...

I'm ok now. Helt ok faktiskt. Till och med rätt bra kan jag känna. Hade en underbar upplevelse igår som jag tänkte berätta om när jag har ork.

Ska titta på Kalle och Chokladfabriken nu.

Kaos

Allt har varit kris med mig och sambon. Så illa att vi inte kunde finnas under samma tak. Jag tog dottern och for till vår/hennes kontaktfamilj och andades en natt. Skriver mer om detta när jag fått tillbaka andningen.

Bråken mellan oss skapade iallafall så mycket rädsla inom mig att det kändes som om hela min barndom upprepades och nya minnen kom under natten. Minnen av hur pappa slår. mig. Han springer emot mig med något stort i händerna och jag gömmer huvudet, skyddar huvudet i armarna. Rädd, jag känner fortfarande rädslan i magen.

Den gråtande pojken

(Ovan - min vän)

Min sambo är arg på mig. Fräser åt mig ibland, men är till största delen tyst. Eftersom jag var tyst igår. Jag var tyst för att hela min värld höll på att explodera, och ville undvika vredesutbrott och dylikt.

När jag var liten och låg i bäddsoffan med pappa i vår fina.hemska.underbara.vetinte sommarstuga så försvann jag ofta in i tavlan med den gråtande pojken. Den hängde alldeles ovanför soffan. Ingen visste hur nära jag och pojken var. Vi umgicks konstant. Vi var så lika, han och jag. Han gråter som jag, fastfrusna tårar, alltid ledsen, alltid sorgsen. (Även om mina inte alltid syndes.) Pojken tittade på mig och grät när pappa var dum och när pappan hade gått så grät jag tillsammans med pojken. Bara med honom kände jag mig trygg att släppa fram.


Igår gick jag och dottern på loppisrunda efter att jag hämtat henne på skolan. Och gissa, pang bom så var den bara där. Tavlan. Den hängde mitt framför mig och liksom etsade sig fast på näthinnan. Hur jag än vände huvudet så följde pojken med. Jag hade tydligen stått och stirrat på tavlan under en längre stund än jag trodde (har inte sett den sedan liten ålder), för plötsligt känner jag att min dotter stirrar intensivt på mig med sina stora ögon. Mamma, blir du sorgsen när du tittar på pojken? Känner du hur sårad han är?

Blev tvungen att köpa den. Förstod om M kanske inte ville hänga upp den på någon av våra väggar, men jag var bara tvungen att ha med den hem. En bit av mig som fattats är nu återfunnen. Min barndoms vän.

M tyckte visst att vi skulle hänga upp biten av mig på väggen. Den fick till och med en central plats i vårt vardagsrum.

Så jäkla trött.

Nyss kommit hem ifrån aktiviteter med dotter och M. Så fruktansvärt trött, så jäkla förbannat trött, trött på att känna att jag aldrig har möjlighet att skrika. Skrika ut frustrationshelvetet. Dottern vet jag hur jag ska bete mig mot och förhålla mig till när jag är i dåligt skick, men när det blir diskusssioner eller jobbigt med M, då drar jag mig bara undan. Han blir förbannad och frustrerad för att jag är tyst. Jag tänker, jag är tyst av en orsak, jag klarar inte att öppna munnen för då kanske helvetet brakar lös.

Fansjävlapisshelvete. Men gissa, jag är värd att dra mig undan. Jag är värd att inte hela tiden finnas där för honom, jag förstår såklart att det blir jobbigt för honom, men jag berättar om vad som händer när jag orkar. Capice?

Ny frisyr och besök på skola.

Mår inte speciellt bra alls. Vet knappt vilket ben jag ska våga stå på. Eller om underlaget håller.

Har tänkt en hel del på det här med att våga släppa kontrollen, att ge mina känslor och "vansinnet" lite större spelutrymme. Tänkt på att jag måste våga göra mer sådant. Och sedan får det liksom bära eller brista. Inte så att jag hade tänkt vara ohyfsad mot människor i min omgivning, men ändå sluta upp med peoplepleaser - prylen. Måste prova på att finnas här för mig. Sagt det länge nu, och trott att det är just det jag gjort, men icke. Det har fortfarande funnits allt för höga krav där i bakhuvudet. Gällande utseendet, mitt beteende, hur mitt hem ser ut, and yes, the list goes on and on. Like time.

Igår promenerade jag och sambon runt på stan och utförde diverse ärenden. Jag med en stark illamåendes känsla och mycket oro i kroppen. (Så känner jag i och för sig mer eller mindre jämt dessa dagar, men ibland är känslan mer vilande). Vi hamnade till slut i en musikbutik, där M skulle prova en mängder gitarrer i jakten efter en ny. Jag fann detta föga intressant i mitt tillstånd, och istället för att stå och pina mig själv och bara vänta ut honom (kan ta väldigt lång tid), så bestämde jag mig för att ta bussen hem. Mäh, var ska du? frågar sambo förvånat. Hem, sa jag. Jag ska hem nu. Sedan promenerade jag bara ut ur butiken med blandade känslor av lättnad och skuld för jag faktiskt var lite väl demonstrativ med vad jag ville.

Hur som så kändes det bra, denna lilla sak. Min lilla liksom tittade förvånat på mig och undrade om det verkligen bara är så lätt? Kan man bara säga nej och gå? Oj, vilken frihetskänsla. M förstod vad som hade hänt, vilket var skönt.

Väl hemma i tryggheten grät jag en del, och somnade sedan. Sov en bra stund och ångesten hade lättnat när jag vaknat.

Idag har varit en konstig dag. Mycket fokus på att hitta hjälp åt dottern. Tänkt ut strateriger gällande hur vi (jag och M) ska bemöta henne och så vidare. Tog även beslutet att besöka hennes klasslärare (en helt underbar kvinna), för att berätta om situationen. Vilket slutade med att vi satt och pratade om allt möjligt, även om vad jag bearbetar för närvarande. Läraren tycker att dottern är helt super, hon fick högsta betyg i både ämnen och social kompetens, men berättade att hon kan vara lite "väl" duktig. Ja, precis det som är grejen. Hon är fylld av prestationskrav och självkänslan är väldig låg. Men det som inte kommer till uttryck på skolan, kommer till uttryck hemma. Hon har målat mängder mörka bilder och skriver om oroväckande saker. Hon behöver hjälp med att ventilera, utifrån. Och jag ger mig inte förrän hon får det. Punkt.

Jag har klippt mig förresten, i ett försök att göra något lite lyxigt för mig själv. Jag älskar hår. Jag älskar frisyrer. Jag älskar min frisör, hon är supercool. Och att sitta i hennes stol och bli uppassad med kaffe och dylikt är rena rama himmelriket. Ibland. Idag var det bra, inte massa bra, men bra. Ångesten känns i axlarna och magen.

På bilden ser man hur min frisyr ser ut förtillfället. Men nej, it is not me on the picture. Och frisyren kommer inte att ligga sådär i mer än en dag.

The darjeeling limited

Bra film.

Värkande litenhet

Ja, gårdagen började bra. Slutade, mindre bra. Jag och M var sådär väldigt vuxna, hade det mysigt och drack vin och åt gott, och vid sängdags var min lilla sådär helt otroligt upprörd över vissa saker, men jag var på tok för trött för att lyssna, så tryckte istället ned gråten och det upprörda och somnade i det tillståndet. Efter bara ett par timmar vaknade jag med världens värk i sidan. Vid revbenen, förstod att det måste vara muskelvärk av något slag, men aj. Kunde knappt röra mig och kände mig fruktansvärt liten och ja, värkande.

Låg och vred mig och drömde hemskt. (Lyckades somna om.) Vaknade på morgonen av tårar och litenhet. Kröp ihop i hans famn och storgrät. Min lilla frågade honom massa frågor om kärlek och varför inte mamman och pappan kan älska henne? Vad hon gör för fel som aldrig får det hon längtar efter. Hon berättade om skammen och skulden, om hur allt dumt i världen liksom är hennes fel. Efter ett tag fick hela jag ont i hals, huvud, mage. Ryggen/sidan värkte konstant och påminde om litenhet, sårbarhet.

Mängder av minnen idag, inte alls fungerat. Jag som alltid lyckas fungera. Jag som alltid lyckas hålla allt i schack. Kontrollera allt genom att tvinga mig att hantera, fungera i allt vardagligt. Med dottern bland annat. Idag har jag legat och värkt under täcket. M har vandrat fram och tillbaka med dotter till kalas och så vidare.

Vi har även bråkat en del. Faktiskt. Orkar dock inte skriva om det nu. Måste processa allt. Bli lugn.

Skärmsläckare och energipolitik

Dagen dagen har börjat helt ok. Förutom en liten, liten (stor, stor) diskussion vid frukostbordet. (Gällande energipolitik). Jag och sambon kan inte diskutera politik med varandra alls. Väldigt sällan iallafall. Vi blir båda för känslomässigt insyltade i hela byta-ord scenariot. Jämt och ständigt.

Nu ligger jag med min bärbara i knäet och bara myser. På soffbordet framför mig står en kopp med typ världens godaste kaffe.

Gällande mitt förra inlägg har vissa saker hänt. Jag har tagit mig ur det värsta känslokaoset, jag är fortfarande inte helt... ja, i mitt esse. Men det förvirrade tillståndet är nu lite mer klart. Ser lite bättre. Kan nu vara lite mer långsynt, sort of. Jag har ringt runt och fixat och trixat lite i ett försök att skaffa dottern hjälp. Hittat en barngrupp för sexuellt utsatta. Talat med en underbar kvinna där som ska försöka att hjälpa mig/dottern på alla sätt hon kan. Känns fint och betryggande.

Alla hjärtans dag igår ja. Mhm, inget särskilt hände i vår värld under den dagen. Vi var i och för sig på bio, jag dottern och M. En helt ok kväll och tidigt insomnande. Idag firar dock jag och M vår ettårsdag under samma tak.

Och just, vet ni... På skärmsläckaren på min nya dator har sambon skrivit in "jag är älskad" med jättefina och svävande bokstäver. Så att jag aldrig glömmer säger han. Fint tycker jag.

Allt är knas. Kaos. Tras.

Allt är knäppt och för händelserikt just nu. Jag känner mig oförmögen att smälta och ta hand om.

Igår kom sambon hem. Mängder av känslor inför det. Kämpen var framme och ångesten likså. (Berättar mer om det vid annat tillfälle.) Iallafall så slutade kvällen med ett besök på akuten. Dottern fick någon allergisk chock på maten vi åt under vårt resturangbesök. Helt out of the blue börjar hon att kräkas och hela ansiktet svullnar upp. Jättehemskt och jag var så panikslagen att jag trodde att jag höll på att dö. Faktiskt. Väl konstaterat att kroppen tagit hand om processen själv och att allt lugnat ned sig så fick vi fara hem. Kaosen i min mage var total. Under natten fick hon andra hemska kroppsliga symptom på det där jag skrivit om en gång tidigare. (Att även hon varit utsatt för övergrepp.) Paniken i min kropp var då så stark att jag har svårt att tro att jag inte bara upplöstes, poff. Rakt ut i tomma intet. Borta, finns inte mer. Jag är dock väldigt stolt över hur bra och vuxet (trots mina skrikande smådelar)jag lyckades ta hand om, få henne att andas rätt och så vidare.

Idag ska jag ringa BUP igen, se till att hon får den hjälp hon förtjänar och behöver. Vid tidigare besök där tyckte de inte att hon var en "typisk" BUP-patient, hon mådde för bra. Jaha. Trots att polisen gjort utredningar gällande hennes far, gällande just då, sexuella övergrepp som hon själv kunde berätta om. Trots att hon bara var tre. MEN, hon berättade tydligen inte tillräckligt och bevisen vägde inte lika tugnt som de tydligen borde, så åtalet lades ned. Ja, en lång historia alltsammans, och jag har försökt att ta hand om detta själv, hennes symptom, som kommer väldigt sällan, men när de väl kommer är de hemska.

Var nyss hos min psykolog också, vi pratade om min dotter och om mina små delpersonligheter, om lite trauma och dissociationsforkning, och om hur vi ska arbeta i fortsättningen.

Just nu är sambon och storhandlar och jag är hemma själv med dottern. Sitter vid vårt matsalsbord vid min nya bärbara dator. Fick en sådan i för tidig alla hjärtans-dag present av min sambo. Glad över denna, men just nu är hela mitt reaktionssystem på tok för tillknycklat för att jag ens ska kunna ta in och förstå att jag har en.

Mina axlar är spända och värker

Ilska sorg och choklad.

Jaa, klockan är nu 13.50 och jag sitter i pyjamas och bara... existerar. Min dotter är borta i helgen och min kärlek är fortfarande i Norge. Idag får bli en gå igenom känslornas land utan att fly - dag. Jag har gjort mycket sådant på sista tiden. Flytt de starka känslorna. Distanserat mig lite för bra, och för mycket. Fast jag tror på något sätt att det är vad jag behövt, för gudarna ska veta att jag ändå känt. Men har liksom, kämpat mig blå för att hålla allt i schack. Det vardagliga måste fungera. Inte glömma att dottern har läxor till onsdag och fredag. Badkläder och gympakläder, hjälm och skridskor. Upp på morgonen och baka scones för hon bara älskar det, och åh. Jag tänker fan vara en så mycket bättre mor än min någonsin varit. Min dotter är min värld, mitt allt, och jag tänker inte låta det gå en dag utan att låta henne uppleva den känslan, den ska kännas sådär djupt i maggropen på henne. Hur betydelsefull och värdefull hon är, min lilla vackra.

Igår umgicks jag med en vän jag inte träffat på länge, det var hur skönt som helst. Nästan glömt hur det var, att liksom bara hänga, opretantiöst häng. Med fruktsallad och choklad och cocacola och promenad och staden och äta strips på ställe som luktar starkt av lök (eller svett).

Igår hade jag även bildterapi. Kände inte överdrivet mycket när jag åkte därifrån. Inte heller när jag kom hem och tänkte landa. Brukar behöva göra det, landa. Smälta. Men nä, inga tårar, ingen ilska, ingen sorg. Bara, inget. Tills idag då, vaknade av tårar och det går liksom inte att sluta. Jag tycker egentligen att det är rätt skönt, att gråta. Men när jag både gråtit och smällt i mig en hel chokladkaka vid sidan om känns det som om något av de två "gotta go", på nåt sätt. Måste jag äta när jag gråter? Och choklad? när jag vet att jag kommer att vakna imorgon och ha minst en finne at the size of Mount Everest? Jag skiter ärligt talat i om den syns, det är inte fåfängan som talar. (JO, kanske lite) Men mina chokladfinnar gör förbaskat ont. (JO, det är sant.) Min psykolog tycker att jag ska unna mig finnar. Typ. Ät lite extra choklad, mys och ta hand om dig under eller ja, efter, jobbiga stunder. Jaha. Ja, det går kanske ihop ändå. Jaa.

Igår på terapin målade jag min arm. Vi jobbar mycket med kroppen. Min kropp. Mycket har också börjat hände med den, kroppen. Jag börjar att observera och känna in den, och kanske till och med på väg att erkänna den som en del av mig själv. Längtar efter den dagen jag känslomässigt kan tycka om den, tycka att den är fin. Och en kämpe, som tagit mig igenom och bort ifrån mycket hemskt. Iallafall, jag målade min underarm. Jag känner mig rätt pubertal ibland, när jag målar som jag gör. Min bildterapeut säger att det nog behövs, det "pubertala", för vem vet vilken åldersjag som står där och målar just den fredagen. Armen blev eldfärgat orange med massa blödande stora sår och jag hade en svart tjock hinna, som hud. Istället för hand så fick jag en rund svart kolbit. Den runda formen för att handen kändes så, i liten ålder. Antagligen under övergreppen. Den gick liksom inte att använda, inte att kämpa med, jag kunde inte grabba tag i något, den bara... var fullkomligt useless. Och kolet, ja, det symboliserar uppbrunnen hand. Hela jag, min arm, känns som en stor brännskada. Min svarta hud som omsluter armen, är död hud, bränd hud.

Vi pratade massa om detta, hon är enormt superbra min bildterapeut. Vi pratade om skadorna och hon var bara, super. Nästa gång ska hon ta fram sitt "svärd", det där man kan slå så coolt med. Jag ska slåss lite då. (Hon är gestaltterapeut också). Rummet jag/vi jobbar i är ljudisolerat också, så jag kan skrika och liksom göra lite vad jag vill. Wow, min lilla känner att det pirrar i magen bara vid tanken. Att man får göra så! Med vuxen tillåtelse dessutom! Hur häftigt är inte det! Och inte blir hon (jag) föraktad för ilskan, oj. oj. oj.

Soundtrack of the day

*Varning. Känslor och änglar

Allt är så knäppt. Knäppt och förvirrande och diffust och kristallklart och logiskt på samma gång.

Jag går igenom något av det jobbigaste under min minnesresa so far. För er som läst och följt min resa runt och fram och tillbaka i kärlekslandet vet att jag gått igenom mängder av stadier. Men jag har aldrig, aldrig känt mig så rädd och utelämnad och sårbar som jag gör just nu.

Jag har tre små inre barn, tre små fina delpersonligheter som skapats i överlevnadssyften. Jag har en hoppfull liten tjej ; hon vill tro att världen och föräldrarna är goda. Hon internaliserar allt ont som händer och väljer att istället tro att det är hennes fel. Alla är snälla men hon är dum dum dum. Men hon vill liksom aldrig ge upp hoppet om att hon en dag ska bli räddad. Trots att hon är så dum och hemsk så måste det väl ändå finnas någon barmhärtig samarit där ute? Som kanske kanske kanske kan älska henne? åtminstone lite?

Jag har en kämpe. Hon slåss och för den lilla hoppfullas kamp. Hon finns för att skydda den lilla sårbara. Så fort lilla hoppfulla blir rädd eller ångestfylld kan kämpen hoppa in och slåss. Hon spottar och svär åt allt och alla. Sårar före du får en chans att komma åt. Och såra.

Jag har också en liten som jag i något ögonblick hos psykologen kallat porrisen. Henne orkar jag inte skriva så mycket om just nu, vi har precis börjat att lära känna varandra och det är hon som bär på de flesta minnen. Av sexuell art. Det är hon som hoppade in och utförde det som behövdes.

Jag har under senare tid jobbat intensivt på att föra samman dessa tre små barn. (Måste komma till bukt med min dissociation, det har legat högt upp på min agenda.) Och gissa, det har gått "bra". Min kämpe kämpar inte lika hårt. Hon spottar och svär inte åt sambon lika mycket nu utan förlitar sig på att vuxna jag kan hantera situationer av upprörande art. Men, jo det finns ett men. Såklart. Hela mitt liv har jag vigt åt flykt ifrån intimitet, och nu helt plötsligt, är jag mitt i den och jag vet inte hur jag ska hantera den så jag tänker och tänker, känner och känner. Analyserar, gråter, skriker och kastar kuddar.

Aldrig trott att jag på riktigt haft sådana svårigheter med närhet som jag uppenbarligen har. Liv eller död känslan är ständigt närvarande. Kärlek skadar, den du älskar skadar du, den som älskar dig skadar dig, kärlek är vad som ger liv åt allt, kärlek bringar liv. Kluven och illamående och hjälp. Ska klara detta ska klara detta. (Klarar inte detta, eller gör jag?)

Min psykolog (A) säger att jag lärt mig livsstrategier som gjort att jag hanterat att leva utan villkorslös kärlek. Hon säger att jag också lärt mig och vet hur jag kämpar för att försöka få den. Men att nu "äga" den och vara närvarande i den, det är något nytt. Saken är den, att jag inte vet om jag vågar acceptera risken (att kärleken försvinner) som alltid kommer på köpet. A säger att jag måste jobba med detta, risken får inte bli dominerande. Trots att den alltid kommer att finnas.

Jag har alltid, hela mitt liv, drömt om kärlek, att känna mig älskad, såsom M älskar mig. Och nu när jag har allt jag önskat, vad gör jag med den? vågar jag stanna i den och hoppas att den inte försvinner? Ja jag vet, det är det jag bör göra. Jag har aldrig älskat någon så som jag älskar den mannen. A säger också att jag bör uttrycka min sorg, sörja det jag aldrig haft, det jag missat men nu har.

Jag har ångest. Konstant. Försöker att bara stå ut, acceptera, vet att jag är inne i något viktigt. Snart ska jag ned till posten för att hämta ängelpängeln jag köpt av Korpdotter, det känns fint. Och tryggt.

Ska försöka att existera sida vid sida tillsammans med känslan av förgörelse och förstörelse även denna dag.

Inatt fick jag ett nytt minne. Min pappa och hans vän är fulla och har någon konstig lek med mig. Jag ska blunda och pussa dem båda på munnen och sedan gissa vem jag pussade först osv. Har inte gått in i minnet mer än så, det räcker med stormarna som redan existerar.