söndag 19 augusti 2007

Flyter runt...



Stor morot va! Observera att bilden och texten nedan inte hör samman.

Ja, idag har jag bara lagt fokus på att vara. Varken mer eller mindre. Jag existerar. Jag flyter runt i gränslandet. (Känns dock som att ledsenlandet är så mycket närmare än det glada.) Jag borde plugga, det borde jag verkligen. Skjuter bara upp det hela tiden.

Idag fick jag ett sms av min mor som undrade varför jag inte vill prata med henne? Jag förstår inte, skriver hon. Och avslutar meddelandet med en kram. Oj, och där har vi det dåliga samvetet som försiktigt (ja, faktiskt!) tittar in genom dörren. Det var väldigt skönt att observera hur mina ta hand om bräckliga mamma - impulser genomsyrade mitt system. Men bara för ett tag. Jag erkände och accepterade, och släppte sedan taget om dem. Jag svarade att jag har många känslor att redo ut, perspektiv som behöver klarna. Bara så. Det intressanta i det hela är att hon vet, mycket väl, om än inte medvetet för stunden, vad allt handlar om. Men mor förtränger för att härda ut, och det orkar inte jag längre. Leka familj. Jag orkar faktiskt inte. Priset är för högt att betala. För närvarande.

Min storasyster (som jag medvetet väljer att inte skriva om här), berättade för mig att min mors sömntabletter snart är slut. Och hon kommer inte att få några nya förrän hon träffat läkare, om ett par veckor. Det kommer att bli ett kalas med demon-tema bara det. Min mor går på starka ångestdämpande, hon äter antidepressiva och tar sömntabletter varje natt för att kunna få några timmars sömn. Utan sömnen är risken rätt stor att hon blir psykotisk. Det har hänt tidigare.

Så, sa min syster. "Om ca fem dagar får du se till att bli vän med mamma igen, för då har sömnbristen tagit ut sin rätt, och hon kommer att må mycket, mycket dåligt."

Nej tänker jag. Jag orkar inte ta ansvar för henne längre. Jag har nog med mig.

2 kommentarer:

aspahlt flower sa...

Helt rätt tänkt: Du har nog med dig. Jag vet att jag har skrivit det förut, men just förhållandet till din mamma känner jag så himla väl igen. Att du ska ta hand om henne, skrämma bort hennes demoner, lugna henne, låtsas som att allt inte är som det faktiskt är, för att hon ska må bra. Jag minns så väl den dagen jag sa till min mamma: "Mamma, SÖK HJÄLP. JAG kan inte hjälpa dig . Jag har nog med mitt eget. SÖK HJÄLP. Kom inte till mig och gråt, jag kan faktiskt inte hjälpa dig." Det är åtta år sedan. Nu har hon faktiskt slutat försöka använda mig som ångestsoptipp. Jag gissar att det är min lillasyster som får ta det nu - men det kan inte jag ta ansvar för. Hejar på dig!

Kram om du vill - och tack för hjälpen med det-där!

Luftrum sa...

Ja, som vi sagt tidigare, du nämnde det även i din blogg. Att i det jobbiga man har gemensamt, bor en enorm sorg, men ändå så mycket annat, av positiv art. I detta fall upplever jag bara det positiva i gemenskapen. Jag känner mig mindre ensam när du beskriver, berättar, om din relation, till din mor. Även jag har yttrat sök hjälp - orden till min, otaliga ggr. Till föga hjälp. Denna gg ska jag faktiskt inte slänga mina behov i en sopsäck och springa till henne, för att hjälpa. Men visst kommer det att bli jobbigt, att stå emot. Suck.

Tack för dina ord och kramar tillbaka!

Ps. Kom visst på att jag inte skickat dig receptet, ska göra det bums. Och gällande det-där, det-var så lite så!