lördag 3 november 2007

Snö.

Jag är barnvakt ikväll. Försöker att göra ett "bra jobb". Vara närvarande, laga middag, bulla upp med godis, fixa film osv. Gör ett okej jobb känner jag. Försöker att inte ha för höga krav på mig själv. Jag duger och mer därtill.

Men,

jag mår inte bra. Det känns som att "vansinnet" är hotfullt nära. Om jag släpper kontrollen släpper jag fri ett monster och monstret har för avsikt att äta upp mig. Sakta och njutningsfullt kommer det att tugga, tugga och tugga.

Ju närmare mina minnen jag kommer, desto mer otillgängliga blir dem. Allt blir till en sörja där jag inte kan skilja tankar från känslor. Det enda jag vet med säkerhet är att det känns. Det gör fysiskt ont i hela min kropp och jag vill mest bedöva mig ifrån världen. Ta en drink, låtsas som att ingenting någonsin hänt mig. Världen är fin och mjuk och fluffig. Inte ett hörn i närheten.

För en del år sedan hade jag i detta tillstånd gått ut och jagat sensations. Kickar. Spänning. Dramatik. Flyg mig bort ifrån denna verklighet ni gett mig. Varför har ni gett mig detta? Utförde jag fruktansvärda ting i något tidigare liv? är detta straffet? Ja, så måste det vara.

Jag är i hallen i mitt barndomshem. Tittar på de gröna väggarna. Och tittar man litet åt vänster, längst ned i gången, så finner man rummet. Mitt rum. Det lyser rött därifrån. Dörren står på glänt och jag antar att rummets röda väggar skulle kunna vara mysiga. På något sätt. Men jag vet att jag gråter för mycket därinne. Jag vet att jag utför saker på pappa därinne. Jag vet att han låser dörren. Och jag vet att mamma aldrig någonsin undrar varför det är låst.

Fast nu kanske jag hittar på. Jag har ju en väldigt livlig fantasi och är ruskigt manipulativ och en rätt ond unge faktiskt. Tänker man efter så är jag en riktig djävul. Allt jag rör vid förstör jag. Dumma hemska egoistiska ungjävel.


Det har snöat här på min ort. Marken är vit och det luktar vinter. Det är vinter och jag är ensam med barndomen i magen. Jag kan inte tydligt skilja på nu och då förutom att jag ser att jag har ett barn som springer runt och skrattar med en vän vid sin sida.

4 kommentarer:

Anonym sa...

fina du. nu vill jag hålla din hand igen. vill trösta dig och ge dig styrka att klara av, stå ut.

kram om du vill

Luftrum sa...

Tack bästa catza. Tar din hand och håller hårt.

Anonym sa...

vill skicka värme och styrka. hoppas att minnena tar form och sen flyger sin kos. så du kan få vara fri och hel. du är värd det. så himla mycket.

Luftrum sa...

Om du visst hur mycket det värmer att höra, korpdotter. Tack. Tack. Tack.