Stress och press

Igår fyndade jag. Hittade bland annat dessa pjucks för 49 :-. Billigt tycker jag.

Dagarna bara rusar ifrån mig. Knappt så att jag hinner med själv. Känns som om jag springer och alla känslor och tankar bara fastnar någonstans längs vägen. Ibland kan detta vara bra. Jag är en grubblare och analytiker och ibland stjälper det mer än hjälper. Så ur vissa perspektiv är dagarnas intensitet bra. Vissa tankar och känslor liksom finner något intressant längs vägen och bara, hoppar ur mig. Var de tar vägen har jag inte tid eller lust att spekulera kring. Kanske stannar de för att köpa falafel och sedan äter en sista måltid och bara, försvinner, utplånas. Eller så kanske de går på konstutställning och flyter in i tavlor eller föremål och blir, konst. Ja, vem vet.

Igår stressade jag. F ö r mycket dock. Stress är aldrig bra, säger min psykologilärare. I n g e n typ av stress är bra. Nä. Jag sprang runt på stan med dottern hela dagen igår. Köpte kläder åt henne (vilket innebär att man spenderar ca två timmar inne på Indiska eftersom hon älskar att vara där inne. Hon är helt fascinerad. Ska jag kanske tillägga att hennes rum är helt och hållet inrätt efter inspiration därifrån? Jaja, bla bla bla). Vi hittade kläder iaf, det gjorde vi. Och jag fixade håret. Mitt hår har nu två (eller är det tre?) färger och är fint. Behöver inte linda in det i stora scarfs längre.

När jag kom hem ringde en god vän till mig och ville hälsa på, ja ja visst! säger jag, rödblommig och svettig bland plastiga påsar som fastnat och klibbat fast i mina klibbiga ben. Vi dricker kaffe och äter vindruvor, handlar, postar brev till Norge, och pratar, massa. Någonstans där vid kaffedrickandet ringer min dotters kompis och frågar om hon får sova över (och eftersom min dotter sovit hos henne mängder av ggr så kan jag inte säga nej, känner jag.). Ja ja visst! säger jag. Kom du! Sedan går kvällen åt till att laga mat, fixa toast utan kanter och bädda sängar.

När jag till slut, runt 22 (tror jag), satt mig ned framför datorn, så ringer Kärleken. Och där, startar kvällens riktiga cirkus. Cirkus luftrum. Där någon därinne hoppar och sparkar i/på ? min mage och dansar runt och sliter och drar. Han berättar att de killar han jobbar med i Norge, tydligen har någon "äta så mycket kött" du orkar tävling. Vilket med andra ord innebär att de jämt efter jobbet är ute och raggar. De tävlar om vem som kan fixa flest kvinnor, och ja, det finns massa sex med i bilden. På toaletter, utomhus, osv. De kallar min kärlek för toffel osv för att han inte vill följa med ut.

Ehe, gissa vem som blev upprörd? Ja, hard one. Jag kallar dem för sexistsvin (till min pojkvän då), och lägger upp en lång utläggning om vad jag anser om den sortens tänkande. Köttmarknad. Objekt-tänkande. Grottmänniskor. Ointelligent. Och listan kan göras lång. Självklart är det som min vän uttryckte det, han är ju dig trogen som berättar om vad hans svinaktiga jobbarpolare håller på med. Det är ju inte honom du ska vara arg på. Nä, men sluta att vara så klok skrattade jag. Jag är arg nu, låt mig bygga upp min försvarsmur som säger att han också kommer att göra samma sak som dem till slut (hur kan han stå emot?), så jag kan gardera mig. Så som jag alltid gjort tidigare! Kanske jag faktiskt gillar att gå på samma begravning två ggr! Va va?

Ja, kan ju tillägga att min kärlek är helt på det klara gällande hur destruktivt och dumt hans "vänner" beter sig åt. Han säger att hans liv inte vore komplett utan mig och bla bla. (Precis så, bla bla, säger mitt försvar, han är gullig för att han har dåligt samvete.) Men nä, får jag säga då. Mitt förnuft vet att det inte är så. Faktiskt.

Min mage och mina känslor (och mina små) skriker att de vill kräkas på alla vidriga män som beter sig på detta vis och gör att köttmarknadstänkandet får en så central roll och plats bland så många.

Idag är jag lugnare. Drömde om min fina. Om vår "reunionkram".