Terapi och halloweendisco.

Hoppas jag inte tröttar ut er med mina upprepningar. Allt jag skriver nu handlar om relationen till Honom. Igår på terapin fick jag känna av att det jag går igenom nu går så mycket djupare än de problem jag upplever mig ha i relationen till just och bara Honom.

Relationen symboliserar hela min barndom och det är inte ett lätt jobb vi har på våra axlar. Han och jag.

Kan här inflika om någon förvirrat undrar, nej, det var inte bildterapi igår, jag hade mixat ihop datumen. Det var min sedvanliga, verbala terapi.

Jag insåg en hel del under vår timme. Mellan kl 11 - 12 hände saker med mig och nu kan mina tårar inte sluta att rinna. Känner mig liten och sårbar och vill stanna här trots att allt är så mörkt och osäkert och olyckligt. Måste våga vara här, gå runt och kika på tavlorna, lukta på väggarna, ta på föremål och lyssna till skriken...

Insåg igår att det är min kämpe, min fighter, som varit framme ända sedan vi hade vårt gräl under tiden han var i Norge. Då jag kände mig otroligt påhoppad och han agerade... väldigt. osunt. Vi pratade en hel del om min kämpe igår under terapin och det känns som om hon blivit lite lugnare efter det rationella fokus och ljus som blev kastat på hennes karaktär. Vi pratade om hur hon uppkommit, om hur jag skulle tänka för att bättre kunna förstå henne och så vidare. Som min psykolog sa ; tänk, du har knappt klarat av att gå runt i två veckor med denna spänning i kroppen, föreställ dig då hur du hade det som liten? att gå runt en hel barndom (+ mer) med dessa känslor. Med detta behov av att försvara sig. Det som hänt får inte hända igen, vi måste skydda oss till varje pris.

Hur logisk är egentligen inte min kämpe? Och målet hon har, är inte fel i sig, utan det är mer medlen för att ta sig dit som i nuläget blir väldigt fel. Målet är att aldrig mer bli skadad. Och just nu är det min sambo som är det största hotet, det är honom vi ska utplåna, hon är så arg så arg, och vill mest kastrera honom när han rör vid henne, vid mig. Hon ser en man som har möjlighet att förvandlas, att förvandlas från snällt till ont, och sticker ut alla sina taggar. Rör du mig är du dödens. Du kommer inte åt mig. Punkt. Hon vill också att vi ska lämna honom, vi ska leva ensamma, isolerade. Jag/vi och dottern, så långt borta från män man kan komma.

Här måste min lilla kämpe, min lilla hoppfulla och vuxna jag mötas, och kommunicera.

Här måste jag också lära mig att se saken ur barnperspektiv/vuxenperspektiv. För min sambo kommer med all säkerhet att agera fel och göra fler misstag, men här måste jag känna och förstå att han kommer att göra misstag inom en viss ram, så att säga. Jag går mest runt och väntar på nästa fel, nästa misstag, nästa "onda gärning" nu. Jag väntar mig att han ska göra som pappa, jag ser de olika trappstegen och väntar nu på att Han tar mig och för mig ned i källaren, längst ned. På trappen. Där tänker jag aldrig mera stå säger min lilla arga. Förstör förstör före vi blir förstörda.

Det blev också väldigt tydligt att det är hon som ofta bråkar med M. (Sambon). Men det är den lilla hoppfulla och sårbara som dyker upp efter våra bråk. När de starka känslorna av maktlöshet sköljer över mig. Den lilla arga provocerar, testar. Men den lilla sårbara får ta hand om sörjan. Efteråt. Och ja, hur bra klarar hon av det utan att gå sönder och få tornados i magen?

Vi pratade också en hel del om vad som hänt när vi diskuterat dotter och mormor och morfar. Jag berättade om hur jag såg på saken (som jag skrivit här i tidigare inlägg), och oj, min psykolog blev helt stum. Inte av vad jag sa, utan snarare av hur jag sa det. Det där var inte kvinnan jag behandlar i terapi. Jag har inte tidigare sett den blicken, det kroppspråket.

Det var också kämpen. Tror jag. Eller någon del i mig som vill förneka att något någonsin hänt. Inget har ju hänt, jag har ju världens bästa föräldrar, det är mig det är fel på. Fattar ni inte det? Jag är den felande länken.

Ja, åter till nuet. Igårkväll var jag utklädd och tog med min lilla på halloween-disco. Rätt roligt trots att jag var den ende föräldern som var utklädd från topp till tå. Jag försökte skratta och säga att ja, detta tog jag minsann på blodigt allvar, när de andra föräldrarna tittade roat på min utstyrsel. Ah well, min dotter vann pris för bästa utklädnad. Alltid nåt. Hon blev glad och kvällen kändes rätt ok.