Trött och buäh!

Fan, jag är så jäkla trött. Sådär trött att jag bara vill gråta. Och det gör jag också, med jämna mellanrum. När dottern duschar, när jag duschar, när jag... ja, när tillfälle ges. Jag orkar inte jag orkar inte jag orkar inte. Eller gör jag?

Idag har jag lunchat med rehab.personen igen. Åh så jag gillar henne. Vi har alltid så trevligt när vi träffas. Idag var jag helt speedad. (Och nej, jag går inte på droger.) Och arg. Och uppgiven. Men vi kostade på oss att skratta åt hela sörjan. Åt allt som händer i mitt liv, åt allt drama. Och jag som bara vill ha det lugnt! Vi fyllde i lite CSN-blanketter och bannade det manliga släktet. (Man får göra så ibland. Skippa att vara politiskt korrekt.) Jag var och är ett vandrande känslopaket. Problemet är att jag inte vet vad jag ska göra. Med nåt.

Orkar jag plugga på heltid? (Deltid finns inte som alternativ på denna utbildning.) Jag har ju knappt tid med livet och alla svårigheter det för med sig för mig just nu. För mycket press får mig att balla ur. Och när ska jag ha tid att minnas och läka? (Som det är nu kommer alla minnen och lillas utsatthet och sköljer över mig när jag ska sova. Det är endast då det finns plats.) Ja. Jag är förvirrad och vet ingenting. Om någonting. Men ändå om allt. Jag. är. trött. på. att. alltid. ligga. steget. före. alla. "normala". så. rädd. att. något. ska. skada. mig. Jävla idioter som gjorde mig illa. Fan så jag avskyr er. Jag vill också kunna hantera allt vad livet innebär! Jag vill också kunna utnyttja min kompetens till fullo! Men ni tog så mycket ifrån mig och ni fattar det inte ens! JAG HATAR ER!

Ja, hej. Nu är jag klar med ilskan för stunden, och tänkte glida över till analyserandet. Bara en liten smula. Jag tänkte förut, att om mitt sätt att läka är att kunna hantera minnes/läka-processen, skolan, relationer, mamma-rollen och allt annat? Är det bra för mig? Att tillåta mig att vara liten men ändå kompetent i mitt vuxna liv? Jag vet inte. Å så jag inte vet. Eller förstår. Och en annan fundering ; jag tror stenhårt på att ha projekt (bara för vuxna), som får en att känna sig kompetent i nuet. Så att man liksom skiljer på nu och då (så gott det går iaf), men i mitt fall, måste det vara skolan?

Jag har alltid drömt om att skriva. Att få chansen att ge ut något. Få något publicerat. (Även om blogginlägg är skoj det med.) Tänk så roligt det vore med projekt av något slag! Och jag blir så inspirerad när jag läser tidskriften femkul. Jag vill också! Jag. vill. göra. något. Låta kreativiteten flöda. Sort of. Mitt problem i nuläget är : TRUMVIRVEL : pengar! Blir jag sjukskriven får jag inga pengar. Min sambo tjänar för mycket. I Norge. Uuäääh.

Imorse pratade de om barnmisshandel på radion. Jag och dottern och hennes kompis satt och åt frukost. Jag sa något i stil med att ; usch så arg jag blir. Jaa, sa min dotter, jag med. Tur att jag har dig som mamma! (Jag blev glad). Däremot berättade min dotters vän något väldigt oroväckande. Om henne. Jag vill inte berätta för mycket. Men det hon sa var tillräckligt för att få mig att reagera. Och agera måste jag göra. Jag måste konfrontera en person i hennes närhet. Känns jättejobbigt. Men jag håller aldrig en förälder som skadar sitt barn om ryggen. Inte en chans. Min lilla inombords är stolt över mig. Det känns bra. Jag är lite rädd ändå. Men det måste göras.