, psykiska terror och far som misshandlar mor. Sedan kom de andra minnena, de där diffusa, som inte är som de andra, men som smärtar mer än något jag tidigare erfarit. Mer än mäns misshandel, mer än sömnlösa nätter i tunnelbanan. Minnen av sexuella övergrepp.

Men jag har kravlat mig upp ur leran. Jag har vänt upp och ned på tidigare livssituation, funnit min styrka, mitt värde och min självrespekt. Och även en livskamrat som står vid min sida i denna ytterst svåra process.

Jag är på rätt väg, det måste jag vara.

Rockabilly och tårar

I lördags hade min baby, mitt hjärta, spelning igen. Denna gång följde jag med och dansade mig svettig till rockabilly. Problem ; Allt var super och återigen super till en början. Eller snarare hela kvällen. TILLS, det att alkoholen genomsyrade mitt system. Försvaren rämnade, och allt jag inte nu (utan proffesionell hjälp dvs) klarar av att hålla vid medvetande i för stor utsträckning, letade sig fram. Eller snarare armbågade sig fram. Jag drack inte allt för många glas vin, men det var ändå allt som behövdes. Och lite därtill.

I bilen på vägen hem kom min gamle följeslagare panikångest fram och visade sitt fula tryne. "Hej, kommer du ihåg mig?". Jag minns resan som i ett töcken. Försökte med alla medel att hålla den i schack, och det "gick väl". TILLS, det att vi kom hem. Då kröp jag ihop i fosterställning på sängen och grät som ett litet barn. Jag var just då ett litet barn. Min lilla fina, hon var/är så frustrerad. Jag drog upp minnen och händelser jag i vuxet tillstånd inte har tillgång till. Upprepade för min Kärlek, Han, att jag kommer att dö om jag minns mer. Och han kramade, pratade, försökte att föra in lite rationellt tänkande i mitt system. Det slutade med att jag somnade utmattad av gråtattacken.

Men allt är inte sorg, skuld och skam i mitt nuvarande liv. Denna dag började otroligt bra. Vi fick reda på att vi fått etagelägenheten vi så länge gått och drömt om. En stor härlig fyra med öppen spis i vardagsrummet, det på nedre plan. Åh, helt underbart. En tvåvåningslägenhet i ett underbart fint område. Nära till min dotters skola. Vi skuttade som små lyckliga barn halva dagen.

Under kvällen har dock små otrevliga saker (återigen) letat sig fram till mig. Och jag. Ja jag, har inte reagerat så som sig "bör". Blir ledsen nu när jag blickar tillbaka en timma och ser mitt sätt att reagera. Agera. Vi hade en liten dispyt, jag och kärleken, och jag observerar att när han till slut blir frustrerad, och tittar lite argt på mig, hoppar det arga, frustrerade, maktlösa, rädda, grodor ur min mun. Inget jag är stolt över alls, men berättar ändå. Jag ser mig själv sitta och le "elakt" mot honom, jag hånler nästan och frågar om han är arg, sedan frågar jag honom om han nu är intresserad av att utnyttja mig, göra fula saker med mig, nu när du är så arg menar jag. "Kom igen då, jag vet att du vill". Dumt utspel från min sida som inte får hända så många gånger mer känner jag. Han känner igen den delen av mig och ser mest sorgsen ut och säger, nä T, det kommer jag aldrig att göra. Jag kommer aldrig att utnyttja dig - vara intim med dig i dessa situationer.
Jag provar på att förföra honom lite lätt, (trots att jag inte är ett dugg sugen på sex), men finner mig snabbt och börjar gråta. Igen.

Jag ser självklart kopplingar och kan tydligt granska vad som händer, men det hjälper inte i den grad jag skulle önska. Kan inte anamma all teori jag pluggat, på mig själv.

Jag är liten och vill ha hjälp.

Jobbig kväll och allergitablett

Igår hände något.

Jag satt och funderade (analyserade), lite kring min dissociation. Hur tufft det är, och hur påtaglig den blivit nu med allt som händer i min inre värld.
Efter ett tag märkte jag att jag blev upprörd. Upprörd över att inte känna att jag får den hjälp jag vill ha, behöver. Av psykiatrin. Gång på gång kommer jag över avhandlingar, studier, som behandlar ämnet. Och gång på gång läggs hypnosterapi upp som ett alternativ för personer som har denna typ av problematik, som ett sätt att komma åt dissocierade/otillgängliga minnen.

Jag har tagit upp detta med min nuvarande psykolog, men hon tror inte alls på metoden.

Nähe, men hon har ju otaliga gånger påpekat hur starka försvar jag har. Hon säger dock att "ditt minne är det inget fel på" (när jag blir frustrerad och uttrycker ilska och maktlöshet över att inte kunna minnas mer), "du har bara ett dissocierat minne".

Jaha. Dåså.

När vi en gång jobbade med ett specifikt minne och vi kom till en jobbig detalj, då stoppade jag. Allt blev svart. Såg inget mer. Då frågar hon vad som händer, när jag tystnar. Jag ser inget mer säger jag. Då frågar hon om jag vill försöka en gång till, att gå in i det jobbiga, se vad som händer där. Nej! svarar jag. Jag vill inte.

Den sistnämnda meningen fastnade min psykolog för. "Du sa inte att du inte kan, utan att du inte vill.

Jaha. Jag vill väl inte då. Jag kan tydligen, enligt henne. Men vill inte.

Fattar du/ni inte att jag är rädd! Varför ser ni inte? Jag är skräckslagen, vettskrämd!

Iallafall, tillbaka till gårdagen. Jag satt och funderade över detta och tog sedan upp det med min sambo. Jag pratade och kände hur upprördheten sakta övergick i maktlöshet och oro. Jag gick ut på balkongen för att andas vilket inte hjälpte. När jag kom in igen var jag sprängfylld. Tankar och känslor åt alla möjliga håll och kanter. Jag lade mig hur som ned på sängen och försökte meditera, ta mig själv och min/mina inre barn till en trygg plats.

Det fungerade inte. Meditationen gick över till dissociation av det kraftigare slaget. Min verklighetsförankring försvagades radikalt och jag låg mest och stirrade upp i taget med rinnande tårar och inburade känslor.

Detta höll såklart inte länge (här kastas man mellan känslotillstånd vill jag lova). Mitt illamående (hade ett sådant också) lättade och jag tog mig upp på fötter. Började då att provocera min sambo. Var lättirriterad och hittade saker att anmärka på. Inte en rolig T var jag då. Well, även detta gick över väldigt snabbt. Jag såg ju vad som hände och ja, som ett brev på posten kom gråten. Den där hulkande, där min lilla blir ytterst levande och vi kryper ihop i fosterställning och känner oss oförstående inför världen. Jag fick då också minnen av ett slag jag inte haft tidigare. Allt kändes så fruktansvärt verkligt.

Men som vanligt är det väl jag som hittar på, fantiserar ihop. Det är ju så jag gör. Jag är en unge som ljuger och manipulerar. En egoist är vad jag är.

Även denna gråt lägger sig och jag reser mig, vandrar runt i lägenheten och är, liten. Aldrig tidigare har jag känt så. Eller låtit henne (jag kan inte ha varit mer än sju år i detta tillstånd) tagit så stor plats. Vi låg i sängen och åt choklad och tyckte att det var hur häftigt som helst! På en måndag dessutom! Vi ritade även teckningar och spelade dataspel.
Och ja, även detta tillstånd gick över, eller rättare sagt, jag tog mig ur det. Nu är det för sent för små flickor att vara uppe. Bäddade ned henne i trygg säng.

Efter detta nådde allt sin kulmen, jag landade i mig själv och fick fruktansvärd ångest. Ångest av detta slag har jag inte haft på väldigt väldigt länge. Sådär att jag vill tugga av mig armen och slita av mig håret. Visste inte var jag skulle ta vägen med allt och kollade upp journr att ringa, men telefonväxlarna var stängda. (Dit jag kände mig trygg att ringa.) Hur som, jag klarade natten och sov lugnt. Till min hjälp hade jag en allergitablett som har den effekten på mig att jag somnar med ens.

Imorse ringde jag in till enheten där jag har min nuvarande psykolog. För att för första gången prova på att be om en akut tid nu när hon är bortrest.

Sekreteraren kunde dock inte förstå varför jag var i så akut behov just nu, när jag enligt min journal aldrig varit det tidigare. Hon tyckte att jag skulle vänta till att A, min psykolog kom tillbaka från sin semester.

Jaha. Dåså.

Amelie

Söker hjälp

Idag tog jag tag i det faktum att jag måste byta terapeut. Skrev ett brev till en underbar psykolog jag för några år sedan varit i kontakt med.

Hejsan M!

Här kommer ett litet brev från gammal "färdighetsträningspatient". - var namnet. :)

Orsak till detta mail (mer än att jag fortfarande har H och dig i tankarna mellan varven), är att jag inte riktigt vet var jag skall vända mig än.

Problemsituation i förkortat format nedan ;

Jag bestämde mig för ca 6 mån sedan att ta tag i bearbetning (igen) av diffusa minnen från barndom och kontaktade min gamla psykolog A. Hon tyckte att jag skulle göra denna resa med henne, pga att hon känner till mig och alla omständigheter så ingående. Ok, vi kom överens om att försöka. Nu har det varit semestrar för oss båda i två mån, och jag har fått tid att tänka, och känna. Resultat - Jag känner att vi står och stampar på samma fläck. Jag tar mig ingenstans. Kommer inte åt att "plocka ned" försvar (som visst är väldigt starka och förtäcker otroligt mycket),
kommer inte åt alla minnen till de starka känsloströmmar som nu väckts och
nästan känns invalidiserande.

Jag kan (självklart) ;) hantera det mesta genom färdigheter, men nu är problemen tagna till en ny nivå. Jag petar och rotar runt bland så mycket smärtsamt material och känner mig så ensam i det. Jag är inte trygg nog att gå in i tortyrkammaren själv och behöver hjälp.

Var kommer du då in i detta? Jo, jag skall självklart ta upp allt detta med A när vi ses efter hennes semester. (25/7) och tror med säkerhet att hon förstår. Vad jag dock inte vet med säkerhet är var jag hamnar efter det. Jag bedömer att jag behöver hjälp och det snart. A och jag har åstadkommit mycket och stort tillsammans, men jag tror att vår tid är över och jag har en önskan om annat än kognitiv terapi. (Minns du att jag tagit upp en önskan med dig för något år sedan om psykodynamisk?) Det är där jag är just nu. Jag har nyss läst klart en psykologikurs och läst mycket kognitiv teori och ja, problemet jag känner att jag hamnar i ett väldigt logiskt tänkande. Även i terapirummet. Jag kan förstå, hur allt fungerar, och jag intellektualiserar istället för att känna.

(Detta blev inte alls så kort som jag tänkt mig ser jag.)

Så, min fråga till dig Mr M är ; vet Du var jag kan vända mig gällande terapi med psykodynamisk inriktning? (Tänkte att ni dynamiker "hängde" liksom ;). Det kan hända att A hänvisar mig också, men är osäker då jag tidigare tagit upp hypnosterapi och det inte mottogs så väl.

Hoppas du har och haft en underbar sommar! (Medveten om att du antagligen inte läser detta förrän du är tillbaka.)

MVH / -

På jakt efter solen

"Hon är på jakt efter solen
hon är på flykt från sin skugga
hon har något hon vill lära dig
hon säger för att kunna svälja måste du tugga
för att kunna lära måste du känna
annars blir din kunskap grå och platt
hon säger: människan skall inte vara ensam
så kom, låt oss dela denna alltför mörka natt

Hon är på jakt efter solen
hon har seger i sitt steg
hon går rakt in i ljuset
hon må vara rädd men aldrig feg
hon vågar vinna över rädslan
hon kan se sin rädslas grund
hon säger: människan skall inte vara ensam
så kom, låt oss dela denna alltför mörka stund"

/Lisa Ekdahl

Människa vers. funktion

Såg nyss ett intressant samtal på UR där en författare (som skrivit mängder av böcker om bla sexualitet och relationer) forskat i människans behov att känna sig behövd. Han menar att vi idag inte gör det. Går man tillbaka till jordbrukssamhället och även ännu längre tillbaka så hade vi alla en given roll även om vi inte reflekterade över det och analyserade. Såklart inte bara positivt eftersom vi inte hade kommit så långt inom utvecklingen på andra plan, så hungersnöd och köldskador och vad det nu må vara målar han ju inte upp som något idealistiskt samhälle att leva i, och han menar inte att vi ska sträva åt det hållet, för det fungerar ju inte idag. Men vi var alla beroende av varandra och av våra relationer på ett annat sätt. Alla utförde sysslor som var nödvändiga för vår överlevnad. Jakt osv. Listan kan ju göras lång. I dagens samhälle tror han inte att vi får det behovet tillfredställt (och han anses att det forskats för lite kring just det behovet och han bedömer att det har väldigt högt värde för människan som varelse). Många som lyssnat på honom säger nu att, men i dag är vi väl i allra största grad beroende av varandra just pga det ständiga flöde av allt som finns på marknaden (till för att fylla alla våra behov), men det är just så det inte är. Vi är inte beroende av varandra som människor, utan som funktioner. Jag går till en frisör och ser till att få håret klippt när det börjar bli för långt, jag går till Ica och köper färdiglagad och paketerad mat när jag är hungrig och har bråttom (utan någon som helst vetskap om vem som paketerat eller hanterat maskinen som producerat maten), detta är väldigt intressant tycker jag, det blir en väldigt lång kedja av producenter som alla gör utgör funktioner som blir allt viktigare för oss enligt vår tids värderingar, och fokus på människan som individ, på vad den enskilda människan tillför med dess egna personliga egenskaper, färdigheter och kunnande blir allt mindre. Han menar också att när detta behov inte blir tillfredsställt för oss har vi en tendens att blicka inåt väldigt mycket istället för utåt (här förminskar han ändå inte den klassiska psykoanalysens värde på något sätt, utan även den kan ju leda till självinsikt som i sin tur skapar en känsla för vad den enskilda individens roll i samhället är), och vi blir väldigt upptagna med våra ansträngningar att få det behovet tillfredsställt. Vi vill synas mer, höras, vi söker bekräftelse hos våra medmänniskor. Just det påståendet skulle man ju kunna koppla till den nutida (syftar nu på den självvalda) exploateringen av människor som ständigt pågår i media bl a. Vi behöver underhållning väldigt ofta när vi inte akut får behovet lugnat, vi överöser våra ungar med underhållning när de inte har en funktion att fylla. Och allt detta gör mer eller mindre vårt samhälle till ett stort tivoli. Och i hans förhoppningar börjar vi alla att se omvärlden mer än vad vi gör idag, och då syftar han på utanför europas gränser.

Gamla anteckningar

Sitter och läser igenom mängder av gamla dagboksanteckningar. Terapirelaterade. Tänk att jag för snart två år sedan började att minnas, men valde sedan att stänga locket på. Fortsatte att tränga bort. Tills det bubblade upp i mitt medvetande igen det vill säga.

060219

Sover i ingenmansland, allt är svart och oändligt och min kropp och jag är inte längre ett./Liten

Haft massa korta förnimmelser från mitt förflutna. Men jag vill ha mer! Jag vill veta vad som hänt! Det driver mig galen ibland. Ibland tror jag faktiskt att mina minnen alltid kommer att vara mörklagda och ibland tror jag även att jag inbillat mig allting. Det är ju sådant jag gör. Vild fantasi, var det inte så de alltid sa? Såg på uppdrag granskning igår om hemska förhörsmetoder polisen använde sig av i ett fall med en oskyldig man som blev satt i arrest, anklagad för att kallblodigt ha mördat sin hustru. Under förhören som pågick under många månader försökte polisen tvinga på honom deras ”sanning”, det var han som var mördaren! Att han aldrig förstår! Du har ju mördat henne, varför erkänner du inte? Hur ska du kunna gå vidare med ditt liv med denna hemlighet i ryggsäcken? Du kommer att förgöras, fattar du inte?
Till slut kom det fram bevis som visade att han var oskyldig och han släpptes.
I en intervju med denna stackars man sa han att ”till slut trodde man ju på vad de sa, det är nog jag som gjort det ändå! Och jag kanske är riktigt sjuk.”

Jaa, man drar vissa kopplingar. Mina föräldrars sanning finns i mig fortfarande. Jag kämpar mellan den och min egen.

Huvudet värker och mitt ansikte är alldeles svullet och rött, varför ska det alltid vara såhär, jag är alltid ledsen med ansiktet under kranen. Kallt vatten ska vara bra. /Liten

Syrenbuskarna luktar underbart och solen skiner. Gräset är fullt av morgondagg, tror att det har regnat i natt. Himlen är alldeles blå och det kommer alldeles säkert bli en underbar dag. Det drar lite kallt om mina shortsbeklädda små ben, men det gör inget. Pappa är inne i stugan och hämtar bilnycklar. Snart sätter vi oss i bilen och åker ner till farmor där det luktar varmt, underbart och hemtrevligt av köttbullarnas förberedelser. Jag älskar att åka till farmor, åh, jag kommer att springa runt på hennes gräsmatta och njuta av solen. Kanske tar farfar eller pappa med mig en sväng till byn och köper en glass åt mig också. Jag är så glad. /Liten

Jag vill skriva en bok, men det blir lagt på framtiden. Snart ska J på kalas och jag ska förbereda lite. Tappa upp ett bad och så.

21.12
Den växande oron i kroppen ledde mig till dig. Jag frågade vad det var, varför så orolig? Det visade sig att du var rädd, rädd och trasig. Utsatt för nytt övergrepp av något slag. Du var hemskt olycklig i alla fall. Bara iklädd trosor gick du fram till mig i barndomsrummet med röda tapeter. Du var endast iklädd trosor och smutsig blick. I mina ögon är du alltid vacker dock. Vi kramades länge och jag försökte berätta, få dig att förstå, att det han utsätter dig för är kriminellt och elakt. Men jag förstår, det är där du backar, han är ju din -, han älskar ju mig och vill mig inget illa menar du. Och jag svarar så gott jag kan. Sen gjorde jag dina favoritmackor med smält ost och champinjoner, och hämtade ett glas coca-cola. Men i ditt rum ville du inte sova, så nu ligger du nedbäddad i farmors bäddsoffa. Du är värd så mycket bättre, och din värld kommer inte att rasa samman genom att inse. Om ett tag kommer du att känna hur vacker du är, hur värdefull du är, och då kommer du att våga. Våga för att bli fri. Våga för att kunna känna riktig kärlek. Tack för att du kom min ängel.

Känslosväng!

Ja... Denna process, process process process, gör så mycket med mig att det knappt går att beskriva, sammanfatta med ord.
Jag har lärt mig att verbalisera saker, sammanfatta, förstå och acceptera. Men... Ja. Suttit mig ned här många gånger för att skriva, se svart på vitt, vad som händer, men det är svårt. Svårt. Kasten mellan känslotillstånd är så många (trodde jag kommit bort ifrån det...), och att förklara vad som händer och hänt, blir svårt.

Jag läser andra överlevares bloggar och gråter, som ett litet barn. Både den vuxna kvinnan och min lilla, mina små. Igenkännande. Jag är inte ensam om mina erfarenheter, vi är inte ensamma.

En sak jag märkt dock, är att när jag testas av "yttre part", och inte av mig själv. Blir satt i en "knivig" situation, så finner jag tillbaka till min styrka och integritet. Den integritet jag jobbat hårt för att finna, under några år. Allt detta låter nog rätt diffust utan närmare förklaring... Skall ta och berätta vissa detaljer mer ingående annan dag. Nu ska jag torka tårarna efter att ha läst trasdockans inlägg på ÖVERLEVARE. Sedan skall jag ta och umgås med min Fina.

Kärlek / Luftrum

Farmor

(Trångt i vår bokhylla nu, in need of a bigger place.)

(Min farmors tavla står tryggt i vår bokhylla tills det att jag finner plats på annat ställe för den...)

Idag känner jag mig trygg. Det upproriska, som smärtar och rivs, vilar i ett lugn.
Jag är närvarande. Står med fötterna på jorden och vågar. Vågar stå kvar. Vågar känna.

Jag, syster, mor och far, åkte till min avlidna farmors hus idag. För att städa ur och plocka med oss fysiska minnen. Här gäller det att hålla känslorna i schack tänkte jag före vi reste. Snälla, inga flashbacks med tillhörande reaktioner. Inte i närheten av mina föräldrar. Inte idag.

Det jag kände när jag klev in i huset var dock en stor klump i bröstet. Men en varm sådan. Sorg. Men ändå glädje. Kände min farmors närvaro. Jag vilade i hennes famn. Hon fanns där uppe bland molnen och talade till mig, sjung för mig, spelade munspel. Intalade mig med lugn röst, sådär som bara hon kan, att allt blir bra. Min flicka. Ingen ska få göra dig illa mer.

Farmor är den enda som såg den lilla sorgsna flickan. Flickan som vid minsta törn, revade upp sitt inre och blödde. Hon bekräftade mig, berättade sagor, sagor om land långt där borta, dit jag fick höra av far och mor att jag aldrig skulle ta mig. Men farmor tände ett ljus, en gnista, hon fick mig att hoppas. Hon öppnade en inre värld, ett rum ditt bara jag hade tillträde. Där man alltid landade mjukt och solade ljust. Den världen, det hoppet, växte sig större med åren, och har varit det som räddat mig många gånger.

(Den andra sidan av den goda kakan kallas dock dissociation...)

Jag plockade iallafall med mig farmors konst, några tavlor, penslar och oljefärger. Jag tog med mig några fotografier på leende blond tjej, då, före, allt, då världen fortfarande gav näring. Hon är vacker. Min lilla. Farmor älskade henne och hon älskade farmor. Älska... det smakar fint.

Nu är jag hemma igen... Med Honom, och jag känner tilltro. Gud så jag Älskar mannen som sitter med gitarr bredvid mig. Jag känner mig trygg med farmors saker i vår lägenhet. Hon är min skyddsängel. Hoppas jag. Jag väljer att tro det. Hon ska se till att jag tar mig igenom denna process med minnen, med livet i behåll. Och förståndet. Jag hoppas. Och älskar.

Inatt drömde jag...

Detta är en dröm jag hade för cirkus sex månader sedan. Tänkte samla en del gamla minnen här. Som det ser ut nu ligger det texter sparade lite överallt. I anteckningsblock i bokhyllan. I låsta dokument på min sambos dator. På min dator. Och. Jag läser dem aldrig. Eller väldigt sällan. Skall bli ändring på det.


Inatt drömde jag läskigt.

Jag var på ett sjukhus och där var B. Han sa att pappa frågat honom om han hade "porrat" sig med mig. (Jag har berättat för mor tidigare om telefonsamtalen, och jag gissar mig faktiskt till att hon på fyllan berättat för far") Nu var det så att B berättade för mig att han hade gjort annat också. Rört mig DÄR, (tagit på - som han sa), han hade porrat sig med mig och han hade berättat allt för pappa, så pappa visste. Verkade inte som han gjorde mycket åt det dock. B´s fru låg döende och han sökte tröst hos mig. Allt detta hände på ett sjukhus, hans bekännelser, som han inte verkade ha dåligt samvete över, utan berättade i detalj vad han hade gjort mig, han hade p o r r a t sig med mig, lekt med min kropp.

Jag tänker, det är sant, jag har blivit utnyttjad, jag måste berätta för någon, men det kändes inte som en chock, någonstans har jag vetat hela tiden...

Jag sprang genom korridorerna på sjukhuset, snabbt snabbt... Jag ringde till L, jag sprang genom en lerig åker, bad henne hålla käften när hon började prata om sitt, jag har något viktigt att säga sa jag, jag har blivit utnyttjad! B erkände. Jag sprang och sprang... genom åkern. Jag kände att min reaktion var... som den alltid kan vara i påfrestande situationer. Min röst skrek desperation och smärta, men jag var också avstängd, jag gick per automatik. Stängde av känslorna. Chocktillstånd, men ändå inte. Det läskiga med detta är att jag efter detta samtal kunde se hela konversationen med L på film. Mitt samtal var inspelat på min kamera. Och gissa, jag såg inte ut som jag gör idag. Jag hade exakt samma frisyr som när jag liten. Vit/ljus page med lugg...

Berätta inte för din mamma sa han.

Hittade en till liten text jag skrivit. Eller rättare sagt, min lilla. Jag gav henne fullmakt och kontroll över var på tangenterna jag placerar fingrarna.

(070325)

"Jävla äckelgubbe vad jag hatar dig. Men jag älskar dig också för att jag tycker så synd om dig. Jag måste skydda dig från världen, du är så skör och bräcklig och folk kan såra dig. Jag hatar och älskar dig samtidigt och jag vet inte vem jag är och jag vet inte vem du är. Jag vet inte vad världen är. Ibland är allt jättesant och ibland vet jag inte om jag drömmer och har glömt allt sant."

Svårt...

Jag är s å förbannat trött på mitt analyserande och grubblande. Trött på att aldrig bli "klar" gällande mina minnen. Trött på mina försvar som gör så mycket oåtkomligt. Trött på att jag och min psykolog inte tar oss någonstans. Trött på att ej veta hur jag skall ta hand om mitt "material" på ett konstruktivt och bra sätt. Jag behöver få vägledning, vägledning och en dos verklighetsförankring. Trött på att allt upplevs som diffust just nu. Mer av det praktiska.

Jag känner mig som att jag går runt med PMS av det kraftigare slaget dygnet runt. Helt känslostyrd igen (all problematik har visst blommat ut)... Min relation till min vackra tar helt klart skada. När vi träffades var jag den självsäkra och trygga tjejen som aldrig "rubbades". Min självkänsla var på topp.

Jag har dock alltid varit livrädd för relationer av detta intima slag. Mitt/mina inre barn drar en koppling till liv eller död. På grund av mina barndomserfarenheter. Så, nu dras allt till sin spets. Varje dag känns som en kamp. Jag älskar honom på ett sätt jag aldrig någonsin älskat. Han ger mig allt jag vill ha och behöver. Och ändå lite till. J a g f å r i n t e f ö r s t ö r a. Mitt inre barns självförakt får inte ta över. Jag/vi vet bättre. Måste kommunicera med henne/dem.

En natt. Denna helg. Ruckades mina försvar. Ordentligt. Fick så starka kroppsminnen. Bröt ihop och grät som ett barn. För första gången på länge. I min älsklings famn.

Ska läsa en bok nu.