Nyss kommit hem ifrån aktiviteter med dotter och M. Så fruktansvärt trött, så jäkla förbannat trött, trött på att känna att jag aldrig har möjlighet att skrika. Skrika ut frustrationshelvetet. Dottern vet jag hur jag ska bete mig mot och förhålla mig till när jag är i dåligt skick, men när det blir diskusssioner eller jobbigt med M, då drar jag mig bara undan. Han blir förbannad och frustrerad för att jag är tyst. Jag tänker, jag är tyst av en orsak, jag klarar inte att öppna munnen för då kanske helvetet brakar lös.
Fansjävlapisshelvete. Men gissa, jag är värd att dra mig undan. Jag är värd att inte hela tiden finnas där för honom, jag förstår såklart att det blir jobbigt för honom, men jag berättar om vad som händer när jag orkar. Capice?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar