Mår inte speciellt bra alls. Vet knappt vilket ben jag ska våga stå på. Eller om underlaget håller.
Har tänkt en hel del på det här med att våga släppa kontrollen, att ge mina känslor och "vansinnet" lite större spelutrymme. Tänkt på att jag måste våga göra mer sådant. Och sedan får det liksom bära eller brista. Inte så att jag hade tänkt vara ohyfsad mot människor i min omgivning, men ändå sluta upp med peoplepleaser - prylen. Måste prova på att finnas här för mig. Sagt det länge nu, och trott att det är just det jag gjort, men icke. Det har fortfarande funnits allt för höga krav där i bakhuvudet. Gällande utseendet, mitt beteende, hur mitt hem ser ut, and yes, the list goes on and on. Like time.
Igår promenerade jag och sambon runt på stan och utförde diverse ärenden. Jag med en stark illamåendes känsla och mycket oro i kroppen. (Så känner jag i och för sig mer eller mindre jämt dessa dagar, men ibland är känslan mer vilande). Vi hamnade till slut i en musikbutik, där M skulle prova en mängder gitarrer i jakten efter en ny. Jag fann detta föga intressant i mitt tillstånd, och istället för att stå och pina mig själv och bara vänta ut honom (kan ta väldigt lång tid), så bestämde jag mig för att ta bussen hem. Mäh, var ska du? frågar sambo förvånat. Hem, sa jag. Jag ska hem nu. Sedan promenerade jag bara ut ur butiken med blandade känslor av lättnad och skuld för jag faktiskt var lite väl demonstrativ med vad jag ville.
Hur som så kändes det bra, denna lilla sak. Min lilla liksom tittade förvånat på mig och undrade om det verkligen bara är så lätt? Kan man bara säga nej och gå? Oj, vilken frihetskänsla. M förstod vad som hade hänt, vilket var skönt.
Väl hemma i tryggheten grät jag en del, och somnade sedan. Sov en bra stund och ångesten hade lättnat när jag vaknat.
Idag har varit en konstig dag. Mycket fokus på att hitta hjälp åt dottern. Tänkt ut strateriger gällande hur vi (jag och M) ska bemöta henne och så vidare. Tog även beslutet att besöka hennes klasslärare (en helt underbar kvinna), för att berätta om situationen. Vilket slutade med att vi satt och pratade om allt möjligt, även om vad jag bearbetar för närvarande. Läraren tycker att dottern är helt super, hon fick högsta betyg i både ämnen och social kompetens, men berättade att hon kan vara lite "väl" duktig. Ja, precis det som är grejen. Hon är fylld av prestationskrav och självkänslan är väldig låg. Men det som inte kommer till uttryck på skolan, kommer till uttryck hemma. Hon har målat mängder mörka bilder och skriver om oroväckande saker. Hon behöver hjälp med att ventilera, utifrån. Och jag ger mig inte förrän hon får det. Punkt.
Jag har klippt mig förresten, i ett försök att göra något lite lyxigt för mig själv. Jag älskar hår. Jag älskar frisyrer. Jag älskar min frisör, hon är supercool. Och att sitta i hennes stol och bli uppassad med kaffe och dylikt är rena rama himmelriket. Ibland. Idag var det bra, inte massa bra, men bra. Ångesten känns i axlarna och magen.
På bilden ser man hur min frisyr ser ut förtillfället. Men nej, it is not me on the picture. Och frisyren kommer inte att ligga sådär i mer än en dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar