söndag 12 augusti 2007

Tankar och avsked



Bild på vårt kaos. Vi har så mycket saker på en sådan liten yta att det ibland känns som om vi bor i ett förråd.



Jaha. Vad gör vi idag? Inte mycket. Knappt något alls om jag ska vara ärlig. Fast vad räknas egentligen som att göra något? Klart jag gör något. Jag sitter i en fåtölj och mår lätt illa och kollar på dålig teve. Jag är inte värst produktiv, nä, det är jag inte. Men imorgon är en ny dag.

Imorse åkte min fina. Min vackra. Jag är stolt över hur jag hanterade avskedet! Jag kände. Jag kramade. Jag pussade. Och jag grät. I vanliga fall brukar jag använda mig av diverse olika skyddsmekanismer för att slippa känna hur ont det gör, men inte denna gång. Jag stannade i känslan. Måste träna på att "klappa mig själv på axeln" när jag gör något bra. Jag har aldrig direkt gillat avsked och brukar ha världens seperationsångest. Ja, vi får se hur dessa veckor kommer att arta sig, men jag intalar mig att det kommer att bli hur bra som helst!

Att jag kommer att sakna honom, absolut. Något fruktansvärt, men det är bara att försöka acceptera att saknaden liksom finns där. Ja. Så får det bli. Vi har umgåtts så tätt, så intimt, han och jag under de senaste fem månaderna, så att återgå till mina och dotterns rutiner igen känns, konstigt, men ändå, helt ok. Jag ska ha massa jag-tid. Gå ensam på teater. Gå på utställningar. (Även om den stad jag bor i inte är speciellt rik på kultur av något slag). Ta mig tid att läsa DN varje morgon. Utöva yoga. Sova ordentligt. Äta nyttigt. Spela gitarr. Skriva massa. Läsa massa. Ja, lite så har jag tänkt. Jag vill finna Mitt lugn igen. Min styrka. Den som bara är Min.

Jag funderar också en massa på min framtid. Fast framtid kanske är fel ord. Om inte framtiden börjar om några veckor. Fast det gör den ju. Framtiden börjar ju imorgon. Eller om en minut t o m. Ja, jag funderar iallafall kring hur min tid ska räcka till allt. Plugga heltid (ser ut som att jag får göra så till en början, annars blir det strul med pengar, lång historia, eller iaf för lång för att jag ska orka skriva eller tänka på den.)Jag måste finnas där för min dotter. Jag måste finnas där för mig själv, mina små. Gå i terapi. Renovera lägenhet. (Vi flyttar in den första okt.) Vill finna tid till skrivande och målande. Helande helt enkelt. Jag vill också kunna ha ork till ett engagemang i det parti (politiskt) som jag är medlem i.

Men ja, medveten om att allt ovan inte är möjligt. Inte genomförbart. Alls.

Uff, nu mår jag illa. (Självförvållat dock, blev lite för länge på en fest igår och jag. är. inte. stolt. över. mig. själv.)

2 kommentarer:

toppis sa...

Vi är många som är med dig under de här veckorna. Det kommer bara säga swisch...

Även de små saker man gör spelar roll. Allt är möjligt. Ett steg, det första är en förutsättning för att man ska kunna ta det andra.Och det är ju så man tar sig framåt. Och alla räknas hur små de än är. Allt har kanske sin tid.

/Toppis

Luftrum sa...

Tack... Känns väldigt fint att höra.

Massa värme till dig