lördag 9 februari 2008

Ilska sorg och choklad.

Jaa, klockan är nu 13.50 och jag sitter i pyjamas och bara... existerar. Min dotter är borta i helgen och min kärlek är fortfarande i Norge. Idag får bli en gå igenom känslornas land utan att fly - dag. Jag har gjort mycket sådant på sista tiden. Flytt de starka känslorna. Distanserat mig lite för bra, och för mycket. Fast jag tror på något sätt att det är vad jag behövt, för gudarna ska veta att jag ändå känt. Men har liksom, kämpat mig blå för att hålla allt i schack. Det vardagliga måste fungera. Inte glömma att dottern har läxor till onsdag och fredag. Badkläder och gympakläder, hjälm och skridskor. Upp på morgonen och baka scones för hon bara älskar det, och åh. Jag tänker fan vara en så mycket bättre mor än min någonsin varit. Min dotter är min värld, mitt allt, och jag tänker inte låta det gå en dag utan att låta henne uppleva den känslan, den ska kännas sådär djupt i maggropen på henne. Hur betydelsefull och värdefull hon är, min lilla vackra.

Igår umgicks jag med en vän jag inte träffat på länge, det var hur skönt som helst. Nästan glömt hur det var, att liksom bara hänga, opretantiöst häng. Med fruktsallad och choklad och cocacola och promenad och staden och äta strips på ställe som luktar starkt av lök (eller svett).

Igår hade jag även bildterapi. Kände inte överdrivet mycket när jag åkte därifrån. Inte heller när jag kom hem och tänkte landa. Brukar behöva göra det, landa. Smälta. Men nä, inga tårar, ingen ilska, ingen sorg. Bara, inget. Tills idag då, vaknade av tårar och det går liksom inte att sluta. Jag tycker egentligen att det är rätt skönt, att gråta. Men när jag både gråtit och smällt i mig en hel chokladkaka vid sidan om känns det som om något av de två "gotta go", på nåt sätt. Måste jag äta när jag gråter? Och choklad? när jag vet att jag kommer att vakna imorgon och ha minst en finne at the size of Mount Everest? Jag skiter ärligt talat i om den syns, det är inte fåfängan som talar. (JO, kanske lite) Men mina chokladfinnar gör förbaskat ont. (JO, det är sant.) Min psykolog tycker att jag ska unna mig finnar. Typ. Ät lite extra choklad, mys och ta hand om dig under eller ja, efter, jobbiga stunder. Jaha. Ja, det går kanske ihop ändå. Jaa.

Igår på terapin målade jag min arm. Vi jobbar mycket med kroppen. Min kropp. Mycket har också börjat hände med den, kroppen. Jag börjar att observera och känna in den, och kanske till och med på väg att erkänna den som en del av mig själv. Längtar efter den dagen jag känslomässigt kan tycka om den, tycka att den är fin. Och en kämpe, som tagit mig igenom och bort ifrån mycket hemskt. Iallafall, jag målade min underarm. Jag känner mig rätt pubertal ibland, när jag målar som jag gör. Min bildterapeut säger att det nog behövs, det "pubertala", för vem vet vilken åldersjag som står där och målar just den fredagen. Armen blev eldfärgat orange med massa blödande stora sår och jag hade en svart tjock hinna, som hud. Istället för hand så fick jag en rund svart kolbit. Den runda formen för att handen kändes så, i liten ålder. Antagligen under övergreppen. Den gick liksom inte att använda, inte att kämpa med, jag kunde inte grabba tag i något, den bara... var fullkomligt useless. Och kolet, ja, det symboliserar uppbrunnen hand. Hela jag, min arm, känns som en stor brännskada. Min svarta hud som omsluter armen, är död hud, bränd hud.

Vi pratade massa om detta, hon är enormt superbra min bildterapeut. Vi pratade om skadorna och hon var bara, super. Nästa gång ska hon ta fram sitt "svärd", det där man kan slå så coolt med. Jag ska slåss lite då. (Hon är gestaltterapeut också). Rummet jag/vi jobbar i är ljudisolerat också, så jag kan skrika och liksom göra lite vad jag vill. Wow, min lilla känner att det pirrar i magen bara vid tanken. Att man får göra så! Med vuxen tillåtelse dessutom! Hur häftigt är inte det! Och inte blir hon (jag) föraktad för ilskan, oj. oj. oj.

10 kommentarer:

Anonym sa...

vet du? choklad påverkar seroteninhalten i hjärnan på ett bra sätt. det är den signalsubstansen man oftast försöker medicinera till nånslags balans med antidepp mediciner. jag tänker så och så tänker jag att choklad är mycket trevligare och har färre biverkningar på mig och är lättare att sätta in vid behov liksom. tycker att man kan behöva choklad. eller pärlor som är alldeles för dyra. eller nåt vad som helst som känns snällt. för man får det. man kan väl bekämpa sina finnar en annan period av livet. (och kanske sin mage med, om man nu ska bekämpa den alls.)

ibland när jag vill skära mig för mycket så tar jag en penna och skriver och ritar snälla saker på min arm istället. eller på benet. försöker påminna mig om min värdefullhet. det är ganska bra. tror att jag haft mina skärsår för att påminna mig om min värdelöshet. tänkte bara på det när jag läste om ditt målande. blir glad att du har en bra människa. och tänk att få ha ett svärd. (jag har en sandsäck som man får slå på tills den är helt död)

ljus o värme i kram

Anonym sa...

o jag såg precis när det postade sig att det blev fel. ska ju va o kram. inte i kram. fast om man kramas är man ju i en kram iofs, så det kanske funkar.

Luftrum sa...

Åh, ja. Så säger min psykolog med, gällande chokladätandet. Kommit fram till att jag tänker fortsätta med det, för jag mår banne mig bra av lite choklad. Så det så. Stick och brinn fåfänge-demons. (Ursäkta, jag tror att jag är typ 13 idag, svär och grejar mig hela tiden.) Och magen, ja, mitt intellekt säger mig en sak, jag är FÖR magar, jag gillar magar, jag gillar icke-super-slanka-anorektiska-wannabe-superstjärne-tjejer.
Men när känslan kommer in, och det är mig det handlar om, så blir det en helt annan femma. Jag jobbar hårt på det dock. Jag är ok med eller utan eye-liner. (Och supersize finnar.) Ja, du förstår.

Bra idé gällande att skriva på sig själv. Jag tror jag ska göra det just nu faktiskt, för ångesten/rädslan bara tuggar och tuggar. Vill påminna mig och min kropp om hur bra vi är! (Fake it ´til you make it!)

Du är världsbäst!

Luftrum sa...

TjejER ska det stå. Dumma blogger.

Nanna sa...

Du är bra, vet du. En riktig kämpe. Vad kul med ljuisolerat rum förresten. Det skulle också jag behöva. IIIIIIIIIIkkkkk. Aaaaaaaaaaaarrrrrghhh.

Anonym sa...

Du är världens bästa mamma, det känner man när man är hos er och man ser det hos lillan. :) Jag tycker det är fantastiskt allt det du jobbar med. Man blir lite rädd att man har massa issues själv dock... Men men, jag tänker på dig. Ta hand om dig. Och ät choklad. GOD choklad. KRAMAR

Luftrum sa...

Nanna, tack finis! Du är superbra du med! (Måste ta och uppdatera mig lite på din blogg, har varit lite egocentrisk på senare tid och mest skrivit på min egen)

Och ja, det är helt superskönt med det ljudisolerade! Inte vågat skrika där än dock, men jobbar mig ditåt.

Värme!

Luftrum sa...

Och TACK bästa Jenny i världen! Känns jättefint att höra!

Och jag tror inte att du behöver oroa dig och superleta efter egna issues. Du är en utav de mest sunda och supercoola people jag känner! Sådär härlig, ärlig och bara brabäst rakt igenom!

Alla kramar till dig!

Anonym sa...

jag beundrar dig verkligen, och kan inte förstå hur någon kan vara så djävla stark! du har en otrolig självinsikt som jag bara kan önska att jag själv har.
det var oh so swell att ses, jag hoppas att det sker snart igen (och tack för ditt förtroende)!

Luftrum sa...

Å. Kråk. Blir gråtmild. Tack för dina fina ord. DU är så jäkla bra! Och DU är så jäkla stark du med ska du veta.

Ses snart tycker jag. Och ringer imorgon gällande the tickets jag vill att du ska fixa. :) Kramar!