Jag blir glad av detta band och videos av denna sort. (Sångaren är Jhonny Balera som jag länkade till i förra inlägget.)

Lite harmoni iallafall.

Finner en stunds lycka och stund av hopp när jag lyssnar på min italienske myspaceväns musik. Ska ta hand om mig själv, tappa upp ett fotbad och måla naglarna och lyssna, på hans underbara musik, före jag kryper till kojs. Min sambo kommer hem inatt.

Här kan ni gå in om ni vill ha ett smakprov.

Skam.

Jag har känt lite som så, att jag inte riktigt vågat mig på att skriva om mitt jobbiga, speciellt under juletider. Jag har varit lite orolig för att på något sätt förstöra ert roliga, fina. Fast intellektuellt så vet jag nog att jag blir rätt självcentrerad och liten i det tänkandet, jag tror nog inte att mitt jobbiga förstör någons jul, förutom min egen.

Men varför var inte julen bra då? eller åtminstone, ok? Tja. Eller nä, vill inte gnälla. Känner mig som en gnällspik, varför kan "hon" aldrig bara vara nöjd? Alltid ska det vara något med "henne". Alltid något fel. Bortskämda unge. Vet ni, jag skäms faktiskt över mig själv nu. Fruktansvärt mycket. Jag känner skam över det faktum att jag är deprimerad och missnöjd, jag känner skam över min oförmåga att fungera socialt, jag känner skam över att jag inte är det minsta produktiv när det kommer till det som inte har med min läkning att göra. Och jag känner att jag belastar min sambo för mycket.

Berättar lite kort om och kring julfirandet ändå. Självaste julafton innebar rätt mycket stress före alla gäster kom. (Vi var totalt 14 st här hemma hos oss.) Vi stod in i det sista och kämpade med köttbullar som ville pysa ihop till platta biffar, så när hans familj kom hade varken jag eller M hunnit duscha och fixa till oss. Kändes mindre bra att stressa iordning sig på 15min. Min kropp började att säga ifrån och under kvällen blev det några turer in på toaletten för att gråta ur sig lite tryck.

Jag är väldigt olik hans familj. De skämtar och pratar om sex rätt mycket. (Och männen kan dra rätt sexistiska vitsar.) Jag finner det föga roligt. Speciellt inte under dessa tider. Jag höll mig rätt mycket för mig själv. Satt rätt tyst. Tänkte på att hålla känslorna i schack, tänkte att detta var första året utan biologiska familjen. När kvällen var sen och alla gäster gått var jag helt färdig och somnade i soffan med tusen chokladbitar i magen.

På juldagen var det tänkt att alla skulle samlas hemma hos hans mor igen, och fortsätta firandet där. Det blev inte riktigt så. Jag hade tänkt och övervägt och till slut kommit fram till att ja, min dotter får åka till mormor och morfar en sväng under dagen för att få sina julklappar och fira där. Mycket pga att hennes bästa vän och kusin också skulle vara där. Och även min storasyster och hennes man. Jag hade dock oroskänslor under hela morgonen och julaftonsfirandet hade tagit ut sin rättmätiga del, så jag förklarade för min sambos mor att jag skulle behöva vara hemma och ta igen krafterna och bara ja, förklarade så gott jag gällande vad jul och brytning med familj innebär för mig och så vidare.

Hon sa att hon förstod, men nu tycker hela hans familj att jag borde offrat mig, såsom de offrade sig och firade här hemma trots att de egentligen ville vara hemma.

Under tiden min dotter var hos mina föräldrar och sambon hos sina, var jag ensam hemma och observerade vad som hände med mig. Hur min kropp reagerade osv. Efter massa vänster och högersvängar och kullerbyttor i min tankebana kom jag fram till att detta var sista ggn min dotter var hemma hos dem. Punkt. Även om min far inte gjort något, än, och säkert inte kommer att göra det, mot hennne, så har jag inte några som helst garantier. Och eftersom han inte själv känner vid sina problem, eller tar itu med dem, så måste ju impulserna finnas kvar. Bara tanken på att tittar på min dotters kropp och känner begär, äh fan. Näe. Hit men inte längre.

(Mina föräldrar köpte dyra klappar till mig och sambon, såklart. Så gör de jämt. Saken var bara den att på mina stod inte min fars namn med. God jul önskar mamma stod det. På min sambos stod min fars namn med. Han visar sitt ogillande tydligt.)

Det är intressant det här, hur svårt jag har att se vad som är "normalt" beteende i "normala" familjer osv. Jag har ju liksom inga referensramar. Allt jag kan relatera till är dysfunktionellt. M (sambon) tycker att det är väldigt konstigt hur mina föräldrar reagerar, och han tycker att min far reagerar skyldigt. Jag har ju ännu inte konfronterat dem mer än att skicka ett sms till min mor för snart en månad sedan . I vilket jag sa att min far inte är bjuden på min dotters kalas pga minnesresa genom barndomen. Ingen av dem (mor och far) har sagt ett knyst gällande detta, men med gester visat vad de tycker om mig och mitt beslut och min synd. (Dödssynd att bryta tystnad och att inte orka spela teater.)

Min syster vet på ett ungefär vad jag går igenom gällande min minnesprocess, men hon vill hålla sig utanför säger hon. Hon är enligt min mening så fast insyltad och vågar inte lägga något som helst ansvar på dem. Och speciellt inte på vår mor som vi tagit ansvar för så länge. Stackars mor, resonerar systern. Hon har gjort så gott hon kan. Och stackars far, han är bara lite missanpassad, han har det inte lätt han heller. Känslomässigt handikappad. Stackarn.

På juldagen visade hon mig var hon står, sådär på riktigt, så att det kändes, djupt nere i magen. (Trots att jag någonstans visste hela tiden, att hon skulle välja att vara lojal mot de "starka krafterna" istället för mig.)

Min syster vet mycket väl att jag inte vill träffa min far. Men jag är fullt övertygad om att de allihopa satt och drack (som vanligt) under julaftonskvällen, och diskuterade fallet T. Mig. Iallafall, när min dotter skulle bli hemskjutsad från mor och far under juldagseftermiddagen fick jag ett kort sms av min syster som skrev att de kommer om 15 min. Visst, svarade jag. Jag är hemma. Men behöver J (dottern) hjälp att bära upp sina julklappar (vi bor högt upp), så ring en signal! (Förstod att det var far som skulle köra bilen och min syster vet att jag inte vill vara i hans närhet, det måste hon för fan göra vid det här laget.)

Mitt naiva jag trodde att hennes brist på sms.svar betydde att då hjälper hon min dotter upp med klapparna. Men nej, pling plong hårt på dörrklockan och där står min far utanför min dörr och stirrar hatiskt för att sedan springa ned för trapporna. Mitt hjärta hoppade över ett slag och sedan jag hjälpt min dotter in med klapparna och halvhjärtat tittat på hennes dyra spel och kläder och diverse prylar gick någonting sönder inuti. Hjärtat bankade hårt och frenetiskt och min kropp domnade sedan av och jag hamnade helt apatisk i soffan. Tills att min sambo kom hem mot kvällen.

Lämnar julen där och skriver lite kort om nuläget ; jag är närmare mina minnen än någonsin tidigare, känslomässigt. Jag har ju som jag skrivit tidigare inte tagit mig dit där jag på riktigt känner in vilken effekt incesten haft på mitt liv. Jag har inte känt och bearbetat de känslor som upptsod vid övergreppen. Min sambo har åkt till Norge för att jobba några dagar och min dotter är inte hemma i helgen (men nej, hon är inte hos morföräldrar), detta är väl kanske inte världens bästa upplägg. Drömt mängder av mardrömmar om övergrepp och ondska och min mage är numera vänd ut och in tror jag.

Före jag skulle somna igårkväll läste jag lite ur boken Incest och andra sexuella övergrepp och träffade på en historia som var äckligt lik min. Det väckte tydligen lite för mycket känslor till liv, och panikångesten kom som ett brev på posten. Jag ringde min sambo och pratade osammanhängande och hängde över toalettstolen och kräktes omvartannat. (Och ja, han hängde kvar i telefonen.) Till slut tog jag ändå ångestdämpande trots att jag vet hur trött och ickefungerande jag blir på dem, men allt verkade bättre än detta tillstånd. Lyckades efter ett tag somna framför teven och sov länge denna morgon.

Jag är ledsen över att M snart kommer att börja jobba borta två veckor i sträck igen, jag vet inte hur jag ska klara av detta själv. Och ta hand om dottern under tillstånd som detta.

Jul och cipralex

Ja, hmm. Julen var väl... inte så bra. Det är väl nu... inte så bra. Inne på min åttonde dag med cipralex. Hänger lite på en sida som heter jag-kan.se som min läkare tipsade om. För deprimerade personer som äter just den. Ja, cipralex. Jag har fått en del biverkningar. Sticker i armar och händer och de liksom, domnar bort/av. Med jämna mellanrum.

Fina korpis och breaking free, jag är uppriktigt överglad över att ni fick en fin jul tillsammans! Tanken på er gjorde min jul lättare, på något sätt. Ni sporrade mig och nästa år kommer jag att välja bort allt vad ursprungsfamiljer heter och bara hoppas att alla respekterar mitt kommande val.

Mor och julklappar

Ja, mor var nyss här och spelade lite synd om. "Ja, det är så hemskt synd att du valt att fira såhär, och att du känner som du gör inför pappa då, men ja, jag respekterar ditt val". Tårarna hennes är nära hela tiden och hon talar nervöst.
Min mor har alltid varit helt otroligt bra på att förmedla två olika budskap i en och samma mening.

Hiphop och gladmask

Snart kommer min mor. Hon pratade med min dotter i telefonen igår och sa att hon skulle komma under morgonen och lämna julklapp till mig och min sambo. (Dottern får sina på juldagen). Det känns liksom som att, ja, titta så snäll jag är, köper julklappar till er och vad får jag tillbaka? Otacksamma barn. Hon förstår såklart att jag inte köpt något till henne och far. Äh, f-ck her. (Ursäkta pubertalspråket. Tror ibland att det är min tonårsrebell som kryper fram och spottar och svär.)

En annan sak, visste ni att jag från ålder tio och upp till 18 var helt besatt av hiphop. Haha. (Som att det gjorde att man kände sig mindre annorlunda. Alla i klassen lyssnade på Guns & Roses och jag hängde på skivmarknader i hopp om att få tag på rarities med Pharcyde exempelvis).

Har en liten nostalgimorgon och hittar massa roligt på youtube.

Ps. Bland det första min läkare sa när jag träffade honom igår var att min psykolog (A), hade sagt åt honom att jag (T), är lite lurig. Du får inte låta dig luras av hur hon talar eller hennes utseende. Hon mår mycket sämre än vad hon visar upp.

Julklapp och tårar

Idag direkt efter mitt möte med läkaren kom en god vän och hämtade upp mig. Vi åkte hem till mig för en mysig fika och skön konversation. Vi bytte även julklappar och denna tröja är vad jag fick. Hon hade sett den och direkt tänkt på mig. Jag blev oerhört glad. (Även om hon halvt på skämt skrattade och sa att ja, du är ju rätt unik T, väldigt knäpp, liksom på ett speciellt och unikt sätt.) När det kommer från henne vet jag att hon menar väl.

Ont i huvudet nu och ska sova. Lyssnade på gudstjänsten fina korpdotter länkade till i sin blogg och det blev liksom en urladdning då tårarna bara strömmade. Och just, läkaren skattade min depression som medelsvår och nu ska jag käka cipralex.

Godnatt min(a) skatt(er)

Arg.

Jag är arg idag. Arg, förbannad, pissed. Min sambo har blivit lite av en katalysator för all vrede som vill fram. (Nu är det bara att komma fram till var allt hör hemma, för vissa saker i vår relation gör mig faktiskt förbannad. Riktigt ursinnig faktiskt.)

Terapi igår. Vi pratade en del om allt som händer i nuet. Om relationsstressen och hur den påverkar min process. Vi pratade en del om nya minnen jag fått. Om vilka kopplingar jag drar osv. Vi kom fram till att vi skulle gå in en del djupare i minnena efter jul. Jag har en tendens att minnas specifika händelser, men allt blockeras när det kommer till att minnas hur jag kände, upplevde, alltsammans. Övergreppen. Jag har också kommit fram till att det finns två st förövare från barndomen. Min far och hans bästa vän.

Min fars vän var en polis som fick sparken från sin tjänst. Han har åkt dit för bland annat rattfylla och man hade funnit barnporr i hans dator.

Jag minns hur jag vid 6-års ålder sitter med pappa och hans vän vid köksbordet i vår sommarstuga. De dricker och är berusade och pappas vän sitter och pratar porr och sex med både mig och min far. Han berättar bl a om hur sexig han tycker att jag är.

Jag är arg idag. Arg, förbannad, pissed.

(Just nu vill jag aldrig aldrig, att en man ska titta på mig erotiskt. Detta har kommit jättestarkt i dagarna, och inte en sekund för sent att ta itu med. Jag kräks vid all jävla objektifiering av kvinnors kroppar, och man matas dessutom med det varje. förbannade. dag.)

Nu ska jag sparka på lite kartonger för att sedan ta mig till stan för att köpa julklappar.

Titta ut genom mitt fönster. Det är morgon.

Bara ord.

Jag har sökt min röst i snöfyllda källare
Kysst mig till privilegiet att få smälta is med tungan
För att ta mig fram
Jag har andats ut talgbollar till fåglar
i hopp om att ge dem allt de saknar om vintern
Men jag tänker att om…
min röst (inte) går att finna genom att andas ut
och att andas näring på allt som redan gror
och inte låter sig påverkas
av mitt sätt att andas
vem är då jag?

Tillit

Jag vet att min lilla kämpe ibland letar efter legitima ursäkter att fly från M. Kan jag lita på honom osv. Tillit är något som måste prioriteras i vår relation nu, om den (relationen) ska kunna bli allt det där. Det där fina. Det är väl ett rimligt krav?
Jag har berättat för honom att jag vill att vi är brutalt ärliga med varandra och att vi är väldigt raka och tydliga i vår kommunikation. Jag vill inget hellre än att lita på honom. Jag vill inget mer än att känna mig trygg i det faktum att han aldrig skulle bedra mig, på något sätt.

Här spelar handling större roll än ord. Ord för mig, är inte mycket värt. (I samspel med andra människor dvs, och speciellt i intima relationer).Min lilla fick alltid höra, men aldrig se. Jag vill inte att det ska upprepas. Vill göra om, skapa nya förutsättningar. Visa att människor, män, går att litas på.

Jag har hittat porr på datorn. M vet hur känsligt det är för mig och han har lovat att inte titta på. Sådant. Jag finner det förnedrande. Och speciellt, nu. Imorse fann jag dock detta, för mig förnedrande, på vår dator. (Just nu har vi gemensam.) Mitt hjärta slog som besatt men jag tänkte, snälla, säg att det inte är som det ser ut. Överreagera inte T, att du är upprörd kommer han att märka ändå, men låt honom berätta. Ja, han svär och säger att jag har hans ord på att han inte ljuger gällande sättet porren hamnat just där. Jag är ingen dataexpert, men jag är inte blåst. Han hittar på och har ljugit mig rätt upp i ansiktet.

Det gör ont.

Om han ljuger om detta, lovar heligt och ser mig i ögonen, vad mer kan han då ljuga om?

Jag sa till honom att det inte är porren jag är mest rädd för. Jag är mer rädd för att tilliten jag försöker att bygga upp raseras. Då vet jag inte vad jag gör. Tillit är allt för mig just nu.

071216

Ja, jag vet inte. Ångesten har lättat en aning, men gått in i depressionsdimma där allting känns meningslöst, fast ändå inte. Helt orkeslös och sover mest. Väldigt handikappande, speciellt socialt, denna enorma trötthet. Vid alla typer av sociala tillställningar så somnar jag. Ofrivilligt. Drömmer och minns, närmare övergreppen än tidigare. På torsdag ska jag träffa läkare och få antidepressiva utskrivet. Aldrig ätit det tidigare, inte velat. Men nu, ja. Av två jobbiga ting väljer jag det ena, en förhoppning om stabilisering och en väg ut ur detta.

Kladdar lite.

Föraktfull blick

Igår var första dagen på länge som jag inte upplevde stark ångest. Dagen var tvärtemot förvånansvärt harmonisk och lugn. Nu är ju begreppet harmoniskt relativt. Men ja, bättre än på länge hade jag det. Hela familjen hade det mysigt. Alla ballonger och serpentiner och discokulor var kvar i vardagsrummet och det kändes fint. Bara fint. Min dotters kalas var i lördags. Min lilla firade igår. Hon kände sig trygg.

Det kändes i ärlighetens namn som en belöning, dagen gårdag. Jag satt i vår nytapetserade röda hörna i vardagrummet, uppkrupen i världens mysigaste fåtölj och bara var. Noterade allt fint som finns idag, i min familj, det som aldrig fanns i liten ålder. Min sambo är så fruktansvärt pedagogisk och underbar i sitt sätt att kommunicera med min dotter. De satt under eftermiddagen och tränade på gitarrspel och var så förbannat fina att värmen i bröstet liksom inte ville försvinna. (Min dotter har fått en gitarr i födelsedgspresent och hon är helt överlycklig och fast besluten om att bli en skicklig gitarrist.)

Ja, känner att jag skriver lite hoppigt. Hackigt. Nu. Ingen tidslinje alls. liksom. Dålig på det nu. Tror jag.

Lördag. Ja, jag vet inte. Tankar på vad lördagen har inneburit bringar både känslor av stolthet, lättnad, befrielse, rädlsa, ilska och sorg. Det enda jag med säkerhet kan säga är att jag är extremt glad att dagen är över. Och. jag. dog. inte. Var spänd och orolig mest hela dagen. M fick sköta det mesta praktiska inför kalaset. Han sprang runt och blåste upp ballonger och dukade och fixade tårta. Jag sprang runt helt yr och försökte sticka hårfönens kontakt i uttag som inte existerar och pratade irrationellt tills M sa åt mig att nu sätter du dig och tar det lugnt och lade händerna på mina axlar och sa att det går bra. Du klarar detta.

(Skuldkänslor och dumma dumma jag som gör så mot min far. Han får inte träffa sitt barnbarn på hennes födelsedag bara för att jag som vanligt ställer till med problem. Nu har jag gått så långt att jag till och med fått för mig att jag blivit utsatt för övergrepp. Hör och häpna.)

Pling plong och mor klampar in och klockan är ett och bara jag och M och dottern är hemma. Jag stressar runt på övervåningen och hittar inga kläder att ta på mig och jag känner mig hemsk och ful och vill mest krypa ur mitt skal och bli någon annan. (En jävla prinsessa kanske.)

- Mamma kom ned! Mormor har kommit med massa presenter! Mamma mamma kom nu då! (Tyst jäkla unge innan jag slår ihjäl någon). Mitt hjärta slår extemt hårt och jag har svårt att existera.

Hon går rakt in i lägenheten och hälsar inte ens på min sambo som hon i vanliga fall brukar vara sååå pluttinuttig med. (Nu vet han något om familjehemligheten, då ska han också frysas ut. Visa förakt för.) M går iallafall efter en stund fram till henne och hälsar och frågar hur hon mår. Jo tack, bara bra ler hon med munnen. Sedan är det dags för presentöppning och dottern skrattar och säger wow och min sambo kommer upp till mig som skräckslaget springer runt på övervåningen och bankar mig i huvudet och undrar hur jag ska våga möta henne. Han kramar och tröstar och jag tar mig ned för trappan. Mor går just förbi och tittar upp men inte på mitt ansikte utan trycker fram ett stelt (elakt) hej och ser föraktfull ut. (Hon är tillbaka, mamman från barndomen som jag trodde var borta, iaf blivit mer human. Med åren. Eller så.)

Hon gör som hon alltid gjort. Förmedlar så mycket känslor genom att ge mig den blicken. Den säger, jag föraktar dig. Du är inte värd att ses på. (När jag var liten brukade hon titta på mig med blicken och sedan ruska på sig, som sådär vid frossa, för att visa att usch. Hon blir äcklad av att titta på mig.)

Och jag visste aldrig vad jag gjort för fel. Så då kom jag till slutsatsen att hela jag måste vara fel.

Ja, för att göra en lång historia lite kortare. Mor stannade i tjugo minuter ca. Det var tydligt att hon ville visa sitt missnöje över mitt beslut. Det är sin man hon är lojal mot. Hon drack en liten kopp kaffe. Vägrade att smaka tårta. Vägrade att äta en kaka. (Återigen tar hon på sig offerkappan.)

Valet känns gjort. Antagligen har jag alltid vetat att detta skulle komma. Hon väljer sin man och att bevara familjehemligheterna istället för att sträcka fram en hand till mig.

Avdomnad

Tack för era fina kommentarer. Att ni finns gör allt mycket mer uthärdligt. Just nu känner jag mig mer död än levande. Gjort det "förbjudna" och skrivit till min mor, att jag inte vill ha far här på min dotters kalas. Snart kommer deras reaktion, det känner och vet jag. Min har redan kommit. Min kropp pendlar mellan att vara helt avdomnad (vilket gör att jag knappt kan hålla mig vaken och går runt som i trance) och stundvis är ångesten nästan outhärdlig. Men jag antar att bättre stunder nalkas. Är det så att hoppet dör sist?

Kramar

Ångest

Det är mycket nu. Vet inte hur jag ska reagera när allt bara byggs på. Allt jobbigt.

För första ggn i detta liv skulle jag få en trevlig jul. Och dottern såg så otroligt mycket fram emot att få fira jul hemma. Hennes älskade plastpappas familj skulle komma hit och vi skulle fira stort med två tomtar. Det är allt hon talat om den senaste perioden. Igår fick vi veta att de inte kommer. Det är en familjemedlem som sätter sig emot. Vill inte fira här. Nähe, återigen får hon bekräftat att det aldrig blir så som man hoppas. Både jag, kärleken och dottern är vana vid svek och besvikelser. Så vi alla känner oss mest uppgivna. (Trots att jag och kärleken inte visar det, framför henne.)

Min dotter fyller också åtta år på lördag. Vi ska ha kalas. Mor och far vill såklart komma. Jag kan inte ha far här hemma. Hela min kropp skriker nej. Nej nej nej! Släpp inte in monstret! (Är uppe i intensiv minnesprocess nu). Men eftersom jag inte konfronterat min familj gällande detta (än), så blir det så svårt. Nu måste jag berätta ändå, att jag inte vill att far ska komma. Mor kommer inte att förstå och argt säga att det får jag minsann berätta för honom själv. Eftersom det är jag som bråkar, som vanligt. Och oj så ledsen han kommer att bli, pappan. Vad har jag för orsak att göra såhär mot honom? Stackars pappan som aldrig gjort något. Måste ta itu med denna konfrontation och alla tillhörande reaktioner och känslor idag/ikväll.

Har dessutom fått tid på BUP med dottern. På fredag. Hon har en del svek och jobbiga känslor gällande hennes far i bagaget som jag bedömer att hon behöver få hjälp med att bearbeta. Det finns även misstankar om att fadern gjort annat farligt dumt ont mot henne i hennes tidigaste år som har lett till att hon blivit en liten mini-jag i vissa avseenden. Glad att jag tog steget att kontakta psykiatrin, men det känns fruktansvärt jobbigt.

Det var massa mer, men nu orkar jag inte skriva. Ska äta frukost med min fina, försöka lösa julfrågan osv.

Skål

Jag är återigen så glad att vara hemma. Denna gång är kärleken hemma med mig i nästan en månad. Och ja, vi har kommit nära varandra igen och det är underbart men läskigt och smärtsamt och aj. Min kämpe har vågat sig på att bara avvakta och se hur stora vuxna hanterar istället. Hon provocerar inte fram bråk och hemska känslor och som respons på det får jag istället massa förståelse och kärlek och stöd. Istället för att utgå ifrån att han är ett inkompetent monster som inte förstår och inte bryr sig så försöker jag även i de värsta stunderna att förklara. Vi har pratat en hel massa om mig och oss och allt och jag hoppas och tror på oss. Vi ska dessutom skriva lite kontrakt med varandra och ev. söka hjälp.

Helgen var dock hemsk på alla andra plan. Fina påkostade galor och evenemang och balklänningar och flera hundra människor. Från hela världens hörn. Och aj. Det är allt jag kan säga nu. Jag har gått runt med mer eller mindre panikångest hela helgen. På en skala från 1-5 har jag nog aldrig legat på en trea under helgen. Inte ens för en liten stund.

Jag gick runt i fina klänningar. Lyssnade på sliskiga fulla män som skulle kommentera min kropp och försökte att inte sticka gaffeln i ögat på någon. Jag framstod nog som en rätt stroppig typ. Eller en deprimerad. Jag var med andra ord mest tyst och såg enligt somliga sorgsen ut hela tiden. Vid bordet, vid baren, på hotellet. Jag var tyst helt enkelt. Jag kunde bara tänka överlev T, överlev överlev. Den sista kvällen gick min sambo upp på scenen och "drog en show" framför alla gäster. Han sjung och skålade och spelade gitarr och blev snackisen på festen. Alla blev som till sig och skulle säga hur fantastisk han var. Och var befann jag mig? Trots att jag var stolt över min kärlek så jag kunde spricka satt jag vid ett bord långt ifrån allt stoj och fylla och tänkte, överlev överlev överlev.

Folk kom fram och frågade varför jag inte dansade när min man var så fantastisk på scenen? Feber, svarade jag och tänkte gråt inte nu gråt inte nu dö inte nu dö inte nu.

Jag är stolt över att jag klarade kvällen/arna. Försöker iaf. Min sambo sa hela tiden hur stolt och glad han var över det faktum att jag stod ut alla dessa timmar trots stark ångest och mina svårigheter att stå på benen. Flashbacks och minnen hela tiden. Aldrig upplevt så långvarig ångest och rädsla som nu.