fredag 9 november 2007

Virvelvind.

Så, jag satt och tänkte. Och kände. Och nej, jag går inte med på detta, att bjuda in min far till mitt hem, i detta hem, där jag just nu kämpar så hårt för att övertyga min lilla om att han inte lurar nedanför trappen, bakom dörren. Nej. Nej. Nej. I will not do it. Kan inte göra det mot ett redan så skrämt barn.

Självklart tänker jag inte låta något hända min fina ängel (dottern), heller. Så, jag måste vara kreativ tänkte jag. Jag skickade ett sms till min mor och skrev att om ni så desperat vill träffa J (the little one), så får ni göra det i stan eller dylikt. Jag föreslog att de kunde ta med henne till Ikea för en fika, för att sedan komma och lämna henne. Och det skulle inte bli långvarigt. På sätt blir alla glada. (Glada, huh, fnyser lite.)

Anyway, min lilla blev lugn igen. Den inre. Vi är ett team igen.

Väntade ett bra tag innan det pep till i min mobil. Min mor är uppenbarligen full, för hon skriver ; "Det går bra. Glöm inte att jag älskar dig hur dålig du än tycker att jag är".

Min första spontana reaktion var att oj! Jag måste snabbt skriva tillbaka att det inte är henne jag är som argast på! Jag älskar dig också mamma! (Gulligull göra mamma glad igen för nu har hennes fyllesamvete gjort sig påmint.) Men vänta, tänk ett steg längre. Nej, orkar inte springa likt dödstörstig varelse i öknen på jakt efter hennes vatten. Hennes kärlek. Så fort hon ger mig något som ens liknar bekräftelse har jag slagit mig blodig i min jakt efter mer. Men det blir aldrig mer. Så fort hon nyktrar till kommer hon att ångra att hon visade sig "svag". Erkände något som egentligen inte finns, existerar. Poff! Hur kunde jag skriva så? Oj oj, det här ska T (jag) få tillbaka för. Att hon fick mig att bli så.

Återigen är jag dottern som manipulerar mig till kärlek och bekräftelse trots att jag inte förtjänar det. (Obs, tankar jag hade mitt i smeten, och som liten.)

Jag har inte svarat. Men allt kändes konstigt efter meddelandet. För när mina föräldrar erkänner att de gjort något, vad det än är, felande mot mig. Så rämnar min värld.

Hopp - förtvivlan. Hopp - förtvivlan. Hopp - förtvivlan.

Inte mer, inte mer, inte mer. Jag är värdefull och jag har rätt att sätta gränser. Ni har gjort fel. Ni har gjort mig illa.

As.

(Har visst pendlat mellan mängder av tillstånd och åldrar i detta inlägg.)

2 kommentarer:

Anonym sa...

fan vad du är bra. ursäkta att jag svär, men jag vill göra det. du är bra, och du tar hand om dig och lilla och dottern och du skyddar er. jättebra och starkt gjort. heja!

värme

Luftrum sa...

Tack så mycket fin! (Och det gör inget att du svär ;)

Värme