Jag blir glad av detta band och videos av denna sort. (Sångaren är Jhonny Balera som jag länkade till i förra inlägget.)

Lite harmoni iallafall.

Finner en stunds lycka och stund av hopp när jag lyssnar på min italienske myspaceväns musik. Ska ta hand om mig själv, tappa upp ett fotbad och måla naglarna och lyssna, på hans underbara musik, före jag kryper till kojs. Min sambo kommer hem inatt.

Här kan ni gå in om ni vill ha ett smakprov.

Skam.

Jag har känt lite som så, att jag inte riktigt vågat mig på att skriva om mitt jobbiga, speciellt under juletider. Jag har varit lite orolig för att på något sätt förstöra ert roliga, fina. Fast intellektuellt så vet jag nog att jag blir rätt självcentrerad och liten i det tänkandet, jag tror nog inte att mitt jobbiga förstör någons jul, förutom min egen.

Men varför var inte julen bra då? eller åtminstone, ok? Tja. Eller nä, vill inte gnälla. Känner mig som en gnällspik, varför kan "hon" aldrig bara vara nöjd? Alltid ska det vara något med "henne". Alltid något fel. Bortskämda unge. Vet ni, jag skäms faktiskt över mig själv nu. Fruktansvärt mycket. Jag känner skam över det faktum att jag är deprimerad och missnöjd, jag känner skam över min oförmåga att fungera socialt, jag känner skam över att jag inte är det minsta produktiv när det kommer till det som inte har med min läkning att göra. Och jag känner att jag belastar min sambo för mycket.

Berättar lite kort om och kring julfirandet ändå. Självaste julafton innebar rätt mycket stress före alla gäster kom. (Vi var totalt 14 st här hemma hos oss.) Vi stod in i det sista och kämpade med köttbullar som ville pysa ihop till platta biffar, så när hans familj kom hade varken jag eller M hunnit duscha och fixa till oss. Kändes mindre bra att stressa iordning sig på 15min. Min kropp började att säga ifrån och under kvällen blev det några turer in på toaletten för att gråta ur sig lite tryck.

Jag är väldigt olik hans familj. De skämtar och pratar om sex rätt mycket. (Och männen kan dra rätt sexistiska vitsar.) Jag finner det föga roligt. Speciellt inte under dessa tider. Jag höll mig rätt mycket för mig själv. Satt rätt tyst. Tänkte på att hålla känslorna i schack, tänkte att detta var första året utan biologiska familjen. När kvällen var sen och alla gäster gått var jag helt färdig och somnade i soffan med tusen chokladbitar i magen.

På juldagen var det tänkt att alla skulle samlas hemma hos hans mor igen, och fortsätta firandet där. Det blev inte riktigt så. Jag hade tänkt och övervägt och till slut kommit fram till att ja, min dotter får åka till mormor och morfar en sväng under dagen för att få sina julklappar och fira där. Mycket pga att hennes bästa vän och kusin också skulle vara där. Och även min storasyster och hennes man. Jag hade dock oroskänslor under hela morgonen och julaftonsfirandet hade tagit ut sin rättmätiga del, så jag förklarade för min sambos mor att jag skulle behöva vara hemma och ta igen krafterna och bara ja, förklarade så gott jag gällande vad jul och brytning med familj innebär för mig och så vidare.

Hon sa att hon förstod, men nu tycker hela hans familj att jag borde offrat mig, såsom de offrade sig och firade här hemma trots att de egentligen ville vara hemma.

Under tiden min dotter var hos mina föräldrar och sambon hos sina, var jag ensam hemma och observerade vad som hände med mig. Hur min kropp reagerade osv. Efter massa vänster och högersvängar och kullerbyttor i min tankebana kom jag fram till att detta var sista ggn min dotter var hemma hos dem. Punkt. Även om min far inte gjort något, än, och säkert inte kommer att göra det, mot hennne, så har jag inte några som helst garantier. Och eftersom han inte själv känner vid sina problem, eller tar itu med dem, så måste ju impulserna finnas kvar. Bara tanken på att tittar på min dotters kropp och känner begär, äh fan. Näe. Hit men inte längre.

(Mina föräldrar köpte dyra klappar till mig och sambon, såklart. Så gör de jämt. Saken var bara den att på mina stod inte min fars namn med. God jul önskar mamma stod det. På min sambos stod min fars namn med. Han visar sitt ogillande tydligt.)

Det är intressant det här, hur svårt jag har att se vad som är "normalt" beteende i "normala" familjer osv. Jag har ju liksom inga referensramar. Allt jag kan relatera till är dysfunktionellt. M (sambon) tycker att det är väldigt konstigt hur mina föräldrar reagerar, och han tycker att min far reagerar skyldigt. Jag har ju ännu inte konfronterat dem mer än att skicka ett sms till min mor för snart en månad sedan . I vilket jag sa att min far inte är bjuden på min dotters kalas pga minnesresa genom barndomen. Ingen av dem (mor och far) har sagt ett knyst gällande detta, men med gester visat vad de tycker om mig och mitt beslut och min synd. (Dödssynd att bryta tystnad och att inte orka spela teater.)

Min syster vet på ett ungefär vad jag går igenom gällande min minnesprocess, men hon vill hålla sig utanför säger hon. Hon är enligt min mening så fast insyltad och vågar inte lägga något som helst ansvar på dem. Och speciellt inte på vår mor som vi tagit ansvar för så länge. Stackars mor, resonerar systern. Hon har gjort så gott hon kan. Och stackars far, han är bara lite missanpassad, han har det inte lätt han heller. Känslomässigt handikappad. Stackarn.

På juldagen visade hon mig var hon står, sådär på riktigt, så att det kändes, djupt nere i magen. (Trots att jag någonstans visste hela tiden, att hon skulle välja att vara lojal mot de "starka krafterna" istället för mig.)

Min syster vet mycket väl att jag inte vill träffa min far. Men jag är fullt övertygad om att de allihopa satt och drack (som vanligt) under julaftonskvällen, och diskuterade fallet T. Mig. Iallafall, när min dotter skulle bli hemskjutsad från mor och far under juldagseftermiddagen fick jag ett kort sms av min syster som skrev att de kommer om 15 min. Visst, svarade jag. Jag är hemma. Men behöver J (dottern) hjälp att bära upp sina julklappar (vi bor högt upp), så ring en signal! (Förstod att det var far som skulle köra bilen och min syster vet att jag inte vill vara i hans närhet, det måste hon för fan göra vid det här laget.)

Mitt naiva jag trodde att hennes brist på sms.svar betydde att då hjälper hon min dotter upp med klapparna. Men nej, pling plong hårt på dörrklockan och där står min far utanför min dörr och stirrar hatiskt för att sedan springa ned för trapporna. Mitt hjärta hoppade över ett slag och sedan jag hjälpt min dotter in med klapparna och halvhjärtat tittat på hennes dyra spel och kläder och diverse prylar gick någonting sönder inuti. Hjärtat bankade hårt och frenetiskt och min kropp domnade sedan av och jag hamnade helt apatisk i soffan. Tills att min sambo kom hem mot kvällen.

Lämnar julen där och skriver lite kort om nuläget ; jag är närmare mina minnen än någonsin tidigare, känslomässigt. Jag har ju som jag skrivit tidigare inte tagit mig dit där jag på riktigt känner in vilken effekt incesten haft på mitt liv. Jag har inte känt och bearbetat de känslor som upptsod vid övergreppen. Min sambo har åkt till Norge för att jobba några dagar och min dotter är inte hemma i helgen (men nej, hon är inte hos morföräldrar), detta är väl kanske inte världens bästa upplägg. Drömt mängder av mardrömmar om övergrepp och ondska och min mage är numera vänd ut och in tror jag.

Före jag skulle somna igårkväll läste jag lite ur boken Incest och andra sexuella övergrepp och träffade på en historia som var äckligt lik min. Det väckte tydligen lite för mycket känslor till liv, och panikångesten kom som ett brev på posten. Jag ringde min sambo och pratade osammanhängande och hängde över toalettstolen och kräktes omvartannat. (Och ja, han hängde kvar i telefonen.) Till slut tog jag ändå ångestdämpande trots att jag vet hur trött och ickefungerande jag blir på dem, men allt verkade bättre än detta tillstånd. Lyckades efter ett tag somna framför teven och sov länge denna morgon.

Jag är ledsen över att M snart kommer att börja jobba borta två veckor i sträck igen, jag vet inte hur jag ska klara av detta själv. Och ta hand om dottern under tillstånd som detta.

Jul och cipralex

Ja, hmm. Julen var väl... inte så bra. Det är väl nu... inte så bra. Inne på min åttonde dag med cipralex. Hänger lite på en sida som heter jag-kan.se som min läkare tipsade om. För deprimerade personer som äter just den. Ja, cipralex. Jag har fått en del biverkningar. Sticker i armar och händer och de liksom, domnar bort/av. Med jämna mellanrum.

Fina korpis och breaking free, jag är uppriktigt överglad över att ni fick en fin jul tillsammans! Tanken på er gjorde min jul lättare, på något sätt. Ni sporrade mig och nästa år kommer jag att välja bort allt vad ursprungsfamiljer heter och bara hoppas att alla respekterar mitt kommande val.

Mor och julklappar

Ja, mor var nyss här och spelade lite synd om. "Ja, det är så hemskt synd att du valt att fira såhär, och att du känner som du gör inför pappa då, men ja, jag respekterar ditt val". Tårarna hennes är nära hela tiden och hon talar nervöst.
Min mor har alltid varit helt otroligt bra på att förmedla två olika budskap i en och samma mening.

Hiphop och gladmask

Snart kommer min mor. Hon pratade med min dotter i telefonen igår och sa att hon skulle komma under morgonen och lämna julklapp till mig och min sambo. (Dottern får sina på juldagen). Det känns liksom som att, ja, titta så snäll jag är, köper julklappar till er och vad får jag tillbaka? Otacksamma barn. Hon förstår såklart att jag inte köpt något till henne och far. Äh, f-ck her. (Ursäkta pubertalspråket. Tror ibland att det är min tonårsrebell som kryper fram och spottar och svär.)

En annan sak, visste ni att jag från ålder tio och upp till 18 var helt besatt av hiphop. Haha. (Som att det gjorde att man kände sig mindre annorlunda. Alla i klassen lyssnade på Guns & Roses och jag hängde på skivmarknader i hopp om att få tag på rarities med Pharcyde exempelvis).

Har en liten nostalgimorgon och hittar massa roligt på youtube.

Ps. Bland det första min läkare sa när jag träffade honom igår var att min psykolog (A), hade sagt åt honom att jag (T), är lite lurig. Du får inte låta dig luras av hur hon talar eller hennes utseende. Hon mår mycket sämre än vad hon visar upp.

Julklapp och tårar

Idag direkt efter mitt möte med läkaren kom en god vän och hämtade upp mig. Vi åkte hem till mig för en mysig fika och skön konversation. Vi bytte även julklappar och denna tröja är vad jag fick. Hon hade sett den och direkt tänkt på mig. Jag blev oerhört glad. (Även om hon halvt på skämt skrattade och sa att ja, du är ju rätt unik T, väldigt knäpp, liksom på ett speciellt och unikt sätt.) När det kommer från henne vet jag att hon menar väl.

Ont i huvudet nu och ska sova. Lyssnade på gudstjänsten fina korpdotter länkade till i sin blogg och det blev liksom en urladdning då tårarna bara strömmade. Och just, läkaren skattade min depression som medelsvår och nu ska jag käka cipralex.

Godnatt min(a) skatt(er)

Arg.

Jag är arg idag. Arg, förbannad, pissed. Min sambo har blivit lite av en katalysator för all vrede som vill fram. (Nu är det bara att komma fram till var allt hör hemma, för vissa saker i vår relation gör mig faktiskt förbannad. Riktigt ursinnig faktiskt.)

Terapi igår. Vi pratade en del om allt som händer i nuet. Om relationsstressen och hur den påverkar min process. Vi pratade en del om nya minnen jag fått. Om vilka kopplingar jag drar osv. Vi kom fram till att vi skulle gå in en del djupare i minnena efter jul. Jag har en tendens att minnas specifika händelser, men allt blockeras när det kommer till att minnas hur jag kände, upplevde, alltsammans. Övergreppen. Jag har också kommit fram till att det finns två st förövare från barndomen. Min far och hans bästa vän.

Min fars vän var en polis som fick sparken från sin tjänst. Han har åkt dit för bland annat rattfylla och man hade funnit barnporr i hans dator.

Jag minns hur jag vid 6-års ålder sitter med pappa och hans vän vid köksbordet i vår sommarstuga. De dricker och är berusade och pappas vän sitter och pratar porr och sex med både mig och min far. Han berättar bl a om hur sexig han tycker att jag är.

Jag är arg idag. Arg, förbannad, pissed.

(Just nu vill jag aldrig aldrig, att en man ska titta på mig erotiskt. Detta har kommit jättestarkt i dagarna, och inte en sekund för sent att ta itu med. Jag kräks vid all jävla objektifiering av kvinnors kroppar, och man matas dessutom med det varje. förbannade. dag.)

Nu ska jag sparka på lite kartonger för att sedan ta mig till stan för att köpa julklappar.

Titta ut genom mitt fönster. Det är morgon.

Bara ord.

Jag har sökt min röst i snöfyllda källare
Kysst mig till privilegiet att få smälta is med tungan
För att ta mig fram
Jag har andats ut talgbollar till fåglar
i hopp om att ge dem allt de saknar om vintern
Men jag tänker att om…
min röst (inte) går att finna genom att andas ut
och att andas näring på allt som redan gror
och inte låter sig påverkas
av mitt sätt att andas
vem är då jag?

Tillit

Jag vet att min lilla kämpe ibland letar efter legitima ursäkter att fly från M. Kan jag lita på honom osv. Tillit är något som måste prioriteras i vår relation nu, om den (relationen) ska kunna bli allt det där. Det där fina. Det är väl ett rimligt krav?
Jag har berättat för honom att jag vill att vi är brutalt ärliga med varandra och att vi är väldigt raka och tydliga i vår kommunikation. Jag vill inget hellre än att lita på honom. Jag vill inget mer än att känna mig trygg i det faktum att han aldrig skulle bedra mig, på något sätt.

Här spelar handling större roll än ord. Ord för mig, är inte mycket värt. (I samspel med andra människor dvs, och speciellt i intima relationer).Min lilla fick alltid höra, men aldrig se. Jag vill inte att det ska upprepas. Vill göra om, skapa nya förutsättningar. Visa att människor, män, går att litas på.

Jag har hittat porr på datorn. M vet hur känsligt det är för mig och han har lovat att inte titta på. Sådant. Jag finner det förnedrande. Och speciellt, nu. Imorse fann jag dock detta, för mig förnedrande, på vår dator. (Just nu har vi gemensam.) Mitt hjärta slog som besatt men jag tänkte, snälla, säg att det inte är som det ser ut. Överreagera inte T, att du är upprörd kommer han att märka ändå, men låt honom berätta. Ja, han svär och säger att jag har hans ord på att han inte ljuger gällande sättet porren hamnat just där. Jag är ingen dataexpert, men jag är inte blåst. Han hittar på och har ljugit mig rätt upp i ansiktet.

Det gör ont.

Om han ljuger om detta, lovar heligt och ser mig i ögonen, vad mer kan han då ljuga om?

Jag sa till honom att det inte är porren jag är mest rädd för. Jag är mer rädd för att tilliten jag försöker att bygga upp raseras. Då vet jag inte vad jag gör. Tillit är allt för mig just nu.

071216

Ja, jag vet inte. Ångesten har lättat en aning, men gått in i depressionsdimma där allting känns meningslöst, fast ändå inte. Helt orkeslös och sover mest. Väldigt handikappande, speciellt socialt, denna enorma trötthet. Vid alla typer av sociala tillställningar så somnar jag. Ofrivilligt. Drömmer och minns, närmare övergreppen än tidigare. På torsdag ska jag träffa läkare och få antidepressiva utskrivet. Aldrig ätit det tidigare, inte velat. Men nu, ja. Av två jobbiga ting väljer jag det ena, en förhoppning om stabilisering och en väg ut ur detta.

Kladdar lite.

Föraktfull blick

Igår var första dagen på länge som jag inte upplevde stark ångest. Dagen var tvärtemot förvånansvärt harmonisk och lugn. Nu är ju begreppet harmoniskt relativt. Men ja, bättre än på länge hade jag det. Hela familjen hade det mysigt. Alla ballonger och serpentiner och discokulor var kvar i vardagsrummet och det kändes fint. Bara fint. Min dotters kalas var i lördags. Min lilla firade igår. Hon kände sig trygg.

Det kändes i ärlighetens namn som en belöning, dagen gårdag. Jag satt i vår nytapetserade röda hörna i vardagrummet, uppkrupen i världens mysigaste fåtölj och bara var. Noterade allt fint som finns idag, i min familj, det som aldrig fanns i liten ålder. Min sambo är så fruktansvärt pedagogisk och underbar i sitt sätt att kommunicera med min dotter. De satt under eftermiddagen och tränade på gitarrspel och var så förbannat fina att värmen i bröstet liksom inte ville försvinna. (Min dotter har fått en gitarr i födelsedgspresent och hon är helt överlycklig och fast besluten om att bli en skicklig gitarrist.)

Ja, känner att jag skriver lite hoppigt. Hackigt. Nu. Ingen tidslinje alls. liksom. Dålig på det nu. Tror jag.

Lördag. Ja, jag vet inte. Tankar på vad lördagen har inneburit bringar både känslor av stolthet, lättnad, befrielse, rädlsa, ilska och sorg. Det enda jag med säkerhet kan säga är att jag är extremt glad att dagen är över. Och. jag. dog. inte. Var spänd och orolig mest hela dagen. M fick sköta det mesta praktiska inför kalaset. Han sprang runt och blåste upp ballonger och dukade och fixade tårta. Jag sprang runt helt yr och försökte sticka hårfönens kontakt i uttag som inte existerar och pratade irrationellt tills M sa åt mig att nu sätter du dig och tar det lugnt och lade händerna på mina axlar och sa att det går bra. Du klarar detta.

(Skuldkänslor och dumma dumma jag som gör så mot min far. Han får inte träffa sitt barnbarn på hennes födelsedag bara för att jag som vanligt ställer till med problem. Nu har jag gått så långt att jag till och med fått för mig att jag blivit utsatt för övergrepp. Hör och häpna.)

Pling plong och mor klampar in och klockan är ett och bara jag och M och dottern är hemma. Jag stressar runt på övervåningen och hittar inga kläder att ta på mig och jag känner mig hemsk och ful och vill mest krypa ur mitt skal och bli någon annan. (En jävla prinsessa kanske.)

- Mamma kom ned! Mormor har kommit med massa presenter! Mamma mamma kom nu då! (Tyst jäkla unge innan jag slår ihjäl någon). Mitt hjärta slår extemt hårt och jag har svårt att existera.

Hon går rakt in i lägenheten och hälsar inte ens på min sambo som hon i vanliga fall brukar vara sååå pluttinuttig med. (Nu vet han något om familjehemligheten, då ska han också frysas ut. Visa förakt för.) M går iallafall efter en stund fram till henne och hälsar och frågar hur hon mår. Jo tack, bara bra ler hon med munnen. Sedan är det dags för presentöppning och dottern skrattar och säger wow och min sambo kommer upp till mig som skräckslaget springer runt på övervåningen och bankar mig i huvudet och undrar hur jag ska våga möta henne. Han kramar och tröstar och jag tar mig ned för trappan. Mor går just förbi och tittar upp men inte på mitt ansikte utan trycker fram ett stelt (elakt) hej och ser föraktfull ut. (Hon är tillbaka, mamman från barndomen som jag trodde var borta, iaf blivit mer human. Med åren. Eller så.)

Hon gör som hon alltid gjort. Förmedlar så mycket känslor genom att ge mig den blicken. Den säger, jag föraktar dig. Du är inte värd att ses på. (När jag var liten brukade hon titta på mig med blicken och sedan ruska på sig, som sådär vid frossa, för att visa att usch. Hon blir äcklad av att titta på mig.)

Och jag visste aldrig vad jag gjort för fel. Så då kom jag till slutsatsen att hela jag måste vara fel.

Ja, för att göra en lång historia lite kortare. Mor stannade i tjugo minuter ca. Det var tydligt att hon ville visa sitt missnöje över mitt beslut. Det är sin man hon är lojal mot. Hon drack en liten kopp kaffe. Vägrade att smaka tårta. Vägrade att äta en kaka. (Återigen tar hon på sig offerkappan.)

Valet känns gjort. Antagligen har jag alltid vetat att detta skulle komma. Hon väljer sin man och att bevara familjehemligheterna istället för att sträcka fram en hand till mig.

Avdomnad

Tack för era fina kommentarer. Att ni finns gör allt mycket mer uthärdligt. Just nu känner jag mig mer död än levande. Gjort det "förbjudna" och skrivit till min mor, att jag inte vill ha far här på min dotters kalas. Snart kommer deras reaktion, det känner och vet jag. Min har redan kommit. Min kropp pendlar mellan att vara helt avdomnad (vilket gör att jag knappt kan hålla mig vaken och går runt som i trance) och stundvis är ångesten nästan outhärdlig. Men jag antar att bättre stunder nalkas. Är det så att hoppet dör sist?

Kramar

Ångest

Det är mycket nu. Vet inte hur jag ska reagera när allt bara byggs på. Allt jobbigt.

För första ggn i detta liv skulle jag få en trevlig jul. Och dottern såg så otroligt mycket fram emot att få fira jul hemma. Hennes älskade plastpappas familj skulle komma hit och vi skulle fira stort med två tomtar. Det är allt hon talat om den senaste perioden. Igår fick vi veta att de inte kommer. Det är en familjemedlem som sätter sig emot. Vill inte fira här. Nähe, återigen får hon bekräftat att det aldrig blir så som man hoppas. Både jag, kärleken och dottern är vana vid svek och besvikelser. Så vi alla känner oss mest uppgivna. (Trots att jag och kärleken inte visar det, framför henne.)

Min dotter fyller också åtta år på lördag. Vi ska ha kalas. Mor och far vill såklart komma. Jag kan inte ha far här hemma. Hela min kropp skriker nej. Nej nej nej! Släpp inte in monstret! (Är uppe i intensiv minnesprocess nu). Men eftersom jag inte konfronterat min familj gällande detta (än), så blir det så svårt. Nu måste jag berätta ändå, att jag inte vill att far ska komma. Mor kommer inte att förstå och argt säga att det får jag minsann berätta för honom själv. Eftersom det är jag som bråkar, som vanligt. Och oj så ledsen han kommer att bli, pappan. Vad har jag för orsak att göra såhär mot honom? Stackars pappan som aldrig gjort något. Måste ta itu med denna konfrontation och alla tillhörande reaktioner och känslor idag/ikväll.

Har dessutom fått tid på BUP med dottern. På fredag. Hon har en del svek och jobbiga känslor gällande hennes far i bagaget som jag bedömer att hon behöver få hjälp med att bearbeta. Det finns även misstankar om att fadern gjort annat farligt dumt ont mot henne i hennes tidigaste år som har lett till att hon blivit en liten mini-jag i vissa avseenden. Glad att jag tog steget att kontakta psykiatrin, men det känns fruktansvärt jobbigt.

Det var massa mer, men nu orkar jag inte skriva. Ska äta frukost med min fina, försöka lösa julfrågan osv.

Skål

Jag är återigen så glad att vara hemma. Denna gång är kärleken hemma med mig i nästan en månad. Och ja, vi har kommit nära varandra igen och det är underbart men läskigt och smärtsamt och aj. Min kämpe har vågat sig på att bara avvakta och se hur stora vuxna hanterar istället. Hon provocerar inte fram bråk och hemska känslor och som respons på det får jag istället massa förståelse och kärlek och stöd. Istället för att utgå ifrån att han är ett inkompetent monster som inte förstår och inte bryr sig så försöker jag även i de värsta stunderna att förklara. Vi har pratat en hel massa om mig och oss och allt och jag hoppas och tror på oss. Vi ska dessutom skriva lite kontrakt med varandra och ev. söka hjälp.

Helgen var dock hemsk på alla andra plan. Fina påkostade galor och evenemang och balklänningar och flera hundra människor. Från hela världens hörn. Och aj. Det är allt jag kan säga nu. Jag har gått runt med mer eller mindre panikångest hela helgen. På en skala från 1-5 har jag nog aldrig legat på en trea under helgen. Inte ens för en liten stund.

Jag gick runt i fina klänningar. Lyssnade på sliskiga fulla män som skulle kommentera min kropp och försökte att inte sticka gaffeln i ögat på någon. Jag framstod nog som en rätt stroppig typ. Eller en deprimerad. Jag var med andra ord mest tyst och såg enligt somliga sorgsen ut hela tiden. Vid bordet, vid baren, på hotellet. Jag var tyst helt enkelt. Jag kunde bara tänka överlev T, överlev överlev. Den sista kvällen gick min sambo upp på scenen och "drog en show" framför alla gäster. Han sjung och skålade och spelade gitarr och blev snackisen på festen. Alla blev som till sig och skulle säga hur fantastisk han var. Och var befann jag mig? Trots att jag var stolt över min kärlek så jag kunde spricka satt jag vid ett bord långt ifrån allt stoj och fylla och tänkte, överlev överlev överlev.

Folk kom fram och frågade varför jag inte dansade när min man var så fantastisk på scenen? Feber, svarade jag och tänkte gråt inte nu gråt inte nu dö inte nu dö inte nu.

Jag är stolt över att jag klarade kvällen/arna. Försöker iaf. Min sambo sa hela tiden hur stolt och glad han var över det faktum att jag stod ut alla dessa timmar trots stark ångest och mina svårigheter att stå på benen. Flashbacks och minnen hela tiden. Aldrig upplevt så långvarig ångest och rädsla som nu.

Ovan ytan

Jag är ovan ytan. Gårdagens terapitimma gjorde susen. Vi pratade massa om min kämpe. Det är till största delen henne jag varit styrd av under en lång period. Det är hon som vill avlägsna M när han gör fel.

Jag talar en hel del med henne nu, (lilla fightern) och tillåter mig att andas istället för att slåss för mitt liv. Hela tiden. Det tar för mycket på krafterna. För att ta hand om mina minnen och mina (inre) småttingar, måste jag ha koll på vem som är framme. Handling och konsekvens osv.

Jag åker till Norge på torsdag ändå. Ser faktiskt fram emot det, nu när jag är vuxen. Köpt en lång galaklänning dessutom. Fast ja, jag gör en liten rebellvariant av hela outfiten. Jag menar, de måste ju släppa in mig trots att jag inte ser ut som en gräddbakelse. Min klänning är lång och svart med lite gulddetaljer. Sedan har jag en massa roliga detaljer. Bland annat ett blingbling-halsband med ett kasettband på. (Ja, inte ett riktigt.) Tycker om att det inte riktigt stämmer överens med temat.

Vill avsluta med ett uttalande som kan låta väldigt... pubertalt. Eller som tonårsjag kanske, men jag vill verkligen säga och skriva det. Jag föraktar min mor. Jag föraktar henne.

Galenskap

Kaos igen. Bildterapin drog upp mycket till ytan. Plus att min dotter låg hos mig inatt och klagade på smärtor där nere. Där nere ni vet.

Känslor av galenskap är närvarande. Jag skrev ett sms till M (sambon) om att jag snart inte klarar mer. Snart går det inte att låtsas vara "normal" när hela min värld kaotisk. Han ringde upp och var orolig. Jag sa (med en röst knappt JAG känner igen) att vi inte borde prata nu, för jag vill slåss och skrika och skära upp halsen på minsta lilla hot mot min överlevnad. Sedan sa jag hej hej och ha det bra och la på luren.

Han avskyr när jag lägger på före han hinner säga hejdå. Han känner sig avvisad då. Han skrev ett sms, ett rätt hotfullt, att så FÅR jag aldrig mer göra. Aldrig.
Sedan pratade vi och han var arg och jag var i ett annat tillstånd. Nu klarar jag inte denna relationsstress mer. Vi är inte bra för varandra just nu, och det har jag sagt till honom.

Jag måste klara att hålla huvudet över ytan, och som det är just nu vet jag inte. Jag vet fan inte.

Galaklänning och kortare lugg

Dagen började med bildterapi. Smärtsamma 45 min. då jag skulle färglägga min kropp. (På uppsatt stort papper då.) Oj. Skriver mer om det vid annat tillfälle. Var iaf helt avdomnad när jag åkte därifrån.

Annars har jag vandrat runt halvt apatisk i stan idag. Klippt luggen, letat klänning utan resultat (omöjlig verkstad om man inte tycker om att köpa glittriga barryggade glansiga saker. Uhu. Plus inhandlat lite knäppa saker. Som en duschmössa med 50´s motiv på. Bara för att. Liksom.

Igårmorse sade jag till M att jag inte längre orkade låtsas över telefonen. Orkar inte prata om hans pålägg på lunchmackan när jag inte hört ett enda förslag från hans sida gällande hur vi ska jobba på relationen. Sa att jag vill höra vad han är villig att göra. Annars ger jag upp. (För stunden iaf.)

På kvällen talade vi igen. Då uttryckte han känslor på ett sätt han inte gjort på länge. Talade utifrån oss och inte utifrån hans försvar. Han hade börjat att läsa materialet för partners till överlevare ändå. Sa att han ville jobba på oss.

Ja, det kändes skönt. Men vi har mycket jobb framför oss. Och han har en del djupdykningar som måste äga rum.

Nu ska jag laga middag.

Psst...

Tradera är en kul verkstad. Hittat hur många flyg och tågbiljetter och antika soffor och orientaliska koppar och hyra hus i brasilien för extremt lite pengar.

Vad säger ni? Hyra hus i Brasilien och dricka te i orientaliska koppar?

Sur och sugen på sött.

Jag sitter här och är lite sur. Kanske jag borde välja att vara glad, le och vara tacksam över livets oändliga äventyr?

Just nu är jag rastlös, ångestfylld, ledsen, arg, frustrerad, irriterad och lite glad.

Jag sitter och funderar över varför mitt visakort inte fungerade i Norge när det står klart och tydligt på Nordeas hemsida att det ska göra så? Jag är lite sur över det och det faktum att jag måste ta mig till banken och "reklamera". Stupido.

Jag är ledsen på min M men uppvisar en sur T när vi pratar. Jag är liksom så trött på att prata om allt och inget som har med något viktigt att göra. Vi pratar om vad han köpt för lunchmacka och om vad jag haft för mig under dagen. Ja, har du gjort något idag? Frågan provocerar mig lite. Nä, svarar jag torrt. Eller jo, allt egentligen, svarar jag sedan. Jag har jobbat! Extremt hårt och ändå klarat av att maila och ringa myndigheter och annat att ta itu med.

Jaha.

Jag är leds på att han inte alls förstår. Och inte vill eller klarar av att förstå. Vi glider längre och längre ifrån varandra och när jag frågar vad vi gör åt det rycker han på axlarna.

Fan. Jag är arg så det pyser ur öronen.

Imorgon ska jag på massage och dessutom träffa M's lillasyster för att titta på klänningar. Gissa, om en vecka åker jag till Norge igen. Jo, det är sant. Stor påkostad gala som hans företag anordnar. Klädkod utan dess like. Måste försöka hyra klänning eller nåt. Not very excited about it.

Ikväll måste jag ta en propavan. Klarar inte av att somna om kvällarna. Kroppen omöjlig att lugna ned.

M är ute och spelar biljard med sina jobbarpolare och några kvinnor de träffade vid biljardhallen. Just nu önskar jag honom biljardpinnen up his...

Uppförsbackar.

Jag vet inte vad jag ska skriva eller var jag ska börja. Egentligen. Eller vet jag, men undviker att skriva för att det gör så ont? Äh.

Ja, resan med alla tillhörande flyg, tåg och taxi löpte smärtfritt. Tog nytta av min 18-åriga rebell T (moí) när det gällde att springa runt på Oslos tågcentral osv. (Hon kan det där hon.) Väl framme i Skien (där vi bodde onsd-sönd) blev det väl inte så som jag hade hoppats, men ändå, väldigt väntat. Min kämpe var ju framme och hade under en veckas tid före avresa stängt ute M. När han kom och hämtade oss fick han inte ens en puss. Jag hade taggarna utåt och ville mest banka på honom.

(Jag vet att jag ibland blandar ihop honom med mina tidigare förövare, och det ger mig/kämpen inom mig en legitim ursäkt att fly. Vi gör honom till förövare och oss själva till offer.)

Observera att det inte bara är för att slå ifrån mig som jag berättar följande. Men min sambo har väldigt svårt att möta mig nu och vägrar att erkänna att våra relationsproblem är övergreppsrelaterade. Det stärker bara min frustration och tar fram min kämpe eftersom jag inte kan inkludera honom i läkningsprocessen som det är nu. (Detta måste ändras om vi ska kunna fortsätta.) Han har uttryckt att han tror att mina problem med intimitet och tillit har att göra med mina personliga egenskaper. Han har iofs sagt detta när han varit arg och gång på gång blivit avvisad och jag varit upprörd.

Jag försöker att förklara att detta har med min process att göra, men nu klingar ordet process tydligen rätt illa i hans öron eftersom han hela tiden får det "slängt" i ansiktet när jag försöker att förklara varför jag fungerar lite annorlunda, och behöver lite mer ömhet, respekt och förståelse än tidigare. Jag säger att snälla, vi kan väl gå i parterapi? rådgivning? Nej, det vägrar han. Han har mängder av dåliga erfarenheter av psykiatrin efter att ha sökt hjälp där i flera år utan att fått någon. Jag VET detta, men vad gör vi då? säger jag. Jag är öppen för förslag, kom på något du då? Nej, det kan han inte. Du får väl tänka lite du också säger han. Öh, va? Jaha. Jag har kopierat massa material för partners till överlevare och tagit med till honom. Jag vet att han har svårt att läsa sig till information på det sättet. Han har vissa koncentrationssvårigheter som han säger blir som värst när han ska läsa texter på det sättet.

Så, hjälpmaterialet jag tagit med var liksom inte till någon nytta.

Andra natten där släppte han ut sin frustration över mig efter att jag agerat kyligt och avvisande under en veckas tid, och han försökt vara stödjande, men nu var tydligen hans gräns nådd. I ilska sa han något om mitt helande och om mig som person och jag totalkollapsade. Satt inne på toaletten och slet mig i håret.

Ja, som ni ser har vår relation blivit riktigt, riktigt... illafungerande. Ett destruktivt växelspel. Han har stora problem själv, och klarar inte av att känna sig avvisad. Han säger att jag måste ge hans issues lika stor plats i relationen som mitt helande. Jag lever under en sådan stor press som det är, och när jag nu får höra att, T, så FÅR du inte tänka, så FÅR du inte göra, (gällande oss), så bara exploderar det bomber i min mage och jag vet varken till eller ifrån.

Ja, allt var inte bara misär. Jag och dottern strövade runt i staden under dagarna vilket var helt ok. (M jobbade från 7 på morgonen till 18 varje dag.) Vi gick på bibliotek och läste norska böcker, vi gick på utställnigar och Caféer. Men ack, så dyrt allt är. Sista 2 dagarna hade vi knappt råd att äta. Och i söndags före vi åkte hem kom faktiskt min lilla hoppfulla och "snälla" fram. Jag lyckades vara så som jag "bör" för att jag och M ska fungera.) Vi åkte på utflykt uppe i bergen och allt var ok. (Efter den dagen har faktiskt allt varit ok mellan oss. Men vi berör heller inte några svåra ämnen.)

Resan hem blev turbulent och panikångest. Ingenting fungerade och vi sprang runt som galningar på alla terminaler med visa-kort som inte fungerade, med bagage på vift, med en dotter som hade ont i öronen och grät, och ja.

Skönt att vara hemma. Tyvärr gick jag med på att umgås med mor igår eftersom hon fyllde år. Har inte mått bra efter det. Måste ta och skriva det där brevet nu. Det där som jag skjutit upp så länge.

Bon Voyage!

Terapi igår. Smärtsamt men väldigt informativt. Såg min "rätta" rädslas ansikte. Vi gick tillbaka till ett minne och ja, när jag gick därifrån (från psykologen) var jag helt omtöcknad. Vad menar jag med rädslans rätta ansikte? Tja, inser att min största rädsla är rädslan. Jag springer runt och är rädd för rädslan, och det skapar ångest. När jag i ca 30 sek kände min barndoms rädsla (pga en ledande fråga hon ställde), så tog den andan ur mig. Men, den kändes inte lika farlig. Missförstå mig rätt, men det kändes skönt att "träffa" den, det blev ett erkännande på något sätt. Hej, du är en del av mig. Du finns, och jaha, såhär känns du. Och visst, du gör ont ur alla aspekter sett, men du känns renare och ärligare i formen, på något sätt. Ja, svårt att förklara.

Igår (trots utmattande terapitimme) kände jag mig lugn. Hel, på något sätt. Vi pratade om min PTSD och att jag utvecklat en fobi mot mina minnen, som är likt vilken fobi som helst, och det var tydligen rätt vanligt. Och eftersom jag har så få visuella minnen och så svårt att ordna kronologiskt (vilket jag också vet är vanligt), så ska jag börja att skissa och jobba på en tidslinje. Ska även börja att skissa lite "på" och "kring" mina olika delar. De delar som fötts i övergreppen. Ja, det handlar återigen om min dissociation.

Mhm, till något annat. Imorse vaknade jag 06.15 för att springa och möta min syster som var på väg till sitt jobb, skulle låna en resväska med hjul av henne. (Åker till Norge imorgon), och sedan sprang jag hem och hann baka scones före jag väckte min lilla. I min distraktion (från ångest), har det uppkommit en riktigt "bullmamma". Jag har aldrig i mitt liv lagat så mycket mat eller bakat som nu.

Ja, som sagt. Imorgon flyger jag och dottern till Norge. (Tillbaka sent söndagkväll). Jag är nervös. Jag är helt avskärmad gällande kärleken till M. Sambon. Jag är inte direkt gullig med honom när vi pratar. Knappt närvarande. Vet vad det handlar om. Jag är rädd såklart, han är för "familjär", trygg, står mig för nära. Han är ett hot och något i mig vill avlägsna honom. Ja, just, kämpen. Jag har dock ingen motståndskraft pga allt jobb man har inom andra områden med sig själv. Hoppas att han förstår. Jag kräver att han förstår när jag tänker efter. Han får självklart reagera och känna, så länge han inte tar ut sin frustration på mig. Det tar jag inte. Punkt.

So long finisar så "ses" vi nästa vecka!

Kram!

Peter LeMarc - Du är bra

Hit, men inte längre.

Upprörd igen. Måste andas. Djupa andetag, såja.

Gått runt hela morgonen och undrat varför mor inte hört av sig gällande tid de ska hämta dotterdottern. Hmm. Är de fyllesjuka? har mamma tagit en överdos av något av allt hon proppar i sig för att lindra ångest? ringer far snart och säger att jag tagit livet av henne? Hmm. Knak knak. Vi bakar lite mer och väntar på samtal.

Pling plong! Va? vem kan det vara? Ah, mor och far oanmälda. (T springer runt med panik i kroppen och gömmer alla böcker om incest och allt annat de kommer att granska). Mor vet att jag inte vill att de ska komma hit. Det måste hon ha förstått, så då kommer vi utan att låta T (jag) förbereda sig. Bra idé. Hon (jag) ska minsann inte tro att hon kan komma och bestämma upplägg här inte. Nej nej. Här är det vi som håller i trådarna.

Trodde ni ja. Jävla as.

Jag fick också se för första ggn att min dotter inte är helt bekväm i deras sällskap. Kanske för att jag tillåter mig att vara mer uppmärksam nu. När jag inte hela tiden ifrågasätter mina erfarenheter. Iallafall, min dotter skulle klättra upp i sin nya loftsäng och visa morfar att titta, häftigt va! Titta så högt uppe jag är! Och vad hände? Jo, för första ggn sedan vi införskaffade sängen, så ramlar hon ned ifrån översta trappsteget. (Hon är så nervös.) I vanliga fall hade hon börjat stortjuta med en gång hon nuddade golvet. Men inte nu. Inte med mormor och morfar i samma rum. Hon bara tittar panikartat på mig med tårar i ögonen, och jag går fram och tar om henne och bekräftar och säger att jag förstår att det gjorde ont osv. Då gråter hon tyst mot min hals.

Hit, men inte längre.

Nu är de någonstans med henne. Vet inte vart, kanske tar de hem henne till sig, trots att jag protesterat. Ont i magen men känner att detta händer av en orsak, en ny insikt och ståndpunkt kommer till mig. Aldrig mer. Aldrig detta.

Hit, men inte längre.

Virvelvind.

Så, jag satt och tänkte. Och kände. Och nej, jag går inte med på detta, att bjuda in min far till mitt hem, i detta hem, där jag just nu kämpar så hårt för att övertyga min lilla om att han inte lurar nedanför trappen, bakom dörren. Nej. Nej. Nej. I will not do it. Kan inte göra det mot ett redan så skrämt barn.

Självklart tänker jag inte låta något hända min fina ängel (dottern), heller. Så, jag måste vara kreativ tänkte jag. Jag skickade ett sms till min mor och skrev att om ni så desperat vill träffa J (the little one), så får ni göra det i stan eller dylikt. Jag föreslog att de kunde ta med henne till Ikea för en fika, för att sedan komma och lämna henne. Och det skulle inte bli långvarigt. På sätt blir alla glada. (Glada, huh, fnyser lite.)

Anyway, min lilla blev lugn igen. Den inre. Vi är ett team igen.

Väntade ett bra tag innan det pep till i min mobil. Min mor är uppenbarligen full, för hon skriver ; "Det går bra. Glöm inte att jag älskar dig hur dålig du än tycker att jag är".

Min första spontana reaktion var att oj! Jag måste snabbt skriva tillbaka att det inte är henne jag är som argast på! Jag älskar dig också mamma! (Gulligull göra mamma glad igen för nu har hennes fyllesamvete gjort sig påmint.) Men vänta, tänk ett steg längre. Nej, orkar inte springa likt dödstörstig varelse i öknen på jakt efter hennes vatten. Hennes kärlek. Så fort hon ger mig något som ens liknar bekräftelse har jag slagit mig blodig i min jakt efter mer. Men det blir aldrig mer. Så fort hon nyktrar till kommer hon att ångra att hon visade sig "svag". Erkände något som egentligen inte finns, existerar. Poff! Hur kunde jag skriva så? Oj oj, det här ska T (jag) få tillbaka för. Att hon fick mig att bli så.

Återigen är jag dottern som manipulerar mig till kärlek och bekräftelse trots att jag inte förtjänar det. (Obs, tankar jag hade mitt i smeten, och som liten.)

Jag har inte svarat. Men allt kändes konstigt efter meddelandet. För när mina föräldrar erkänner att de gjort något, vad det än är, felande mot mig. Så rämnar min värld.

Hopp - förtvivlan. Hopp - förtvivlan. Hopp - förtvivlan.

Inte mer, inte mer, inte mer. Jag är värdefull och jag har rätt att sätta gränser. Ni har gjort fel. Ni har gjort mig illa.

As.

(Har visst pendlat mellan mängder av tillstånd och åldrar i detta inlägg.)

Fan!

Åh! Jag är så arg att jag kokar! Arg, ledsen, förvirrad, frustrerad.

Har varit mycket anspänningar under dagen. Dagen startade med bildterapi som tog rätt mycket kraft och energi. Mycket ilska och energi som ventilerades. Vi blandar in lite gestaltterapi under våra timmar, så jag fick bland annat slå med ett "gummisvärd" på väggar och banka på kuddar och skrika litet.

Kom hem och liksom bara, existerade. Vilken urladdning.

När min dotter kom hem ifrån skolan bestämde jag ändå mig för att göra något fint av eftermidagen/kvällen. Jag började att baka äppelpaj och laga god fredagsmiddag. So far, so good. Känt mig stolt över mig själv.

Alldeles nyss ringde mor.

Hon har inte hört av sig efter mitt sms där jag förklarade att jag inte vill att dottern ska komma hem till henne och min far. Jag skrev bland annat i sms.et att det inte är HENNE jag försöker hålla borta från sitt barnbarn. Så ja, hon borde väl förstå vad jag menar. Tycker man. Hon är trots allt inte helt jävla dum i huvudet. Bara väldigt in denial. Jag tror att hennes förnamn är förvränga alt. förtränga.

Nu lät jag iaf min dotter svara i telefonen, och min mor kör så fula trick att jag ibland undrar om det är så att hon är beräknande. Inte velat tro det tidigare. Tänkt att min mor är för känslostyrd för att vara kallt beräknande. Manipulativ. Ja, efter en stunds samtal där hon bla uttryckt sin oro till min dotter gällande vår Norge-resa på onsdag. "Ja då får vi hopppas att inte planet kraschar!" Jag menar, va? Säger man så till en åttaåring som ska flyga för första gången i sitt liv? Ja iaf så kommer min dotter till mig i köket med telefonen i handen och säger, mormor vill att jag ska fråga dig nu... Får hon och morfar komma och hälsa på imorgon?

Aj, fan, vad hände. Ja just, det är bara min puls. Hjärtat slår hårt och det susar i öronen. Snälla snälla säger dottern. Fan dig mamma, fan dig. Hur kan jag säga nej nu? Jag har nyss sagt nej för två dagar sedan gällande övernattning, och det känns som att min mor VET att jag kommer att säga ja nu. Eller snarare känna mig TVUNGEN att säga ja, speciellt när hon lägger fram det till sitt barnbarn att hon SÅ gärna vill komma och det ska bli så mysigt och oj oj.

Fan dig mamma, fan dig! Jag är mitt i process med massa minnen av far och lilla har precis börjat att erkänna och ventilera sin rädsla gentemot honom. Hon låser dörrarna om sig på nätterna och tycker sig se hans bil överallt. Han förföljer henne. I tankarna. Och känslorna. Och nu, nu ska han komma hit in real flesh and blood och jag måste förneka den delen av min verklighet under tiden de är här.

Notis. Jag har inte konfronterat någon i min familj än, inte känt mig riktigt redo. Men nu dras saker och ting till sin spets, och jag verkar vara tvungen att göra mer än jag orkar och klarar. Inom fler områden än ett.

Oh ho.

Å gud ge mig styrka. Nyss tagit en liten lightkonfrontation via sms. Med min mor. Sagt att jag inte vill att min dotter ska sova där. (Lång historia). Jag har förklarat för dottern att jag inte vill att hon ska sova där, men att jag inte kan ge någon närmare förklaring till varför i nuläget. Hon blir såklart förvirrad. Min lilla med. Vi. har. sagt. nej.

Jag är helt skakig och ingen förstår varför jag reagerar. Hur jag reagerar. Min sambo försöker, men ja.

Fan.

Kate Nash - Dickhead

Arg dag.

Idag.

Hoppar jag omkring. Skriker i kuddar. Sparkas. Boxas.

Jag tar tillbaka min kropp.

Ilska och prostitution.

Har nyss läst en bok om en kvinna som blivit utsatt för övergrepp och nu jobbar som prostituerad. Väldigt vanligt. Blir ledsen. Väldigt upprörande.

Annars? Ja, känner mig rastlös. Min lilla har saker att berätta, tror jag. Det känns som att det nalkas sanning och känslor. Måste hålla ihop tills dottern lägger sig. Sedan kan jag gråta, banka på kudde, skriva.

Just nu vill jag proppa mig full med känsloförminskningar. Eller försköningar om man så vill. Jag vill äta massa choklad. (Men nej, jag är relativt hälsosam och vill inte. Egentligen.) Jag vill ta ett glas vin. (Men nej, vanebildande och ett steg i den riktning jag vägrar att gå.) Glass? nötter? mat? -Flåsar som en hund- Måste stå ut och acceptera.

Jag har tänkt på att jag måste ta mig själv på större allvar. Sluta att vara så jävla självuppoffrande. Och börja att reflektera över när jag tror att jag är självuppoffrande, men i själva verket mest är ett barn som inte vill vika sig något mer. Och börja att hävda mig i situationer där jag gärna förminskar mig själv för fridens skull. Undrar om detta är en del av min läkningsprocess? Jag börjar få kontakt med min ilska, på riktigt.

Skrev ett sms till kärleken i Norge. Skrev att det nog är bäst att vi inte pratar idag. Skrev att jag inte vill tippa ut alla ton sorg och ilska på honom. Det finns en risk för det, när jag är i detta läge. Och det är ju inte honom jag är arg på. Kändes otroligt skönt att skriva det, det är första ggn sedan min psykolog föreslog att vi skulle göra så under kritiska dagar. För att undvika onödiga meningsutbyten som bara blir dumma dumma. In the end. Men att faktiskt ge mig själv den rätten! Att säga nej, idag måste jag ta hand om min verklighet och ingen annans. Det kändes stort. Och det är nu jag börjar fundera över gränser och att sätta ned foten. Har jag gjort det tillräckligt i vår relation? Vissa tycker till och med att jag borde stå ut med mer, men de kan ta sig där bak. (Har en fika "vän" som gärna vräker ur sig knäppheter.)

Ja, ilska var det idag. Befriande.

Kropp och knopp.

Dricker en kaffe på lunchen och lyssnar på en professor i neurovetenskap som just nu talar om beroendesjukdomar och dopaminsynapser. Ja, på TV-apparaturen.

Jag, jag har varit beroende av lite allting. Jag har väldigt lätt att utveckla beroenden. Försöker att vara väldigt försiktig och observant idag.

Jag tänker så mycket att hela min kropp knakar. Den borde göra det, kan man tycka. Många frågor jag ställer mig själv, bl a, överanalyserar jag och tänker i s.k loopar? så det blir okonstruktivt? Svar, jag och nej. Jag analyserar mer eller mindre jämt. Ibland är det till en oerhörd hjälp, ibland inte alls. Jag tillämpar superpsykologanalysen på människor som begår fel. Ofta när de gjort mig illa, på ett eller annat sätt. Här gäller det att vara medveten, så att jag inte förminskar mig själv och mina behov till förmån av någon annan. Detta är ju något man fått med sig från barndomen. Stackars mamma. Stackars stackars pappa. Han kan ju inte rå för att han gör som han gör med mig. Mamma är ju elak med honom och han känner sig inte älskad.

När jag var liten var jag vettskrämd vid tanken på att någon någonsin skulle kränka min pappa, göra honom mindre än han redan var. Då skulle jag döda dem. Så kände jag. Han var ju så bräcklig, pappan. Så rädd och trasig på något sätt. Och dumma dumma mamma som bråkar på honom och tar fram den andra pappan, han som slår.


En annan tanke ; hur mycket analyserar "gemene man"? De som inte varit offer för hemskheter under deras barndom? För jag antar att detta analyserande och denna lyhördhet som kan sväva iväg lite för långt över gränsen ibland, är ett redskap, eller iallafall en del utav redskapet, man har tagit med sig därifrån? Även fast den yttrar sig på olika sätt för olika människor. Vi är ju trots allt alla unika individer, trots att vi har väldigt liknande erfarenheter.

Till något annat. Idag har jag känt att jag ska ta hand om mig själv. Eller, jag hade inte planerat in det i dagens schema, utan det bara blev så. Mer eller mindre. Jag tränade, jag duschade, jag åt gott. Och jaha, det är väl inget konstigt eller stort med det? Men jo, för denna gång utförde jag allt detta på ett helt annat sätt. Nyckelorden har varit vördnad, respekt och uppskattning. Inför mig själv. Jag smorde in min kropp efter duschen och tänkte på alla sätt jag misshandlat den genom åren.

Jag har alltid föraktat min kropp.

Genom farligt sex, genom att "banka" på den, genom att svälta den, genom massa rökning, och listan kan göras lång.

Och jag har på något sätt börjat att känna, och ta in, sådär på riktigt, i magen, att jag är värdefull. Att min kropp är värdefull och vacker, precis som den är. Min mage och mina lår har bristningar, men hej, jag har burit något vackert därinne. Det är helt otroligt vilka underverk den kan skapa. Kroppen. Och tänk, på allt den klarat sig igenom. Livslånga övergrepp m.m. Men gissa, den fungerar! Jag kan springa, jag kan leka, jag kan göra snöänglar, jag kan lyfta tunga saker, jag kan älska, och så mycket mer. Min kropp är en överlevare och en livsbejakande kraftkälla.

Nu fortsätter tankarna att mala, och jag skulle kunna fortsätta att skriva i all oändlighet, men jag har en fransk film som väntar.

Lite mer Editors.

Ja, den 27.e är det då meningen att jag ska se ett utav mina favoritband EDITORS live på Debaser i Sthlm. Än så länge är jag solo, ska försöka att få med mig någon. Annars går jag själv, och antar att det känns ok. Jag måste se dem, nu när jag köpt biljett och allt.

Ingen sömn.

Hade hoppats på att vakna till en ny dag, ett nytt tillstånd. Kanske jag till och med känner mig tillfredsställd när jag vaknar imorgon? Kanske kanske kanske får jag sova gott och att sömnen gör mig gott?

HA, vem försöker jag att lura. Och egentligen, är det inte så att jag verkligen VILL minnas? Jag sa ju det till mig själv igårkväll före jag somnade. Att det är dags nu. Ja, tydligt att jag är splittrad. Vilken del av mig vill minnas och vilken vill sova och glömma och tänka att allt är en dröm?

Jag vet att jag var superrädd när jag somnade. Jag låste dörrarna till mitt sovrum och kröp ihop till en boll. Kanske någon lurar där i mörkret? Jag minns också att jag var arg, jag ville slå och skrika. Banka på mor och far. Jag minns att jag kände mig äcklad av mig själv, jag minns att jag förstod var äcklet och skammen kom ifrån.

(När jag är rädd, fruktansvärt rädd, blir kroppen upphetsad. Sådär sexuellt.)

Idag när jag vaknade var jag besviken över att kroppen fortfarande var spänd. På att jag fortfarande ville slå. Besviken på mig själv för att jag är så fruktansvärt irriterad på barnen som grisar med sin frukost och låter lite väl mycket.

Jag måste verkligen lära mig att kommunicera med min kämpe. Måste börja att relatera till henne på riktigt, känns som att det är nyckeln till en hel del. Få henne att förstå att allt inte handlar om att attackera innan...

Snö.

Jag är barnvakt ikväll. Försöker att göra ett "bra jobb". Vara närvarande, laga middag, bulla upp med godis, fixa film osv. Gör ett okej jobb känner jag. Försöker att inte ha för höga krav på mig själv. Jag duger och mer därtill.

Men,

jag mår inte bra. Det känns som att "vansinnet" är hotfullt nära. Om jag släpper kontrollen släpper jag fri ett monster och monstret har för avsikt att äta upp mig. Sakta och njutningsfullt kommer det att tugga, tugga och tugga.

Ju närmare mina minnen jag kommer, desto mer otillgängliga blir dem. Allt blir till en sörja där jag inte kan skilja tankar från känslor. Det enda jag vet med säkerhet är att det känns. Det gör fysiskt ont i hela min kropp och jag vill mest bedöva mig ifrån världen. Ta en drink, låtsas som att ingenting någonsin hänt mig. Världen är fin och mjuk och fluffig. Inte ett hörn i närheten.

För en del år sedan hade jag i detta tillstånd gått ut och jagat sensations. Kickar. Spänning. Dramatik. Flyg mig bort ifrån denna verklighet ni gett mig. Varför har ni gett mig detta? Utförde jag fruktansvärda ting i något tidigare liv? är detta straffet? Ja, så måste det vara.

Jag är i hallen i mitt barndomshem. Tittar på de gröna väggarna. Och tittar man litet åt vänster, längst ned i gången, så finner man rummet. Mitt rum. Det lyser rött därifrån. Dörren står på glänt och jag antar att rummets röda väggar skulle kunna vara mysiga. På något sätt. Men jag vet att jag gråter för mycket därinne. Jag vet att jag utför saker på pappa därinne. Jag vet att han låser dörren. Och jag vet att mamma aldrig någonsin undrar varför det är låst.

Fast nu kanske jag hittar på. Jag har ju en väldigt livlig fantasi och är ruskigt manipulativ och en rätt ond unge faktiskt. Tänker man efter så är jag en riktig djävul. Allt jag rör vid förstör jag. Dumma hemska egoistiska ungjävel.

Det har snöat här på min ort. Marken är vit och det luktar vinter. Det är vinter och jag är ensam med barndomen i magen. Jag kan inte tydligt skilja på nu och då förutom att jag ser att jag har ett barn som springer runt och skrattar med en vän vid sin sida.

Ja.

Ja, lite halvoffentlig kan jag vara. Ni ser, jag älskar paint. Inget photoshoppande för mig inte. Ungefär såhär såg jag ut igår iallafall.

Terapi och halloweendisco.

Hoppas jag inte tröttar ut er med mina upprepningar. Allt jag skriver nu handlar om relationen till Honom. Igår på terapin fick jag känna av att det jag går igenom nu går så mycket djupare än de problem jag upplever mig ha i relationen till just och bara Honom.

Relationen symboliserar hela min barndom och det är inte ett lätt jobb vi har på våra axlar. Han och jag.

Kan här inflika om någon förvirrat undrar, nej, det var inte bildterapi igår, jag hade mixat ihop datumen. Det var min sedvanliga, verbala terapi.

Jag insåg en hel del under vår timme. Mellan kl 11 - 12 hände saker med mig och nu kan mina tårar inte sluta att rinna. Känner mig liten och sårbar och vill stanna här trots att allt är så mörkt och osäkert och olyckligt. Måste våga vara här, gå runt och kika på tavlorna, lukta på väggarna, ta på föremål och lyssna till skriken...

Insåg igår att det är min kämpe, min fighter, som varit framme ända sedan vi hade vårt gräl under tiden han var i Norge. Då jag kände mig otroligt påhoppad och han agerade... väldigt. osunt. Vi pratade en hel del om min kämpe igår under terapin och det känns som om hon blivit lite lugnare efter det rationella fokus och ljus som blev kastat på hennes karaktär. Vi pratade om hur hon uppkommit, om hur jag skulle tänka för att bättre kunna förstå henne och så vidare. Som min psykolog sa ; tänk, du har knappt klarat av att gå runt i två veckor med denna spänning i kroppen, föreställ dig då hur du hade det som liten? att gå runt en hel barndom (+ mer) med dessa känslor. Med detta behov av att försvara sig. Det som hänt får inte hända igen, vi måste skydda oss till varje pris.

Hur logisk är egentligen inte min kämpe? Och målet hon har, är inte fel i sig, utan det är mer medlen för att ta sig dit som i nuläget blir väldigt fel. Målet är att aldrig mer bli skadad. Och just nu är det min sambo som är det största hotet, det är honom vi ska utplåna, hon är så arg så arg, och vill mest kastrera honom när han rör vid henne, vid mig. Hon ser en man som har möjlighet att förvandlas, att förvandlas från snällt till ont, och sticker ut alla sina taggar. Rör du mig är du dödens. Du kommer inte åt mig. Punkt. Hon vill också att vi ska lämna honom, vi ska leva ensamma, isolerade. Jag/vi och dottern, så långt borta från män man kan komma.

Här måste min lilla kämpe, min lilla hoppfulla och vuxna jag mötas, och kommunicera.

Här måste jag också lära mig att se saken ur barnperspektiv/vuxenperspektiv. För min sambo kommer med all säkerhet att agera fel och göra fler misstag, men här måste jag känna och förstå att han kommer att göra misstag inom en viss ram, så att säga. Jag går mest runt och väntar på nästa fel, nästa misstag, nästa "onda gärning" nu. Jag väntar mig att han ska göra som pappa, jag ser de olika trappstegen och väntar nu på att Han tar mig och för mig ned i källaren, längst ned. På trappen. Där tänker jag aldrig mera stå säger min lilla arga. Förstör förstör före vi blir förstörda.

Det blev också väldigt tydligt att det är hon som ofta bråkar med M. (Sambon). Men det är den lilla hoppfulla och sårbara som dyker upp efter våra bråk. När de starka känslorna av maktlöshet sköljer över mig. Den lilla arga provocerar, testar. Men den lilla sårbara får ta hand om sörjan. Efteråt. Och ja, hur bra klarar hon av det utan att gå sönder och få tornados i magen?

Vi pratade också en hel del om vad som hänt när vi diskuterat dotter och mormor och morfar. Jag berättade om hur jag såg på saken (som jag skrivit här i tidigare inlägg), och oj, min psykolog blev helt stum. Inte av vad jag sa, utan snarare av hur jag sa det. Det där var inte kvinnan jag behandlar i terapi. Jag har inte tidigare sett den blicken, det kroppspråket.

Det var också kämpen. Tror jag. Eller någon del i mig som vill förneka att något någonsin hänt. Inget har ju hänt, jag har ju världens bästa föräldrar, det är mig det är fel på. Fattar ni inte det? Jag är den felande länken.

Ja, åter till nuet. Igårkväll var jag utklädd och tog med min lilla på halloween-disco. Rätt roligt trots att jag var den ende föräldern som var utklädd från topp till tå. Jag försökte skratta och säga att ja, detta tog jag minsann på blodigt allvar, när de andra föräldrarna tittade roat på min utstyrsel. Ah well, min dotter vann pris för bästa utklädnad. Alltid nåt. Hon blev glad och kvällen kändes rätt ok.

Tankar och känslor.

Oj så jag har tänkt idag. Tackar dig Catza för att du väckte mängder av frågeställningar hos mig. Du skrev att du brukar mäta kärlek i handlingar istället för ord. Och det du skrev om vad du varit med om är ju väldigt likt mina gamla erfarenheter. Av män. Tänker en hel del på alla de sätt min sambo visar att jag och min dotter är de viktigaste i hans liv. Tänker en hel del på alla de sätt han uttrycker sin kärlek för mig. (Bortsett från det dumma han gjort nu såklart.) Jag tänker att han verkligen älskar mig. Jag känner det inte lika mycket just nu dock. Och mycket pga att det han gjorde triggade igång massa jobbigt och smärtsamt material.

Jag brukar nuförtiden ha rätt lätt för att skilja tankar från känslor, känslor från tankar. Det har jag inte haft den senaste tiden. Inte känt att det funnits utrymme. Idag har det gjort det, och det är rätt skrämmande.

Mina tankar säger mig ; M har behandlat mig väldigt fel och oavsett om det var omedvetet eller ej så har jag rätt att reagera. Rätt att känna. Rätt att visa för honom att jag inte tycker att det är okej att vräka ur sig. Och det är min förbannade rätt att vara rädd, och jag har berättat för honom att jag är rädd dessutom.

Det har han blivit väldigt förbannad över. För oj, det drar igång saker hos honom. Kan nämna att han varit så otroligt stöttande gällande dessa ämnen och saker jag går igenom tidigare. Jag förklarar att det ibland är viktigt för mig att verbalt få uttrycka mina rädslor och att förklara samband för honom istället för att agera. Det har han alltid trott på. Nu blir han arg när jag ska förklara, vilket självklart gör att känslan jag är mest rädd för dyker upp. Maktlöshet.

Mina tankar kring denna soppa är följande ; Jag älskar honom av hela mitt hjärta. Han har varit min bästa vän, min älskare, den jag kunnat luta mig emot när världen varit i gungning. (Vilket varit rätt ofta.) Jag vill fortsätta med denna man. Jag vill tro på oss. Vi är ju just nu i uppbyggnaden av ett nytt liv tillsammans, för oss tre. Jag, M och min dotter. Jag vill också att han ska få hjälp att ta itu med sitt känslomässiga bagage. Jag vill att han ska jobba på sin självkänsla, och trots att jag vet att det kommer att bli en tuff resa, vill jag stå vid hans sida, och att han ska stå vid min. När vi kan och har möjlighet. Jag vill att vi ska jobba på vårt förhållningssätt till varandra. Vara medvetna, och lyhörda, och fyllda av respekt för varandras processer.


Vad jag känner är dock lite annorlunda, jag går runt och känner mig otroligt rädd och ångestfylld. Min lilla där inom, den hoppfulla, hon gråter och klänger runt min hals. Söker tecken på att det trots allt är ett missförstånd, han menade inte. För det gjorde han väl inte? Du har ju lovat mig att han är snäll? Snälla säg att vi kan sudda ut, göra allt dumt till snällt?

Min lilla fighter står med armarna i kors och säger att han är ett svin som kan fara och flyga. Han är inte en man man ska ha respekt för. Han är en nolla, en nobody. Män som honom ska man kastrera. Skulle slå honom hårt om hon hade chansen. Det aset. Vem tror han att han är? skada mig sådär. Nädu, här finns inga kompromisser. Här finns bara en fight. Vilken hon tänker vinna! Så det så!

Ja, så ser det ut nu. Nu ska vuxna ta och äta sen middag med levande ljus. Jag och dotter. Ska tänka lite mer. Ska agera lite mer. Lite sådär lagom konstruktivt tänkte jag. Förbereda mig inför bildterapin imorgon.

Tack alla ni som skrivit och stöttat.

Inte. sova.

Vi sov i vårt nytapetserade sovrum inatt. Jag gav inget av mig själv. Han känner det nog, men vågar inte konfrontera mig. Han vet att han gjort fel och är rädd att konfrontera mig. Jag har mina sätt att märka sådant. (Ni vet vad jag menar, känslosprötet, man registrerar kroppsspråk osv.) Han har flera ggr under gårdagen sagt att han är rädd att förlora mig. Ja. Jag vet att han agerar utifrån rädsla, och jag förstår hans rädsla. Men jag har inte ork att minnas pappas händer och tornados i min mage samtidigt som jag ska hantera hans rädslor och analysera det som han ännu inte vågar ta i. Ordentligt.

Jag orkar inte det.

Ibland vill jag bara skrika (och har även gjort så), M, jag orkar inte! Fattar du inte! Du kan aldrig säga att du förstår förrän du haft fingrar där och där och där och blivit (pip) av din förälder! (Sedan följer oftast några panikminuter då jag river mig i håret och han blir arg fast han förstår inte på vad.)

Jag vill ha tröst. Känner mig otröstlig just nu. Och fylld av separationsångest. Sovit ett par timmar inatt och trodde att jag skulle dansa av glädje (ja, inte riktigt så) när han åkte imorse. Det gjorde jag inte. Istället spenderade jag halva morgonen på toaletten med en ångest som heter duga.

Älskar älskar älskar.

Aldrig älskat så som jag älskar honom.

Min lilla är arg arg arg på honom. Vi känner oss svikna och maktlösa.

Sorg sorg sorg. Älska älska älska.

Han älskar mig. Han älskar min dotter. Han vill leva sitt liv med oss.

Jag är förvirrad och älskar. Förvirrad i mage och huvud. Känslor överallt. Drunknar snart.

Massa ord ord ord. Älska älska älska, du vet väl att jag älskar dig T säger han? Jag svarar inte. Allt påminner mig om barndom. Man pratar inte om det allra viktigaste. Jag måste ha en relation där vi kommunicerar. Det var vårt kännetecken förut. Inte nu.

Hjälp så ont i magen jag har.

Inte bra alls.

Inatt sov jag i min dotters rum. Han (M), trodde nog bara att det beror på att han snarkar och att jag behövde min sömn. I ärlighetens namn vill jag inte vara honom för nära.

Det värsta är, att våra bråk har tagit fram alla mina försvar igen. Jag är rädd och vill inte göra mig liten och alltför sårbar, så jag skyddar mig genom att splittra mig. Jag "suddar" bort mina känslor för honom. Mår lite illa av hans beröring och intalar mig själv att jag inte respekterar honom lika mycket. Är det sant, eller bara ett försvar? Jag vet i ärlighetens namn inte riktigt. Tror att det är lite av båda. Han har gjort mig illa och en massa tillit är borta.

Det intressanta är, att jag gång på gång bekräftar och säger att jag förstår att det är jobbigt för honom att känna sig så maktlös, att jag förstår att det är jobbigt att stå så nära bredvid i denna process (som är tvungen att vara rätt egocentrisk eftersom det är mig det faktiskt handlar om), men han är inte lätt att nå. Han reagerar defensivt och utifrån hans obearbetade erfarenheter. Och ja, det känns liksom lite hopplöst när han blir arg på mig när jag är i tillstånd som jag faktiskt inte kan kontrollera i allt för hög grad. Och egentligen vill jag inte heller. För med dessa tillstånd följer ofta en berättelse om stark sorg, ilska och maktlöshet, och jag måste få processa och ta hand om det.

När han blir arg på att han inte når mig, på att jag är avig och inte vill kramas, känns det så orättvist och mitt hjärta bara slår i bröstet och panik panik, jag blir attackerad. All over again känslor. Detta har dragit igång alla mina startle-reactions och jag är livrädd mest hela tiden. Jag är rädd för påhopp. Befogad rädsla eller inte? Tja, jag har känt mig påhoppad. Jag vet att denne man menar väl, älskar mig och inte har som intention att såra eller skada, men känslorna och reaktionerna på det han gör blir desamma som om han hade varit pappa, eller min dotters far, eller vilken annan man som helst jag tidigare valt, i syfte att skada mig.

Nu ska jag fortsätta att tapetsera rum med honom. Han tror att allt är bra. Jag känner inte så.

Fortfarande väldigt rädd.

Kaos.

Jag blev ännu mer förvirrad senare mot kvällen. Jag var helt dissocierad igår och ansträngde mig till det yttersta för att inte ta till någon typ av självskadande beteende.

Jag vet hur maktlös och frustrerad min sambo känner sig när han inte kan nå mig och inte känner att han kan bidra. Det var bland annat pga detta han följde med mig på "anhörigterapi" hos min psykolog. Jag har förklarat mängder av ggr hur mycket han bidrar bara genom att finnas där, och att jag pratar när jag kan och är redo. Inte alltid man kan verbalisera det som finns därinne. Min psykolog pratade också en del om detta, om det faktum att jag ibland kommer att behöva dra mig undan, bara vara, ta hand om allt som kommer. Men att inte detta på något sätt har med honom att göra, jag har ett ansvar här, att få honom att känna sig viktig.

Jag tycker att jag gör så gott jag kan. Det gör jag verkligen. Ibland känns det som om jag gör så mycket att mitt arbete gällande övergreppen går förlorat. Jag är så rädd för reaktioner från honom, rädd att han ska känna sig liten och obetydlig, att jag blir alldeles förvirrad. Och det blir fullkomlig kaos i min kropp.

Igårkväll blev han arg. Tyckte att han försökt krama mig så mycket under dagen, tyckt att han visat omtanke. Men vad fick han tillbaka? ingenting! bara skit! Ingen kram tillbaka, bara tystnad från mig! Hur fick det honom att känna sig? som en skit. Jag försökte förklara (jag var fortfarande dissocierad och ansträngde mig till det yttersta för att inte låta alla borttryckta känslor att komma upp till ytan när detta samtalsämne kom upp), berättade att jag önskade att jag kunde göra mer. Men det är svårt svårt svårt. Förklarade att jag gör så gott jag kan.

Han blev förbannad och sa rätt högljutt att jag inte alls gör så gott jag kan. Du gör inte tillräckligt, du jobbar inte tillräckligt. Sedan kom samtalsämnet "mor och far" upp och jag försökte att förklara det jag skrev i föregående inlägg. Men det gick inte. Jag måste sluta att säga att detta är min process, sluta att vara så självisk för detta är hans process lika mycket.

Nej.

Nej.

Jag vet varken till eller ifrån nu. Jag älskar honom men ingenting fungerar. Han åker till Norge för att jobba i en månad nu på torsdag. Vad? vad? vad? jag är förvirrad och ledsen och inte överdrivet kär just. nu. Jag. är. rädd.

Jag känner mig maktlös.

Jag har en sak mellan mig och min sambo som orsakar mig fruktansvärd inre stress.

När vi har bråkat (eller diskuterat) har han uttryckt att om jag någonsin lämnar min dotter till min mor och far så gör han slut. Han vill inte ens att hon (min dotter) ska få vara hemma hos sin mormor (som hon älskar) när min far inte är där. Han blir sur och vrång och jag känner mig så hemskt liten och maktlös.

Ja, jag har försökt att förklara för honom hur jag känner det när han säger så. Att han begär något som jag och enbart jag måste komma till insikt om, annars tar han över mor och fars plats och blir en person som säger åt mig vad och hur jag ska göra saker och ting. Å andra sidan förstår jag honom. Han älskar min dotter över allt i världen, men ser saker i svart och vitt. Väldigt ofta. Och nej, jag har tagit beslutet att inte lämna min dotter sovandes hos dem (mormor och morfar), trots att även det är så enormt påfrestande eftersom jag så ofta förminskar mig och förvränger min sanning i närheten av dem. Men JAG måste få känna i magen att detta är MITT beslut!

Han förstår inte detta och jag vill mest bara dö när detta kommer upp till samtal.

Panikdag.

Jag drömde läskigt inatt. Jag känner det. Jag känner hans närvaro. Pappa.

Jag var dissocierad redan när jag slog upp ögonen. Jag var grinig och irriterad och ville slå och skrika på allt i min närhet. Fan dig och dig och dig och dig! Tog en långpromenad för att sortera tankarna. Och försöka att förstå känslorna. Vem är jag arg på? M? Dotter? Vad har de isf gjort för att irritera mig? osv osv. Svar ; inget. Kom inte fram till något annat än att det var kaos i min mage och jag minns att pappa fanns i min dröm och att jag ska försöka att vara snäll och hålla en låg profil hemma. Krama de jag älskar och på något sätt gå emot känslan.

Känslan som säger mig att allt snart spricker. Mitt fina hem. Min lycka när det kommer till kärlek. Familjelycka. Det måste finnas en spricka här! Varför ser jag den inte? Jag måste hitta den! Var är felet? Ge mig felet annars går jag sönder för om inte allt riskerar att falla sönder så vet jag inte vem jag är och hur jag ska leva.

Lilla vet inte hur man lever. Bara hur man överlever.

Allt är så orättvist och min lilla är arg arg arg! Varför skulle just hon behöva vara utsatt för allt dumt dumt dumt? Vad är det för fel på mig och varför skulle jag behöva födas som fel defekt äcklig och inte de andra barnen? Varför älskar ingen mig?

Hon skriker och kastar saker och slår sig blodig i min mage.

I helgen var jag och min sambo i Sthlm för att komma ifrån renoveringskaoset. Min tonårsrebell kände sig trygg med honom där. Hon visade honom var hon överlevt. Allt kändes sorgligt men ofarligt. Ingen ångest. Bara sorg. Det blev så tydligt allting. Hela min livshistoria. Jag har verkligen aldrig förstått annat än överlevnad. Tänk så mycket kraft och energi som gått åt till det. Det känns så orättvist ibland.

Nu ska jag skära morotspengar till dottern. Hoppas det går bra. Jag har händer utanpå och inuti hela min kropp och det klias och jag vill slå.

Dumma dumma allt.

Min kropp är avdomnad och jag orkar inte medverka i verklighetsspelet.

Den kvällen då jag var så rädd blev jag ännu räddare framåt natten. Min sambo blev för full. Och min sambo förvandlades på något sätt till en självuppfyllande profetia när det kom till min rädsla. Jag förklarade om min rädsla för honom och ja, han blev antagligen så rädd för att förstöra, att han gjorde just det.

Han bråkade och skrek och sa att det var slut. Lång historia där jag självklart medverkar. Dock inte så mycket negativt för att förtjäna frustrationen och de arga orden.

Jag sov inget den natten utan låg mest och skakade. Han blev full och dum och gjorde mig illa. (Mentalt). Och det verkar inte som om jag kommer över det så lätt.

Önskar att jag kunde ge er hela bilden, men jag är på tok för slut. Men ja, vi är tillsammans. Men jag är ledsen och rädd och drar mig undan och han ångrar sig men vill inte gärna prata om det som hände. Det gör att min rädsla och min lilla drar sig undan ännu mer. Och han blir mer och mer defensiv .

Jag vet verkligen inte just nu.

Tack

Tack alla fina som skrivit. Blir gråtmild och glad och varm av era kommentarer. Min dator dog under lördagsnatten då mycket kaotiskt dessvärre hände ändå och jag såå gärna hade velat skriva.

Skriver imorgon.

Kramar till alla fina ni

Jag är liten och alltför liten och späd och sängen är så stor. För stor för mig egentligen. Tror jag. Jag vet inte så mycket jag. Men jag vet att min kropp är späd för det säger alla hela tiden. Eller Han säger så, att jag är späd och blond och liten och han gillar sådana flickor. De gör honom galen. Jag ligger och sover och det är mörkt och sova är fel ord för jag sover aldrig tror jag. Ibland sover jag med ett öga öppet och jag är som räddast när det är alldeles tyst utanför dörren för då kan det börja brinna. Det brinner utanför dörren till rummet som är mitt men egentligen inte är det för inget är mitt. Inte min kropp alls och den hatar jag förresten. När det brinner utanför dörren så är det djävulen eller ett spöke. Fotsteg och sen öppnas den lite i taget. Sedan lär jag mig att börja drömma så att jag inte kommer ihåg.

Djupt nere i graven...

Jag har hanterat min svartsjuka jättebra denna gg min sambo varit/är i Norge. Big ups för mig! MEN, alldeles nyss ringde han från krogen. Jag visste att han skulle gå ut, fine. Jag hanterade det fint, bekräftade mig själv och sa bara ; åh så roligt för dig. Och menade det. Ja, inte till hundra procent, lite rädsla fanns också.

Det intressanta med samtalet jag nyss fick, är att jag kom fram till någon typ av insikt. Vi hade kommit överens om att han skulle ringa strax före tolv (jag brukar somna vid den tiden). Nu ringde han dock lite tidigare. Jag och kidsen satt och tittade på idol och vräkte i oss chips och läget var lugnt. Moí likamed calm. Tills jag hörde att han var onykter. Och mer av den varan skulle han bli, därför han ringde nu eftersom han vet att jag oftast tycker att det är obehagligt och sticker ut taggarna när han druckit.

Saken är den att jag aldrig riktigt, riktigt förstått varför. Varför det bubblar i mig. Varför allt detta kaos där inom? Jo, självklart. Mina föräldrar är alkoholister. Men det är något mer. Denna gång ansträngde jag mig för att hålla "bubblet" under kontroll, men slängde ändå på luren lite väl snabbt och var lite väl syrlig.

Jag gick runt runt i lägenheten och funderade bland chipssmulorna. Vad händer? vad gör min lilla så upprörd? Är hon trots allt rädd för att bli lämnad "bara" för att han är ute på krogen? Och till slut kom det, inte superkomplicerat, ingen svår matematisk formel, men ändå, så självklart. Och i magen.

Rädslan jag upplevde som liten, i samband med alkohol, går inte med ord att beskriva. Något hände alltid när alkohol var en utav kvällarnas ingridienser. Antingen blev det högljudda bråk som oftast slutade i slagsmål, eller så öppnades min dörr mitt i natten av ett "spöke" och någon kröp ned i min säng. Smeka smeka imorgon är allt glömt. Det var en dröm och spöken gillar min kropp.

Ska fortsätta att tänka och även koka en kopp the. Sedan natta barnen.

Och nu var den tillbaka. Ja, jag låter föregående inlägg vara kvar ändå. Med risk för att låta lite... dum. Men det är ju liksom det typ ba som är grejen med mig nu. Jag är typ ba liksom lite... ofokuserad.

Ps. Ta mig inte på alltför stort allvar nu.

Ä meh. Blogger har tydligen kidnappat bilden från mitt kök. Här är n å g r a bilder från kaoset. I pluuural. Jaja, köket försvann. Blogger kanske censurerade den. "För stökigt, fel färg på tapet. Vad sänder detta ut för signaler till folket?" etc etc. Ja, vad vet jag om hur de tänker.

Den öppna spisen ska målas. Snart. Antar att jag börjar imorgon. And the other picture är ifrån vårt kök som nyligen blivit färdigtapetserat. Ja. Harkel.

Några bilder från kaoset

Jag vet inte. Jag.

Jag läste nyss hos Nanna och hon skriver om bloggblockering. Jag tror att även jag hamnat där.

Ska göra ett försök till att skriva lite dock.

Det händer mycket i min inre värld nu. Det gör det väl iofs alltid, men på en annan nivå nu. Eller nivå och nivå, ja, anyway. Jag tror att jag försöker att landa i mitt liv. Jag börjar i ärlighetens namn tro att jag inte riktigt satt ned fötterna sedan jag träffade min sambo. Jag har nog provat, men med en gång blivit rädd för marken där under och dragit in tårna under mig.

Jag jobbar mycket på min självkänsla och mina rädslor nu. Jag känner mig numera rätt trygg gällande det faktum att min kärlek älskar mig och enbart mig. Han skulle inte vara med annan kvinna. Han letar inte efter snyggare, bättre. Men det är tufft. Ett väldigt känsloladdat ämne för mig som fått mig att inse hur låg min självkänsla faktiskt varit.

Jag är inte verbal för fem öre nu. Vet ej vart mina ord tagit vägen. Jag har på något sätt alltid gömt mig bakom dem. Mer eller mindre. Jag har kunnat uppleva nattsvart mörker inombords men ändå varit kapabel att ta diskussioner och debatter gällande saker jag tror på och har kunskap om. Men inte nu. Jag blir tyst. Finner inte orden. Söker desperat, men finner inte. Men, som vanligt, bara att acceptera. Och lära mig att vänta. Och att förstå. Och att finna sammanhangen. Och i framtiden, orden.
Jag satt för några dagar sedan hos frisören, som by the way var en supertrevlig och väldigt pratglad tjej. Usch. Jag blev smått nervös och kände att jag inte kunde prestera. Jag ursäktade mig och sa att jag var trött efter renovering. Ursäktade mig lite för mycket.

Och egentligen tror jag att jag pratade en hel del. Ändå. Men jag var inte tillräcklig. I mina ögon.

Nä, för att detta inte ska bli ett alltför osammanhängande inlägg kan jag istället summera händelser och tankar lite kort.

* Jag orkar inte tänka på övergrepp just nu.

* Jag försöker att skapa en bra relation till mig själv.

* Jag har om nätterna börjat att drömma om att JAG lämnar min sambo. Ev är otrogen.

* Jag är idag (onsdag) hemma med min dotter som fått nackspärr och grinar och käkar
alvedon för sin värk.

* Jag har påbörjat ett brev till min mor som jag snart måste lämna till henne. Orkar
inte mycket längre nu.

* Jag tänker en del på att min far inte hört av sig eller träffat mig på månader. Han
"vågade" inte komma när jag fyllde år, och jag är säker på att han anar. Något.

* Jag känner inte samma oro inför julen längre. Jag känner ingen skuld gentemot mina
föräldrar och känner att jag har en fullt legitim ursäkt att inte vilja fira med
dem.

Nu ska jag vika tvätt.

Inget.

Jag skriver tydligen inte så mycket här. Jag tänker på det en del. Trots att jag packar upp kartonger och målar tak så finns tiden. En orsak kan ju vara att jag sitter på golvet i ett väldigt obekvämt läge. Tangentbord i mitt knä och ryggont kommer alltid som ett brev på posten.

En annan orsak är att det är så otroligt mycket som händer och jag försöker att förstå utan att bli alltför förvirrad. Jag reder ut i mitt huvud och i praktiken. Snart vill jag skriva om det här.

Vill inte upprepa.

Idag har jag tagit en liten välbehövd paus i allt arbete med lägenhet. Dock inte helt smärtfritt. Nu kommer känslorna jag lyckats hålla i schack genom att hela tiden vara distraherad. Å andra sidan vet jag att jag måste stanna lite i dem, se mig omkring och jobba med dem. Men det är jobbigt. Nya flashbacks, minnen, tankar, känslor. Jag är i magen hela tiden.

Undrar varför världen är så orättvis och samtidigt som jag vet att jag som liten var ett offer för omständigheterna tänker jag inte låta mig bli det idag. Jag tänker kämpa som ett djur för att inte upprepa barndom. Vill inte vara en självuppfyllande profetia.

Bankar och slår

Det var bara kvartersvärden. Trevlig man. Allas våran Torsten. Jag har nyss skruvat och slagit sönder ett stort köksskåp. (Och ja, med vilje, det ska slängas.) Otroligt så beftriande det var att bara banka sig svettig. Att skära i pappkartong är också givande. Ditt as! tänker jag och skär och bankar. Ja. Typ så. Jag har också satt ihop vårt vardagsrumsbord och blivit stolt över mig själv. Har märkt hur mycket jag klarar av på egen hand. Fortfarande jättesvårt för mig att ta direktiv av någon annan. När min sambo säger åt mig att göra något blockerar jag mig själv och känner mig dum och otillräcklig. Dum upprepning av barndom som i allra högsta grad fortfarande existerar.

Ber ödmjukast om ursäkt om jag tråkar ut er med renoveringstjat.

Idag lyssnar jag på Kate Nash och Those Dancing days.

Kate Nash "Foundations"

Å hej å hå

Det ser rätt intressant ut i vår lägenhet nu. Jag har fixat mig ett krypin i vårt datarum och sitter med tangentbordet på en gammal trästol. Det är slipdamm lite överallt och ingenstans. Men ja, jag är helt superlycklig över lägenheten trots att det är ett stort projekt att renovera dess två våningar. Väntar nästan att någon ska komma och banka mig i huvudet med ett basebollträ och skrika Ey, vakna kompis. You're dreaming. Bara en sådan sak som att ha tvättmaskin och ny soffa och snygga tapeter och ja. Trodde inte ens att jag brydde mig om sådant. Men det är rätt häftigt. (Trots att jag ej finner plats för mina hemmagjorda rosa och lila takkronor.)

Anyway, kärleken åkte iväg till Norge i måndags och för första ggn tycker jag att det är skönt. Ska bli riktigt skönt. Att få finna min jag-styrka och harmoni. Det har blivit så intensivt under dessa två veckor och vi har bara lämnat varandras sida under väldigt korta stunder. Oj, nu ringer det på dörren. Hjälp. Skriver mer sedan.

Tillbaka!

Jag är tillbaka och det är så skönt att jag bara vill skrika! Saknat er alla oerhört!

Mycket har hänt och jag vet knappt var jag ska börja. En snabb sammanfattning.

Jag har flyttat, burit burit trixat trixat. Pajat ryggen, gråtit, spacklat och slipat väggar. Köpt loftsängar och termotäcken och tvättmaskin. Ätit pizza och druckit vin på balkong med utsikt över staden i mörker. Färgat håret mörkt och fått stresseksem. Fyllt år och gråtit och bråkat och älskat. Varit på bröllop och tittat på kärleken som sjung i kyrka.

Happy to be back!

Mitt i flytten.

FLYTTKAOS!

Massage och pizzabak

Jag är pigg! Och rätt glad! Hur skönt och wow och yeah.

Jag var jättenervös när jag kom till taktil-massage-kvinnan, hjärtat bankade och oj och nej hon får nog bara röra min tumme och sedan pratar vi bara som hon sa att man får göra - tankar. Men jag blev lugn så fort jag kom in till hennes ombonade och väldoftande rum. Och det första hon gjorde var att ge mig en kram och oj och wow och hon är bara så underbart go`.

Vi pratade en stund och jag drack vatten och åt en chokladgodis och berättade att jag blivit utsatt för sexuella övergrepp av min pappa och tog en godis till och prata lite mera.

Sedan fick hon massera hela min rygg och jag kände mig trygg och det var inte ett dugg obehagligt bara skönt.

När jag kom hem var jag helt slut. Huvudvärk och en rygg som värkte. Eller mer gjorde sig påmind. I stil med, hej, jag är din rygg, har du aldrig träffat mig tidigare? här har du mig iallafall och jag är din och jag är en del av din kropp som bara är din och ingen annans.

Jag lade mig på sängen en stund för att sedan ta itu med pizzabak och duscha och tända ljus och lyssna på Salem al Fakir och nu är allt rätt gosigt. Snart kommer min kärlek hem. Min dotter sitter i köket och snorar och målar en välkommen hem teckning åt honom.

Flygande tallrikar och sparka kudde

Snacka om att både kropp och psyke får sig en "helkörare" idag.

Hos A (psykologen) gick det jättebra. Vi pratade om mina tvivel och hon försökte möta mig och ja, det kändes fint. Redan på onsdag ska jag dit igen (till henne), men denna gång ska vi ut och promenera. Jag har uttryckt att jag nu är väldigt intresserad av personen A, inte bara hennes roll som psykolog. Jag vill veta mer om henne (jag vet inte hur gammal hon är eller något alls egentligen), men nu vill jag det. Är hon redo? för mig? för att vara min medmänniska och hålla om mig (eller i handen) när vi tar oss igenom övergreppsdjungeln? Hon bekräftade och förstod mig och på onsdag ska vi som sagt ta oss en promenad och prata. Jag får tiden att skapa mig en uppfattning om henne, vid sidan om psykolog-rollen. Åh så fint. (Inte ironiskt)

Vi pratade såklart en hel del om mina kroppsminnen och mycket hände. Med min kropp. Under tiden. Jag berättade om ångesten och hjärtklappningen. Hon frågade vad jag känner för att göra? när hjärtat slår. Bankar. Jag vill slåss! svarade jag. Jag vill sparkas och jag vill slåss! Hon tog fram en soffkudde och frågade om jag ville ge den en spark? Alltså, haha, sa jag. Är du... lite knäpp? (ödmjukt) Ska jag stå här och se helt galen ut? Sedan domnade min kropp av, och vi pratade lite om det sammanhanget. Att jag först är fruktansvärt rädd, för att sedan inse att jag kommer inte undan. Och kroppen domnar av. Vi pratade om och kring att släppa ut sin ilska under kontrollerade former. Att det går. Och världen försvinner inte och inte jag heller. Jag har haft en inneboende föreställning om att antingen jag eller världen utplånas om vi släpper ut ilskan.

Kroppen har liksom aldrig fått ett avslut, so to speak. Nu aktiveras allt igen, och nu ska jag faktiskt prova på att sparka eller slå en kudde. Litet. Ibland. När kroppen vill. Behöver. (Gav förresten kudden en spark senare).

Efter vår timma blev det hektiskt. Banken ggr 2 och långa köer och apotek och Ica och you name it. Utanför systemet träffade jag på min moster. Henne har jag inte träffat sedan barnsben. Bara sett henne på håll några ggr i vuxen ålder. Min moster är alkoholist. Under min uppväxt var hon och hennes man intagna på behandlingshem mer än de var hemma. Nästan. Och deras barn (ja, mina kusiner) fick vi akuthämta under vissa nätter när det var bråk och tallrikskastning och katastrof. Där hemma. Så ironiskt. Som att det var så mycket bättre hemma hos oss. Men ja, där skedde ju allt liksom i, kontrollerade former. Skulle nog min mor säga. Om ens det. Där söps det ju inte så att någon fick se. Iallafall. Bara barnen. Barnet. Jag.

Min moster såg ut som en uteliggare nu iallafall. Nedsupen och svårt att gå och hon luktade skit och gammal fylla. Vi pratade litet och jag sa ta ordentligt hand om dig och hon började nästan att gråta. Det kändes lite jobbigt för mig att träffa henne.

Nu ska jag bara slänga i mig lite lunch och sedan springa till taktilmassagen. Oj oj.

Hej så länge!

Minnenas sekreterare

Det är med minnen är en komplicerad verkstad.

Imorgon ska jag till min psykolog för att prata om hur vi ska få det att fungera bättre. För jag ska ge henne en till chans. Det känns verkligen som att hon menar det hon säger, om att hon vill göra denna resa med mig. Verkligen vill. Hon säger att hon medvetet intagit en rätt... bakåtlutad position. Hon har väntat in mig, och mina minnen, och valt att inte trycka på och plocka fram. "Provocera". Klokt i sig, men hur vi ska jobba i framtiden ska vi tala om imorgon. Ska antagligen träffa min läkare för samtal om ev. medicinering också.

Efter detta måste jag orka ta mig till staden. Till banken ggr 2. (Usch). Köpa flyttkartonger, handla ingridienser till pizzabak, köpa en flaska vin, och sedan hem.
Hinner vara hemma i en timma ca. Sedan är det dags för min första taktilmassage "session" på en och en halv timma. Ska bli intressant minst sagt. Sedan hämta min lilla på skolan och hem och baka. Mot kvällen kommer kärleken hem från Norge. Oj. Gissa om jag kommer att vara slut. Hoppas dock att jag är så närvarande att jag orkar/våga njuta av att han är nära mig. Nu. Då.

Idag har jag förresten varit på bio med min lilla. Och min syster. och hennes dotter. Jag får lite lätt panik på "barnbio". Man vet liksom att man inte kan ta sig därifrån utan att ha en legitim ursäkt. Och dessutom så skriks det och pratas och kastas godispapper och usch. Inte tycka om. Sedan gick vi och käkade, allihopa. För att sedan ta en kvällspromenad hem. Jag är helt slut.

Men just, till det där med minnen. Det jag EGENTLIGEN hade tänkt skriva om. Jag är intresserad av hur det funkar för er? (OM ni orkar berätta dvs.) Hur ni känner att ett eller flera nya minnen är på väg? Jag har gått nu i ett par dagar med världens huvudvärk, med tårarna brinnande innanför ögonlocken hela tiden, och med en puls på jag vet inte vad. Hjärtat har iallafall slagit så hårt att jag trott att jag varit på väg att säga hej då till världen. Jag tolkade detta för vad det var, min kropp berättar, är rädd osv. Men vad jag nu försöker att ta reda på är, är detta vad som händer med mig när nytt material, nya minnen är på väg? Jag får väl avvakta och vara observant, det har jag inte varit tidigare på samma sätt när minnen har kommit.

Varför jag börjar fundera så mycket på detta är för att det igårkväll kom hur mycket som helst före jag skulle somna. Det kom så mycket och jag försökte att skriva ned alltsammans och till slut så fick jag viska till min lilla att det fick räcka för ikväll. Tack och du är stark och fin och modig och vi går igenom detta tillsammans. Men nu måste jag få vila och smälta. Och idag, vips, så känns min huvudvärk lite bättre och jag andas lättare. TROTS att jag inte tagit itu med det känslomässiga som tillhör de hemska minnena. Jag var mer som en sekreterare som bara förde anteckningar över det som sades. Inom mig.

Ja, jag ska försöka få tid att prata om detta med min psykolog imorgon också. Och oj så paniktrött jag blev bara att skriva om detta.

Jag säger godnatt i min hatt och slänger mig ned i fåtöljen.

Hjärtklappning och ris.

Jag önskar att jag skulle orka att skriva. mer. Kanske det skulle kännas skönt att på något sätt... konkretisera. allt. typ. Min värld är rätt diffus men jag nöjd och glad för varje timma jag klarar. Varje dag. Eller nöjd och glad kanske är fel ord. Men ja.

Jag har ett icke-existerande ordförråd och en intellektuell förmåga som en fem eller sjuåring. Känns det som. Största delen av tiden iallafall. Men jag förstår och dömer inte. Nu handlar det om ren överlevnad, att dra i rätt trådar och att säga rätt saker. Till den lilla inom.

Min psykolog säger att jag är i en akut fas. Igen.
Igår vaknade jag och hade svårt att andas. Det kändes i hela bröstet och lungorna. Lunginflammation var min första tanke. (Jag är inte helt verklighetsförankrad). Nu är jag döende. Titta. Men nä, jag förstår ju en sekund senare vad det handlar om. Det gör att jag blir mindre rädd och jag kan leva med symptomen. Hela dagen igår bankade mitt hjärta som besatt och så fort jag går upp för en trappa snabbare än en snigel så tappar jag andan. Jag går liksom runt med ångest och panik hela tiden. Men jag hanterar den genom att inte vara rädd för den. Min kropp berättar. Jag vill omfamna. Göra lättare för den.

Hoppas det inte är farligt att ha denna puls? Så länge. Hjärtat bankar frenetiskt bara jag skriver om det. Eller talar om det.

Igår fick jag hem boken Incest och andra sexuella övergrepp. Jag läste femtio sidor över mina hundra thekoppar igårkväll. Jag lyckades hämta den på Ica och jag lyckades baka och jag lyckades färga håret mörkare och till och med tycka att det blev fint. Att packa inför flytten är dock något jag inte klarar. Ett sådant till synes enkelt beslut som att stoppa köksredskap i en låda och viktiga papper i en annan är på tok för komplicerat för mig.

Ikväll har jag lovat min lilla att vi ska på resturang. Klä oss fint och äta och mysa. Det ska nog gå. Bara jag inte får en panikattack inne på resturangen. Att jag knappt kan äta är en annan femma. Jag får väl gömma riset i fickorna. Eller nåt.