Skit å så.

Utdrag ur dagens sms.konversation med kärleken.

Jag ; Usch, jag har knappt sovit och när jag väl sovit har jag bara drömt mardrömmar. Saknar dina fina kramar. Skulle behöva en sådan nu. PS. T hjärta M

Han ; Åh baby. Kan du tänka dig att jag kramar dig? Det gör jag, en jättekram tillsammans med orden ; det går bra, allt löser sig. Jag lovar. Älskling. Jag älskar dig så fruktansvärt mycket! Vad ska du hitta på idag då? I love! Hur mycket som helst! Alla kramar och pussar du kan ta emot! Vi hjärta oss!

Jag ; Åh, tack! Jag känner och hör. Vill mest gråta denna morgon. Av drömmar och av kärlek till dig. Idag ska jag till skolan för att registrera mig. Sen ska jag och J (dotter) fika på stan. Du, lycka till på jobbet och glöm inte att du är finast i världen.

Idag är mina små i uppror. Är det dem eller jag? Eller är det vi? Jag vet ingenting idag. Förstår inte idag. Jag och dottern åkte upp till skolan och när jag väl var där så började det att krypa i mig. Jag avskydde alla solbrända glada ansikten som hälsade på varandra. Jag orkade inte med att någon skulle komma fram till mig och vara sådär... hurtig. Som att de inte hade några problem alls i denna värld. "Nu ska vi börja skolan och vara glada och träffa massa människor och skratta lite mera och fokusera på den samtidigt som vi nöjer oss med ett G i betyg och vi är lyckliga hemma också, klart vi bråkar lite med frugan/gubben ibland och självklart är det lite jobbigt att lämna ungarna på dagis och ja. Men vi är alla leende ändå! Titta på oss!"

Fan. Så tydligt att det är mina små som reagerar och tycker att skolan är jobbig. Liksom associerad med så mycket. Man har krav på sig där. Man ska inte bara prestera och få bra betyg, man ska vara trevlig med sina kompisar också. Få dem att tycka om en, trots att man själv tycker att man är den konstigaste och knäppaste varelsen på jorden. Man ska vara glad att man får andas samma luft som de där, de vanliga lyckliga och friska. De som inte har så mycket äckligt att tänka bort.

Saken är den att jag i helt och hållet vuxet tillstånd, är väldigt kompetent inom detta område. I den sociala sfären dvs. Men den lilla/de små, har inga sådana kunskaper, alls. De vet inte alls hur man ska bete sig bland människor. Och knappt inför sig själva. Ja, saker och ting klarnade nu, när jag fick skriva. Lilla fick skriva, och känna. Uppe på skolan när jag stod i kö till registreringen kom paniken krypande, det susade i öronen och jag fick sockerdricka i hela kroppen. Lyckades ta mig tillbaka till, ja, vad? Lyckades bli av med det värsta iallafall.

Känns lite bättre nu, men är fortfarande i uppror, eller blir så när min dotter är på mig och säger : mamma, mamma, lyssna då, se mig!

GAAAAH!