Ny blogg.

Hej finisar

Känner att jag på något sätt vill gå vidare, starta på nytt, på ny blogg. Och bli inte rädda för Jesus - layouten. Men ja, mycket har renoverats om i mitt inre och ja, det har med min relativt nyfunna tro att göra. Ni är hemskt välkomna till min nya adress där jag inte skrivit så mycket än dock, men den är under uppbyggnad. So to speak. Och hemsidan gällande giftermålsplanerandet är långt ifrån klar den med. Skickar länken när allt är klart dock.

Så, hur avslutar man. Tror inte att jag vill avsluta när jag tänker efter. Vill ändå ha kvar denna sida, kanske dyker upp här och skriker ur mig frustrationer och tar hand om känslomonster. Ibland.

Weddingplans!

Hej!

Vill bara kika in och säga att jag har det bra, jag tänker på er alla och kommer nog att komma tillbaka inom en snar framtid. Under tiden kommer ni att kunna följa mig på min och M's hemsida. En blogg på vår gemensamma hemsida, där vi kommer att skriva om planerna och tankarna kring vårt kommande giftermål. (Kommer att ge ut adressen nästa vecka till de som är intresserade av att läsa.)

För ja, ni läste rätt. Vi är nu förlovade och gifter oss i slutet av sommaren! Kan inte beskriva det med något annat ord än just, underbart.

Ses snart finisar!


Mellan mig och Gud

Folk är ofta svåra att resonera med, ologiska och självcentrerade.
Förlåt dem ändå.

Om du är snäll så kan vissa anklaga dig för att vara snäll med uttänkta själviska motiv.
Var snäll ändå.

Om du är framgångsrik så kommer du att få några falska vänner och en del riktiga fiender.
Var framgångsrik ändå.

Om du är ärlig, uppriktig och tror gott om folk så kan några komma att lura och utnyttja dig.
Var ärlig och uppriktig ändå.

Vad du använder år till att bygga kan någon förstöra över en natt.
Bygg ändå.

Om du hittar innerlighet och glädje kan folk bli avundsjuka.
Var glad ändå.

Det goda du gör idag kan människor komma att glömma redan imorgon.
Gör gott ändå.

Ge världen ditt bästa, och kanske inte ens det räcker.
Ge världen det bästa du har ändå!

För du förstår, i slutändan är det mellan dig och Gud, det har aldrig varit mellan dig och dem.

-Moder Theresa

Pausa

Jag känner att jag behöver ta en liten paus ifrån bloggandet ett tag, men kommer att finnas här och följa er andra med spänning och medtanke.

Är det någon som vill får ni gärna maila mig på radicalnotion snabel-a passagen punkt se

Hej Gud. Hej Jesus.

Du finns i tomheten

”Det finns ögonblick då man inte väntar på någon ljusning. Mörkret är så mörkt att man börjar acceptera det. Gråten och klagan är slut, kvar finns bara tomheten.
Så plötsligt
i den tomheten
finns du
min Herre och min Gud.”

Jag har haft så mycket som hänt i min inre värld och har varit tvungen att liksom sortera, var ska den och den upplevelsen och tanken hamna. Osv. Är inte klar än, men vill ändå kika in och skriva. Något iallafall. Idag har jag varit i en snäll kyrka och hela jag har varit så lycklig. Känt mig så fullkomlig, så hemma. Gått runt med ett megaleende så länge att jag nu är helt färdig och måste ta en powernap. But it's been worth it, it sure has.

...

I'm ok now. Helt ok faktiskt. Till och med rätt bra kan jag känna. Hade en underbar upplevelse igår som jag tänkte berätta om när jag har ork.

Ska titta på Kalle och Chokladfabriken nu.

Kaos

Allt har varit kris med mig och sambon. Så illa att vi inte kunde finnas under samma tak. Jag tog dottern och for till vår/hennes kontaktfamilj och andades en natt. Skriver mer om detta när jag fått tillbaka andningen.

Bråken mellan oss skapade iallafall så mycket rädsla inom mig att det kändes som om hela min barndom upprepades och nya minnen kom under natten. Minnen av hur pappa slår. mig. Han springer emot mig med något stort i händerna och jag gömmer huvudet, skyddar huvudet i armarna. Rädd, jag känner fortfarande rädslan i magen.

Den gråtande pojken

(Ovan - min vän)

Min sambo är arg på mig. Fräser åt mig ibland, men är till största delen tyst. Eftersom jag var tyst igår. Jag var tyst för att hela min värld höll på att explodera, och ville undvika vredesutbrott och dylikt.

När jag var liten och låg i bäddsoffan med pappa i vår fina.hemska.underbara.vetinte sommarstuga så försvann jag ofta in i tavlan med den gråtande pojken. Den hängde alldeles ovanför soffan. Ingen visste hur nära jag och pojken var. Vi umgicks konstant. Vi var så lika, han och jag. Han gråter som jag, fastfrusna tårar, alltid ledsen, alltid sorgsen. (Även om mina inte alltid syndes.) Pojken tittade på mig och grät när pappa var dum och när pappan hade gått så grät jag tillsammans med pojken. Bara med honom kände jag mig trygg att släppa fram.


Igår gick jag och dottern på loppisrunda efter att jag hämtat henne på skolan. Och gissa, pang bom så var den bara där. Tavlan. Den hängde mitt framför mig och liksom etsade sig fast på näthinnan. Hur jag än vände huvudet så följde pojken med. Jag hade tydligen stått och stirrat på tavlan under en längre stund än jag trodde (har inte sett den sedan liten ålder), för plötsligt känner jag att min dotter stirrar intensivt på mig med sina stora ögon. Mamma, blir du sorgsen när du tittar på pojken? Känner du hur sårad han är?

Blev tvungen att köpa den. Förstod om M kanske inte ville hänga upp den på någon av våra väggar, men jag var bara tvungen att ha med den hem. En bit av mig som fattats är nu återfunnen. Min barndoms vän.

M tyckte visst att vi skulle hänga upp biten av mig på väggen. Den fick till och med en central plats i vårt vardagsrum.