Idag orkar jag liksom inte. Vara en fighter. Sysselsätta mig hela tiden. Tänka positivt. Tänka JAG.
Nu börjar det bli jobbigt att han är borta. Vet inte ens om han kommer hem den 29.e. Kan bli längre tid. Gissar jag. Fan. Det orkar jag inte. AAAH. Åååh. (10.30)
Haha, så skönt att jobbiga känslor faktiskt GÅR över relativt fort. (... att betrakta dem som moln på himmelen, de kommer och går.) Nu är klockan 12.00 och jag är inte lika gråtfärdig som tidigare. M (= Kärlek. Alla dessa M! Haha, ja). Anyway, vi sms:ade lite fram och tillbaka och det var underbart. Fan så lycklig jag borde vara, och är, ibland. Han älskar mig. Vi är trygga. Jag blir snart trygg. I tryggheten.
Ibland känns det bara som att jag dömer mig själv när det handlar om att jämföra, jämföra med andras smärta. Ni vet, det där med att se på andras liv och sen på sitt eget och liksom, få perspektiv. Ett perspektiv som hjälper en för stunden. När allt är mörkt och bara läskigt. Om jag uttrycker mig diffust så kan jag ta ett konkret exempel. Nu imorse när jag satt i köket med min kaffekopp och bara kände. Kände saknaden och sorgen i hela min kropp, så ringde min goda vän M. (Ett till M!). Hon har problem i relationen till sin karl. (Som jag upptäckt att jag gillar att säga, egentligen kanske jag ska ge honom "titeln" fästman, för det är han, men jaja, skitsamma.)
Vi pratade en del och oj så jag känner för henne och hennes situation. Hon är en stark jäkel. Hon är beundransvärd. Hon brottas också med samma typ av känslor och tankegångar som jag. Nu är hennes relation i upplösningstillstånd iallafall och fasiken, I feel for her. När vi lagt på kom jag på mig själv med att vara så fruktansvärt tacksam, för allt jag har, allt jag har med min Kärlek. Jag borde vara lycklig. På riktigt. Och jag vet att det kommer. Till saken, det är inte helt lätt för mig att erkänna att jag pga hennes miserabla situation tackar gud för min. Fast, det är ju egentligen inte PÅ GRUND av hennes situation jag blir lycklig. Jag ser kanske bara saken i ett annat ljus, ja så är det. Så gör väl alla människor?
(Jag är inte elak mamma, jag lovar!)
Jag går fortfarande runt i sovkläder och stökar på här hemma. Sitter på golvet (upptäckte att det var rätt dammigt) och söker runt bland en massa filmer på jakt efter en att titta på ikväll, när min fina barndomsvän M (Jo, det är sant, ett till M!) kommer och hälsar på. Vi ska äta nyttigt och ta ett glas vin och ja, se en film var det tänkt. Jag tänker också på det där med recept en del Korpdotter, jag är... är... inspirerad och ja. Woho. Bah. Liksom.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag vill bara skriva att allt som du skriver om otrygghet, svartsjuka, osäkerhet, rädsla - allt känner jag så himla väl igen. Du skrev häromdagen: "Det är så knäppt det där, gällande osäkerhet, rädsla, svartsjuka. Att jag, nästan tar för givet att alla jag är med ska svika mig. Eller iallafall få mig att känna mig så. Sviken. Bortvald. Jag måste kämpa extra hårt med detta eftersom t o m vuxna jag är livrädd. Svek och otrohet har liksom alltid förekommit i mitt liv. Från det jag föddes, till, ja nu." Jag skulle inte kunna skriva det bättre själv. Jag vill tacka dig för att du skriver så bra om vad du känner, och det betyder mycket för mig att läsa, att veta att jag inte är ensam!
Om du visste hur mycket det du säger betyder för MIG att höra. Blir alldeles varm, och tacksam. Tacksam för känslan och insikten om att den gamla "klyschan" - tillsammans är vi starkare-, är fullt brukbar, idag, och för all framtid.
Allt ljus och styrka till dig! Och tack för du läser.
Skicka en kommentar