tisdag 28 augusti 2007

Sätter ut en varning här. (Läs ej om du tvekar.)

Jag funkar inte alls idag. Jag orkar inte bry mig om något men bryr mig ändå om allt. Jag mummlar för mig själv att jag skiter i allt. Bäst att bara sova bort... smärtan. För den stora på S finns där, hela tiden. Den lurar bakom varje hörn och jag inbillar mig att den gömmer sig i varje buske. Jag kopplar bort för att jag inte orkar gå runt och vara rädd och liten. Stänger av vissa delar av mig.

Är så sömning.

Ibland klias det över hela kroppen. Likt soleksem eller dylikt. Och ibland känner jag den inte alls. Kroppen. Den lever ett eget liv. Ibland kommer också det där, det jag som liten givit etiketten äckel, det som gav mig så enormt mycket skam och skuldkänslor att jag bara ville dö. (Min kropp vill ha, behöver, det där, äckliga.) Hur kan det komma sig? Nu är jag väldigt personlig igen. (Har inte än arbetat ordentligt med detta i terapin.) Men när jag var liten, och inte hade det där, med pappa. Om jag visste att läget var så att säga, lugnt. Det var folk omkring, eller så var jag bortrest. Då kunde jag vakna om nätterna av att kroppen skrek, ge mig det där nu! Jag ställde ibland klockan så att jag skulle kunna gå upp en timma före alla andra, eller så gick jag upp mitt i natten, och gjorde det där, med mig själv. Det var inte skönt. Och det gjorde ont. Men jag behövde det. Kände jag. Det blev ett beroende. Antar jag fick ångest annars.

Nä, nu orkar jag inte skriva mer.

Godnatt i min hatt

4 kommentarer:

Anonym sa...

Ok, om vi skiter i allt vad integritet heter så kan jag berätta det här: Jag drömmer ofta om sexuella övergrepp som jag blivit utsatt för, alltså i vuxen ålder. Jag blev våldtagen i princip dagligen under tre års tid, av min dåvarande sambo. När jag drömmer de här drömmarna så är det hemskt otäckt och jag kastar mig fram och tillbaka i sängen och jag vaknar ofta av att jag gråter. Men jag kan lika gärna vakna och vara sexuellt upphetsad. Trots att jag aldrig var upphetsad då. Bara rädd och väldigt kontrollerad. Min terapeut har förklarat hur det där hänger ihop, men jag har nog glömt det. Men jag tror att han sa nånting i stil med att när man är ett litet barn så tar man den kärlek man får. Om den då visar sig innehålla sexuella övergrepp, ja då tar man det också. Man får det liksom på köpet. Och man vet inte att det är fel. För ens föräldrar är rätt, när man är barn. De måste vara det, för man har ingen annan att lita till. Och sen förklarade han varför det inte är konstigt att man kan njuta av det. Ungefär så här: kroppen är konstruerad för att reagera på vissa saker, som till exempel sexuell beröring. Och det kan gälla även om man är ett barn. Kanske inte på en bebis, men bevisligen på större barn. Resten kommer jag inte ihåg, jag får väl fråga igen.

Jag är alldeles för trött för att skriva det här egentligen. Och det blev kanske lite utlämnande. Men, det är sanningen, och ibland måste sanningen fram.

Plockar en bukett av kramar, värme, förståelse och hopp, som jag ger till dig.

Luftrum sa...

Återigen, cza, tack. Från djupet... Du är fantastiskt fin. Jag önskar att jag kunde skriva mer, men är bara mos i huvudet. (Du har massa integritet, bara så du vet.)

Blir alldeles varm och glad och... ja, bara fina saker av din bukett.

(Jag återkommer när huvudet är med.)

Kastar stjärnglitter över dig och hoppas att du förstår att du är värdefull.

Anonym sa...

Satte på datorn igen, för att skriva det här, och jag menar inte alls att skrika men: DET ÄR INTE VI SOM ÄR KONSTIGA!! Det är FÖRÖVARNA det är fel på! Det är DE som bär skulden, inte vi! Och det är DE som borde bära skammen, inte vi!

Så det så.

Luftrum sa...

Du har så rätt så rätt. Återigen fungerar det inte lika bra när jag säger åt den lilla som när du eller någon annan gör det, för stora delar av skammen har ju blivit min. Som vuxen också. Tack för att du skrek. Det hördes. Och kändes.

Önskar dig allt fint!