It's a god damn rollercoaster ride!

Jag känner bara att jag måste skriva. Det är för mig just nu den bästa medicinen mot sockerdrickan som ibland invaderar min kropp, den som gör att jag bara vill lägga mig ned på golvet och skrika ut min frustration och sorg. AAAAAAAAAAAAAAAAAA! Skulle det låta tills det att jag tappade andan. Tappa andan är okej, men inte fotfästet. Det vill jag inte.

Varför alla dessa känslor nu då? Ja, jag pratade nyss med kärleken. Via sms går allt så mycket bättre. Då kan jag ta emot och ge bekräftelse utan att mitt innersta ska förvandlas till het puttrande gröt. Men det blir så tydligt att han inte är med mig, när jag hör hans röst. Jag kan inte röra, inte ta på. Så länge han talar om att han jobbar, hur mycket han saknar mig och dottern, då är allt ok, det känns ok. Men som nu, när han ringde, sa att han har en relativt lugn dag, han flyttar möbler och dricker öl. Jaha. Det är stor festival i staden där han befinner sig. Massa band som spelar. Han ska dit. Han och grabbarna. Jaha.

Nej! Jag orkar inte jag vill inte jag kan inte!

Hej på dig osäkerhet, hej på dig svartsjuka! Ok, vi tänker huvud och inte bara mage. Kom igen nu. Jag ser att du finns, jag ser varför du finns, men nej, han kommer inte att försvinna pga ett par schyssta skinkor i jeans, det vet du. Nej det vet vi inte! Skriker mina små, de är helt hysteriska. Måste tala lite med dem. Så får det bli.

Vi kan också prova på att avleda... Jaha, vad har vi gjort idag, de senaste timmarna dvs? Jo... har lagat goda kikärtsbifffar, yummie. Blev jättegott. Yogat har vi gjort också, jajja, jo visst, fast det är inte enbart positivt. Saker och ting händer i min kropp när jag kör kundalini yoga. Det är som att min kropp och mitt psyke liksom blottas. Svårt att förklara, men jag känner mig naken. Som om mina försvar luckras upp. Det är inte alltför skönt. Jag börjar gråta och känner mig minst i världen. När jag duschade var jag alldeles skakis, men lyckades med konsten att vara medvetet närvarande och fokuserade istället på att, ja, duscha.

Nu ska jag prova på att vända läge på denna känslobana och bygga den åt ett annat håll. Så att dem inte liksom lutar nedåt hela förbaskade tiden.
Min barndomsvän kommer ju, vi ska prata och vi/hon ska få mig att känna som om inget i världen kan ta ifrån mig den jag är. Det jag vill ha. Det jag behöver.

PS. (Detta skriver jag ca 15 min efter att jag publicerat inlägget.) Jag talade nyss med min goda vän M, hon som är på väg hit nu, och jag berättade lite kort om AAAAAH, och NEEEEJ, gällande min kärleks utgång ikväll, och hennes svar var. Aha, han ska gå ut. SO?

Tänk om det vore så enkelt. That would be lovely. Oh so lovely.