Åh! Jag är så arg att jag kokar! Arg, ledsen, förvirrad, frustrerad.
Har varit mycket anspänningar under dagen. Dagen startade med bildterapi som tog rätt mycket kraft och energi. Mycket ilska och energi som ventilerades. Vi blandar in lite gestaltterapi under våra timmar, så jag fick bland annat slå med ett "gummisvärd" på väggar och banka på kuddar och skrika litet.
Kom hem och liksom bara, existerade. Vilken urladdning.
När min dotter kom hem ifrån skolan bestämde jag ändå mig för att göra något fint av eftermidagen/kvällen. Jag började att baka äppelpaj och laga god fredagsmiddag. So far, so good. Känt mig stolt över mig själv.
Alldeles nyss ringde mor.
Hon har inte hört av sig efter mitt sms där jag förklarade att jag inte vill att dottern ska komma hem till henne och min far. Jag skrev bland annat i sms.et att det inte är HENNE jag försöker hålla borta från sitt barnbarn. Så ja, hon borde väl förstå vad jag menar. Tycker man. Hon är trots allt inte helt jävla dum i huvudet. Bara väldigt in denial. Jag tror att hennes förnamn är förvränga alt. förtränga.
Nu lät jag iaf min dotter svara i telefonen, och min mor kör så fula trick att jag ibland undrar om det är så att hon är beräknande. Inte velat tro det tidigare. Tänkt att min mor är för känslostyrd för att vara kallt beräknande. Manipulativ. Ja, efter en stunds samtal där hon bla uttryckt sin oro till min dotter gällande vår Norge-resa på onsdag. "Ja då får vi hopppas att inte planet kraschar!" Jag menar, va? Säger man så till en åttaåring som ska flyga för första gången i sitt liv? Ja iaf så kommer min dotter till mig i köket med telefonen i handen och säger, mormor vill att jag ska fråga dig nu... Får hon och morfar komma och hälsa på imorgon?
Aj, fan, vad hände. Ja just, det är bara min puls. Hjärtat slår hårt och det susar i öronen. Snälla snälla säger dottern. Fan dig mamma, fan dig. Hur kan jag säga nej nu? Jag har nyss sagt nej för två dagar sedan gällande övernattning, och det känns som att min mor VET att jag kommer att säga ja nu. Eller snarare känna mig TVUNGEN att säga ja, speciellt när hon lägger fram det till sitt barnbarn att hon SÅ gärna vill komma och det ska bli så mysigt och oj oj.
Fan dig mamma, fan dig! Jag är mitt i process med massa minnen av far och lilla har precis börjat att erkänna och ventilera sin rädsla gentemot honom. Hon låser dörrarna om sig på nätterna och tycker sig se hans bil överallt. Han förföljer henne. I tankarna. Och känslorna. Och nu, nu ska han komma hit in real flesh and blood och jag måste förneka den delen av min verklighet under tiden de är här.
Notis. Jag har inte konfronterat någon i min familj än, inte känt mig riktigt redo. Men nu dras saker och ting till sin spets, och jag verkar vara tvungen att göra mer än jag orkar och klarar. Inom fler områden än ett.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
det har hänt mycket under tiden jag har varit borta. jag tycker att din mamma är skitelak som manipulerar så. klart att hon fattar att du känner dig tvungen att säga ja. du brukar ju säga att våra mammor är lika varandra, och ja min mamma skulle göra precis likadant. kanske blir det så att du tvingas sätta gränser du inte känner dig redo för att göra? det är för jävligt. men typiskt våra mammor, att bara utgå från sina egna behov och köra över alla andra på vägen. kanske förstår de inte allt de orsakar? jag vet inte, ibland undrar man. jag önskar dig kraft och styrka och mod, till att göra det du känner att du vill och orkar. varken mer eller mindre. du har rätt att få ta det i din egen takt! men jag vet hur svårt det är.
skickar kramar och värme
Fint att se dig igen Catza! Tack för att du skrev, och det känns verkligen som om du sätter huvudet på spiken, du förstår. A la la, alldeles för förvirrad för att skriva något bra nu.
Kramar dig (om du vill)
såna as. de måste väl känna att de håller på att förlora makten över dig. och är måna om att ta tillbaka den. och om de anar vad det handlar om inser de kanske att de kommer få makt att få dig att må skit om ni ses iaf..? eller så handlar det bara om deras behov. av att ha en familj, barn, barnbarn. inte alls om dig. vad spelar det för roll om de trampar på dig av bara farten. de har ju ett barn! (söndertrampat dock) och ett barnbarn!
vill bara säga att man får bryta kontakten. utan att säga varför. bara säga att man vill ha en paus. och man får ringa imorgon förmiddag och ha fått vinterkräksjukan om det känns lättare. man får träffa dem med. man får göra vad som helst, faktiskt. jaja, du vet, inte något som klassas som brottsligt, men annars. man får göra det som bäst tar hand om dig, din lilla och ditt barn.
värme och ljus och styrka
Korpis : Ja, jag tror att det handlar mycket om att de känner att de håller på att förlora makten. Kan också inflika att min far inte pratat med mig på många många månader, han har aldrig under min livstid ringt mig för att han vill träffa mig, sitt barnbarn, eller bara ringt för att höra hur vi mår. De ggr han har ringt så har det varit för att säga att mor håller på att dö av ångest för att jag inte hör av mig och att allt är mitt fel. Tar hon livet av sig har jag det på mitt samvete. Ja, han har faktiskt sagt så.
Men HELT plötsligt, efter mitt sms till mor, så ville BÅDA komma! (Something smells really really bad here.)
Tack för att du skrev. Era kommentarar betyder mycket för mig.
Kramar!
Skicka en kommentar