torsdag 16 augusti 2007

Tevespel och telefonsamtal.

Helt knäpp dag idag. Händelserik på inre upplevelser. Hade världens superkaos-slitasigihåret-cirkus tidigare. Dessa starka känslor, som jag ibland upplever att jag ej har kontroll över, kryper (nä, det var inte rätt ord), de snarare KRASCH BOOM BANG.ar sig fram när jag är i närheten av min mor. Ja, jag har kontakt med min mor, och även min far. (Om än väldigt lite med mannen som ska föreställa en far). Jag har mängder av ggr provat på icke-konstruktiva sätt att säga upp kontakt. Men ja, jag har varit "fast i beroendegreppet" med alla dess tillbehör. Min mor har jag på något sätt alltid hoppats på. Ja, hon har gjort mig illa, ja, jag drömmer mardrömmar om hennes sätt, men... bara hon skulle ta tag i sina bitar skulle det kanske finnas hopp?

Men nä, så är inte fallet. Trist att behöva uttala, även för mig själv. Hon väljer förnekelse före mig, före självutveckling, före lycka, det skulle jag satsa allt jag äger på. Iallafall, till saken. Jag är medveten om att min dotter allt för ofta hamnar emellan oss, våra klor och morrande läten både syns och hörs även om vi skulle sitta inlindad i kokong av de tjockaste material som går att finna på marknaden. Idag var ett sådant tillfälle. Tyvärr. Mina små är ordentligt framme nu, och deras reaktioner ja, de är ibland väldigt mäktiga.

Det var eftermiddag och det ringde på vår hem.tel. Jag och dottern satt och spelade tevespel och jag frågade henne om hon inte kunde tänka sig att svara? Sure thing säger hon och rusar ut för att hämta telefonen. Det var min mor. Jag lät dem prata ett tag, men känner att det kryper i mig. Som vanligt. Mor ska veta vad vi ätit, vad vi gjort, hur hon (dottern) mår, (för tänk om stora stygga T fått hennes älskade barnbarn att må dåligt! Oj så glad hon skulle bli då med lite vatten på sin kvarn.) Haha, du är visst inte en sådan bra mor som du vill framställa dig som, det visste jag väl! (Så skulle hennes inre demoner dricka champagne och liksom gotta sig.)

Jag börjar iallafall att ja, störa mig, på deras samtal, och då hittar jag olika sätt att legitimera min ilska, klä den i... sammanhangsenliga kläder, ja kalla det vad man vill. Jag börjar i bakgrunden att klaga lite på att min dotter inte pratar när hon väl sitter med luren i handen, hon spelar tevespel istället och svarar knappt när mormor pratar. Jag mummlar något surt och försvinner från rummet. Hjärtat slår hårt och ilskan är närvarande. Jag förstår just då inte riktigt varför. Efter ett tag kommer iallafall dottern in med telefonen till mig efter att hon och mormodern talat med varandra om hur knäppt jag beter mig. Vad hände med henne? Ojojoj. Hon blev sur och lämnade rummet utan orsak, ojojoj.

Jag pratar med min mor i några sekunder före hennes sätt får mig att bli ännu argare. "Nämen J (dottern) lät så engagerad i telefonen så, jag förstår inte alls vad du blir sur över, och PANG! så reagerar jag som jag alltid gjort som vuxet barn. Jag slänger på telefonluren. Mina små skriker spottar och fräser. Att hon alltid ska ta våra upplevelser ifrån oss! Alltid sätta sina ord på mina upplevelser och göra dem till n ågot de inte är! Jag vet ju såklart att det inte är denna specifika situation jag reagerar över, utan det är alla års förtryck som kommer till ytan. Ännu starkare upplever jag att det är svårt att vara i min mors närhet nu när mina små är så vakna och alerta. (Och så vill jag ha det, vi har påbörjat ett samarbete som jag helhjärtat tror på, jag och de mina.)

Kan nämna att det sedan blev ett knäppt och onödigt scenario här hemma då mor försöker att nå oss och jag säger med upprörd röst - Jag klarar inte att prata med mormor, fattar du det? Det ringer på alla telefoner och i mitt huvud och min dotter får självklart svara efter att hon lugnat sig. (Hon blev självklart helt förvirrad av att se vad som hände med mig.) Och när allt lugnat sig och dotterna sa till sin mormor att mamma vill inte prata just nu. (Vilket för mig är jättejobbigt, för VAD har jag för orsak att bete mig så oartigt mot min extremt trevliga mor!?) Ja, jag har lärt mig en sak. Att p r a t a om händelser med barn, det barn inte kan sätta ord på. Vi satt en bra stund jag och dottern och jag lade fram så barnvänligt jag kunde vad som hände med mig. Hur de kraftiga reaktionerna inte alls hade något med hennes person att göra. Det förstod hon. Å, jag är så glad för det.

Ja, mer om hur jag ska ställa mig till mor och far... grejen en annan dag. Jag är så trött nu att jag ser i kors. Men det lutar just nu åt att skippa att vara i deras närhet. Jag har sett det som viktigt i min process att se vad som händer, observera exakt vad som aktualiseras i deras närhet, men jag tror inte att jag känner så längre. När jag är redo att berätta och konfrontera så försvinner de ju ändå ur mitt liv. Men ja, fan. Fan. Fan.

4 kommentarer:

l-c sa...

Känner igen mig så himla mycket i det du skriver om din mamma! Jag har också "suttit fast" i min mamma, i alldeles för många år. Sen lyckades jag säga upp bekantskapen i ett helt år. Men hon kom tillbaka. Och det ÄR ju så svårt att sluta hoppas. Men till slut så lyckades jag faktiskt; sluta hoppas. Men sen minsann, när jag börjar minnas om pappa och så, då blir hon jättesnäll helt plötsligt! Och har så varit nu i flera månader. Jag bara väntar på dolken i ryggen ... Tänker att hon är väl glad nu, när jag äntligen fattat vilket svin min pappa var. Ledsen, det var inte meningen att skriva så mycket om mig själv, jag ville bara skriva att jag verkligen känner igen dem, svårigheterna.

Skickar massor med värme och tröst.

Anonym sa...

hej fin. vill bara säga att man har rätt att bryta kontakten utan nån särskild förklaring. bara säga att man behöver en paus eller nåt, att fokusera på dig själv och dottern kanske? eller utan förklaring alls. "jag vill ha en paus för jag vill ha en paus." och isf ska dina föräldrar respektera det. menar inte att säga att du måste eller ska bryta med dem. vill bara säga att man får. och att det inte behöver vara nåt definitivt om det känns jobbigt. man får göra precis som man vill. i sånt som blir odestruktivt för en. och det låter som om de gjort dig illa så det räcker redan, tycker inte du har nån skyldigheter alls mot dem mer. ville bara säga det.

värme och hopp och ljus

Nanna sa...

Hej vännen. Jag tror inte att man ska bryta för brytandets skull, för att det är så "man ska göra" om man har blivit utsatt för övergrepp, om du förstår vad jag menar. Det är en process och du tar det i din egen takt, det går nog av sig själv sedan, om du känner att du inte längre kan eller vill ha med dem att göra. Viktigast är nog att lyssna på sitt eget inre, du vet nog själv bäst hur du behöver ha det. Det finns inget rätt eller fel.

Känner så igen mig i det här med att ha skuldkänslor för att man tycker sig ha uppfört sig dåligt mot sina trevliga föräldrar. Det är ju den lilla som vill vara dem till lags, hoppas vinna deras kärlek och få dem att bli det de aldrig kunnat vara. Vi uppfostras ju först och främst till att respektera våra föräldrar och det är ett tabu att gå emot dem. De vet ju bäst liksom för dom har levt längre. Ha!

Hoppas jag inte skrev för mycket nu, eller satt ord i din mun. Du är bra! Kram om du vill av N.

Luftrum sa...

Å, tack så mycket alla ovanstående för era ord och ert stöd! Och nej! Ni skriver inte alls för mycket, inte alls! Jag känner mig klokare och får liksom... ja, jag står stabilare. På nåt sätt. När ni delar med er av era historier.

Jag känner nog att jag måste ta en paus gällande att träffa dem. För att på något sätt, låta mina små andas fritt i en miljö som inte är präglad av att man ska vara till lags, och hela tiden behöva kontrollera diverse olika saker. Så som ens egna reaktioner, potentiella faror (trots att det inte finns någon större egentlig fara idag.) Ja. Typ så. Den lilla hoppfulla T tycker dock att detta är jättejobbigt. Hon känner att hon sviker dem.

Stora varma kramar och alla fina saker till er fina!