Minnen.

(Vill börja med att påpeka att det i detta inlägg, och vissa andra, kan finnas mängder av stavfel, konstiga meningsuppbyggnader, och det är, ett resultat av att jag ger magen och känslan rätt mycket frihet och makt, att skriva. Jag censurerar mig inte och korrekturläser inte något speciellt.)

Jag bor nära det område jag växte upp i. Jo, det är sant. På vägen till Ica k a n jag gå förbi där om jag vill. Om jag vill ta en omväg. Om jag vill se. Om jag vågar känna.

Jag gick förbi där nyss. Idag, när jag är helt dissocierad, är jag liten. Alla lilla T's känslor och erfarenheter är mera, framme.

Jag gick förbi den gula fritidsbyggnaden för en stund sedan... Var inte den blå förut? frågar min lilla. Jo, säger jag. Det var den. Vi går sedan förbi höghuset, i vilket jag bodde i tio år. På femte våningen, jag ser köksfönstret. Ibland. Min lilla klänger sig fast runt min hals och jag förklarar att vi inte ska gå dit, och att hon inte hör hemma där längre. Har nog aldrig gjort det. Jag håller henne hårt och hon kniper ihop sina små ögon.

På väg ifrån Ica går jag förbi skolan. I årskurs 1 började jag där. Slutade i mitten av 4.e. Då flyttade vi till hus och kunde leka lyckliga familjen ännu mer. Nu när jag gick förbi såg jag mig stå där, utanför dörren till 4.e klass. 4 B. Det var första dagen i skolan efter sommarlovet och jag hade conversedojor med segelbåtar på, ett par viiiida vinröda konstiga byxor med svart hög resår i midjan, en vit t-shirt med något tryck (instoppad, yummie) och jag hade mängder av neonfärgade armband runt min handled. Det skramlade och lät och jag kände mig som en bov i fina kläder.

Något hade hänt den sommaren, före fjärde årskurs. Det blev jag helt plötsligt säker på. Jag var söndertrasad. Förstörd. Och nu allvarligare än tidigare. Jag vet inte om övergreppen blivit värre eller om det nu var fler inblandade eller om jag nu var medveten på ett annat sätt.

Jag har svårt att veta hur jag ska förhålla mig till min kärlek just nu förresten. Det är så mycket som händer i min inre värld och när jag inte kan dela det med honom så glider jag liksom runt och tappar honom längs vägen, känns det som. Jag har också jättesvårt (när jag är dissocierad), att ge honom kärlek och bekräftelse. Jag kan inte vara överdrivet gullig och det tar emot att säga ; jag älskar dig. Därför skriver jag ; stora T älskar dig i mina sms, och då funkar det. Jag förklarar för honom vad det handlar om, och att jag kommer tillbaka och så vidare. Men det är klart att det är jobbigt för honom när jag nästan slänger på luren i örat. För att det kryper i kroppen på mig när jag möter närhet. När han vill förklara hur mycket jag betyder för honom, då kan jag inte lyssna. Då går jag sönder.

Sedan känns det också som om förnuftiga T finns med i spelet. (Ändå.) Och hon tycker inte att man måste vara glad och gullig och kär hela tiden, bara så att h a n ska må bra när han jobbar. Så att h a n inte ska få för sig att kolla efter andra kvinnor. Min person, och mina svårigheter, måste ju få finnas de med. Jag måste få utrymme, precis så som det skulle vara om han var hemma. Med mig.