(Ovan - min vän)
Min sambo är arg på mig. Fräser åt mig ibland, men är till största delen tyst. Eftersom jag var tyst igår. Jag var tyst för att hela min värld höll på att explodera, och ville undvika vredesutbrott och dylikt.
När jag var liten och låg i bäddsoffan med pappa i vår fina.hemska.underbara.vetinte sommarstuga så försvann jag ofta in i tavlan med den gråtande pojken. Den hängde alldeles ovanför soffan. Ingen visste hur nära jag och pojken var. Vi umgicks konstant. Vi var så lika, han och jag. Han gråter som jag, fastfrusna tårar, alltid ledsen, alltid sorgsen. (Även om mina inte alltid syndes.) Pojken tittade på mig och grät när pappa var dum och när pappan hade gått så grät jag tillsammans med pojken. Bara med honom kände jag mig trygg att släppa fram.
Igår gick jag och dottern på loppisrunda efter att jag hämtat henne på skolan. Och gissa, pang bom så var den bara där. Tavlan. Den hängde mitt framför mig och liksom etsade sig fast på näthinnan. Hur jag än vände huvudet så följde pojken med. Jag hade tydligen stått och stirrat på tavlan under en längre stund än jag trodde (har inte sett den sedan liten ålder), för plötsligt känner jag att min dotter stirrar intensivt på mig med sina stora ögon. Mamma, blir du sorgsen när du tittar på pojken? Känner du hur sårad han är?
Blev tvungen att köpa den. Förstod om M kanske inte ville hänga upp den på någon av våra väggar, men jag var bara tvungen att ha med den hem. En bit av mig som fattats är nu återfunnen. Min barndoms vän.
M tyckte visst att vi skulle hänga upp biten av mig på väggen. Den fick till och med en central plats i vårt vardagsrum.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar