fredag 10 augusti 2007

Jobbig natt och högmässa

Ja, var ska jag börja.

Lördagen. Lördagen blev kaosartad. Min sambo var ute på spelning och skulle ta sig hemåt när den var slut. Att han tar sig hem efter att han spelat (och inte fortsätter att festa hela natten med de andra grabbarna i bandet är inte enbart för min rädslas och osäkerhets skull, utan han har övertygat mig om att han faktiskt vill hem.) Till oss. Det är det enda han tänker på när en spelning är slut, hem hem hem. Ok, fint, lugnt. Han älskar oss och vi älskar honom. Mer än jag trodde var möjligt.

Iallafall, för att göra en lång historia kort, hans mobilbatteri dog under kvällen och ja, det gjorde mig inget, jag brukar ändå inte ringa stup i kvarten.

Kvällen blev ändå rätt... tung, här hemma. Jag försökte (likt under fredagen) att sysselsätta mig med min dotter. Vi såg på film, målade tavlor, spelade gitarr och så vidare. Hon pratade om hur mycket han (M, min kärlek) betyder för henne. Det är konstigt sa hon till mig, du är min mamma, och han är inte min riktiga pappa, men ändå älskar jag honom lika mycket som jag älskar dig. Mitt hjärta växte lite och min kroppstemperatur höjdes. Mm, han är underbar. Hon är underbar.

Trots våra fina stunder kände jag ändå det där alltför välbekanta obehaget som jag har för vana att hålla i schack. (Han älskar oss, han älskar mig, han försvinner inte, han försvinner inte.) Och när klockan började att närma sig tolv tänkte jag att nä, dags att iallafall försöka att sova (jag sover sällan bra och fridfullt när han är ute och spelar, inte förrän han ligger bredvid mig kan jag somna tryggt).
Gissa vem som inte kunde somna? Mm, och jag som är så beroende av rätt mängd sömn. Mina problem växer och blir tredubbelt så stora när sömnen blir störd.

Ja, till saken. J a g börjar att oroa mig. Det börjar småskaligt med - undrar vad han gör nu, undrar om det är några snygga kvinnor där? osv osv. (Det är småskaligt för mig iallafall). Klockan blir sedan ett och ja, inget blir lättare. Festen på vilken de uppträder (med en mängder andra band), slutar kl ett. Så ja, jag lade ihop ett och ett (mycket ettor här) och tänkte att, ja, han är väl hemma runt två. Iallafall. Det är inte överdrivet långt ifrån där vi bor och han ville ju verkligen hem och de har redan packat ihop instrument och utrustning och ja. Hur jobbigt allt än är, så kommer han ändå hem snart.

Klockan blir både två och halvtre och min oro har nu gått över till stark ångest. Sådan stark ångest har jag inte haft på länge, och under sådan lång tid. Den gick helt enkelt inte över. (Och jag provade det mesta.) Vad min oro/ångest handlar om och varför den dyker upp? Brist på kontroll, alarm/krisberedskap, rädsla. Jag målar upp och går igenom fruktansvärda scenarior i mitt huvud som alla egentligen handlar om en sak, rädsla för att bli lämnad.

Klockan fyra på natten/morgonen sitter jag iallafall ihopkrupen i en fotölj med en filt omkring mig. Jag skakar och ber till Gud. Snälla låt mig ta mig igenom detta, ge mig styrka, låt allt vara som vanligt. Varför reagerar jag så starkt, har jag så stora problem? VARFÖR är jag så FÖRBASKAT rädd?

Han kommer hem tjugo minuter senare än fyra och vill ge mig en kram. Jag är arg och rädd. Men täcker rädslan i ilska. Jag vill inte kramas, jag är redo att gå till attack för att försvara mig, så jag flyger upp ur fåtöljen och stirrar kallt på honom och säger något i stil med - våga aldrig göra såhär mot mig igen, aldrig aldrig. Jag ger honom en kalldusch och berättar ilsket om hur orolig jag varit (inte bara gällande andra kvinnor, utan för att något verkligt hänt, har sett honom i diken, bilolyckor osv)

Han reagerar först med förvåning och sedan med att bli arg för att jag går till attack utan att först ha lyssnat till honom, varpå jag blir ledsen som ett litet barn (vilket jag också var i den stunden!) - Men, men, stammade jag. - Du kan ju inte vara arg på m i g! Det är ju jag som är rädd och ledsen, och sen kom störtfloden av tårar.

Ja, han hade ett legitimt skäl att vara sen. Och ja, jag vet förnuftigt att risken att han skulle vara otrogen är minimal. Detta handlar om intimitet, om mina små, om deras rädsla för att bli lämnade. Nu när vi har funnit allt det vi någonsin sökt efter, allt vi hoppats på, då måste vi se till att inget förstör. Inget inget. Då dör vi säger dem.

Igår var jag hos en god vän och vi diskuterade detta, jag talade också länge med min psykolog om detta svåra ämne. Det har gjort mig enormt gott. Jag vet nu mer om hur jag ska arbeta och kommunicera med de små inom. (Mer om mitt möte med psykologen vill och tänker jag skriva senare. Eller imorgon.)

Vill bara avsluta med att säga att jag i söndags (efter den jobbiga natten) gick på högmässa. Jag låg under natten och bad till Gud så omfattande och jag kände att det var det enda som fungerade, när jag såg mig själv (och de små), vila tryggt i Hans famn. Så trots att jag inte sovit mer än 2 h natten till söndag kände jag att jag på något sätt ville tacka, visa att jag tror, och ja, svårt att förklara. Högmässan var iallafall hur fin som helst. Det kändes som det alltid känns när jag går in i en kyrka. Denna kyrka är dessutom hur vacker som helst. Jag blir lugnet själv. Jag känner mig... hemma. Här ska jag vara. Jag känner mig verkligen som Guds barn.

Att besöka kyrkor har jag gjort så länge jag kan minnas, har dock aldrig tagit min tro längre än att ibland be... Och besöka. Och erkänna.

Nu ska jag ta min kopp kaffe och sätta mig i hettan på balkongen och lyssna på Ane Brun i hörlurar. (Smart va? hetta + kaffe!) Min lilla tjej (dottern), åker bort över helgen och jag ska bara umgås med min kärlek, vi ska vara närvarande och njuta av varandra. På söndag åker han till Norge för att börja jobba. Usch. Han kommer att vara borta i nästan tre veckor. Uh. Men det går nog bra, bara bra bra bra.

Sol och kramar och allt fint till alla fina som läser!

2 kommentarer:

Toppis/Lotta sa...

Tid i saknad känns alltid som en evighet innan den startar tycker jag. Sedan när den väl påbörjas och det tickar på så är man plötsligt där, på andra sidan, i den andras famn igen... Och så minns man knappt hur tiden var utan. Men jag vet, det är inte så mycket till tröst just nu kanske.

Skickar en massa styrka som du kan bära med dig.

Ane Brun har gått varm här hela dagen också... Hon är underbar!

Värme från Toppis

Luftrum sa...

Tack för dina ord! Och jo, du har så rätt. Det är ur det perspektivet jag försöker att se det. Och vad är några veckor? ja, egentligen. Intalar mig själv att jag kommer att må bra av min "bara vara jag" tid. Liksom, finna lugnet, det som bara kan komma från mig. Ja, lite så. Mina kommande inlägg lär väl visa hur allt går. :)

Tack för att du läser, och för din värme och styrka! Skickar massa tillbaka!

Och ja! Ane är heavenly.