Kropp och knopp.

Dricker en kaffe på lunchen och lyssnar på en professor i neurovetenskap som just nu talar om beroendesjukdomar och dopaminsynapser. Ja, på TV-apparaturen.

Jag, jag har varit beroende av lite allting. Jag har väldigt lätt att utveckla beroenden. Försöker att vara väldigt försiktig och observant idag.

Jag tänker så mycket att hela min kropp knakar. Den borde göra det, kan man tycka. Många frågor jag ställer mig själv, bl a, överanalyserar jag och tänker i s.k loopar? så det blir okonstruktivt? Svar, jag och nej. Jag analyserar mer eller mindre jämt. Ibland är det till en oerhörd hjälp, ibland inte alls. Jag tillämpar superpsykologanalysen på människor som begår fel. Ofta när de gjort mig illa, på ett eller annat sätt. Här gäller det att vara medveten, så att jag inte förminskar mig själv och mina behov till förmån av någon annan. Detta är ju något man fått med sig från barndomen. Stackars mamma. Stackars stackars pappa. Han kan ju inte rå för att han gör som han gör med mig. Mamma är ju elak med honom och han känner sig inte älskad.

När jag var liten var jag vettskrämd vid tanken på att någon någonsin skulle kränka min pappa, göra honom mindre än han redan var. Då skulle jag döda dem. Så kände jag. Han var ju så bräcklig, pappan. Så rädd och trasig på något sätt. Och dumma dumma mamma som bråkar på honom och tar fram den andra pappan, han som slår.


En annan tanke ; hur mycket analyserar "gemene man"? De som inte varit offer för hemskheter under deras barndom? För jag antar att detta analyserande och denna lyhördhet som kan sväva iväg lite för långt över gränsen ibland, är ett redskap, eller iallafall en del utav redskapet, man har tagit med sig därifrån? Även fast den yttrar sig på olika sätt för olika människor. Vi är ju trots allt alla unika individer, trots att vi har väldigt liknande erfarenheter.

Till något annat. Idag har jag känt att jag ska ta hand om mig själv. Eller, jag hade inte planerat in det i dagens schema, utan det bara blev så. Mer eller mindre. Jag tränade, jag duschade, jag åt gott. Och jaha, det är väl inget konstigt eller stort med det? Men jo, för denna gång utförde jag allt detta på ett helt annat sätt. Nyckelorden har varit vördnad, respekt och uppskattning. Inför mig själv. Jag smorde in min kropp efter duschen och tänkte på alla sätt jag misshandlat den genom åren.

Jag har alltid föraktat min kropp.

Genom farligt sex, genom att "banka" på den, genom att svälta den, genom massa rökning, och listan kan göras lång.

Och jag har på något sätt börjat att känna, och ta in, sådär på riktigt, i magen, att jag är värdefull. Att min kropp är värdefull och vacker, precis som den är. Min mage och mina lår har bristningar, men hej, jag har burit något vackert därinne. Det är helt otroligt vilka underverk den kan skapa. Kroppen. Och tänk, på allt den klarat sig igenom. Livslånga övergrepp m.m. Men gissa, den fungerar! Jag kan springa, jag kan leka, jag kan göra snöänglar, jag kan lyfta tunga saker, jag kan älska, och så mycket mer. Min kropp är en överlevare och en livsbejakande kraftkälla.

Nu fortsätter tankarna att mala, och jag skulle kunna fortsätta att skriva i all oändlighet, men jag har en fransk film som väntar.