tisdag 14 augusti 2007

I got it from my momma?

Livet är bra konstigt. Men ändå, så enkelt. Ja, ur olika perspektiv sett då. Jag tänker nu, när mycket är emot mig, men ändå inte, att hela mitt liv handlat om överlevnad. Jag har inte levt till fullo, för jag har varit så fokuserad på att överleva.

Mycket i min tillvaro är betungande och svårt. Jag vet att när jag kommit lite längre i min minnesprocess, så kommer min familj att vända mig ryggen. Det vet jag med all säkerhet. Min mor skulle aldrig kunna ge mig den bekräftelsen, hon skulle aldrig kunna erkänna (annat än de gånger hon gör det på fyllan), att jag har fått lida under min barndom. Min mor var utsatt för övergrepp som liten flicka. Hennes smådelar finns kvar, de har hela hennes liv skrikit på uppmärksamhet, men min mor har inte lyssnat. Hon har istället börjat att förtränga, och att förakta. Hon har istället projicerat en massa instängt på mig.

Min Kärleks familj hör inte av sig till mig. Jag vet inte om Kärlekens syster talat så illa om mig att de till slut blivit påverkade, och lyssnat. Alla i den familjen vet att denna tjej (deras dotter, syster) har ett gravt funktionshinder, och ofta reagerar ut på konstiga sätt. Men ja, känner de kanske inte mig tillräckligt? Det kanske är så. Jag kan iallfall se mig själv i spegeln och veta att jag handlat korrekt, enligt mina värderingar. Jag har vänner som bekräftar att situationen är helt bisarr, att hon beter sig vidrigt åt, och ja. Men jag blir så ledsen. Det är känsligt för mig det där med familjer. Jag vet att jag kommer att stå utan snart. Jag intalar mig själv att jag inte behöver, annat än den jag har. Jag, min dotter och vår vackra M. Jag orkar inte heller bevisa för dem (kärlekens andra familj) att jag är bra. (Nu vet jag inte hur pass mycket jag tar ut i förskott, de kanske bara, inte orkar... höra av sig, eller bjuda in mig, eller hälsa när de ringer.)

Men ibland är jag så förbaskat trött på att alltid känna att jag behöver kämpa. Jag vill, och kämpar hårt för att känna att jag duger som jag är, så hädanefter blir det till att välja med omsorg. Vilka man släpper in på livet. Vad som gör ont, är att jag i ett svagt tillstånd berättat för min kärleks mor, om vad jag går igenom nu, om mina minnen osv. För att skapa någon typ av förståelse kanske, jag vet inte. Och efter detta samtal har hon inte hört av sig till mig. Det var den första "vuxna", iaf i sådan position som hon ändå har, (hon är en mor), som jag berättat för. Om den overklighet som till slut har blivit verklig. Mitt barn känner sig sviket. Hoppas att allt är ett missförstånd. Att det inte alls handlar om systern som talar ont om mig, eller det faktum att jag berättade om det andra onda.

Och egentligen, vad har det här för mening i det stora hela? Livet består av så mycket mer, så många fler relationer. Jag måste bara få andas på saken. Att börja plugga (och kommer även att resa en del), kommer att ge mig distans. Jag kommer att ha många fina meningsfulla möten och relationer som ger liv och näring, innan min dag är kommen.

Idag har jag träffat min rehabiliteringsperson. Hon som för några år sedan hjälpte mig med att få praktik som till slut ledde till jobb. Hon som hjälpt mig med allt gällande studier. Hon guidar, hon pushar på, hon ger inspiration, och ja, hon pratar med CSN åt mig de stunder jag inte orkar. Det var underbart att träffa henne igen såhär efter hennes semester. Vi har blivit som två nära vänner. Vi pratar om allt mellan himmel och jord. Vi gillar mer eller mindre samma musik, samma filmer, och ja. Fint fint. Jag berättade iallfall för henne om mina nattliga kramper i benen, och om hur svårt jag har att sova. (Mycket oro och mängder av drömmar). Hon föreslog taktil massage och tänker nu se till att jag får det. En gång i veckan. Wow. Varför kan aldrig min psykolog komma med sådana förslag? Hon tycker att jag ska massera mina ben och duscha dem varmt när paniken kommer. Vilket självklart inte är en dålig idé heller.(Återigen, ska berätta om vårt möte, inte mycket att säga om det, men jag ska, snart. Promise.)

Jag såg förresten en musikvideo nyss som fick mig att må illa. Såg ut som en av snubbarna ur Black Eyed Peas. Det var det nog vid närmare eftertanke. Videon var iaf (surprise!) full av halv? nakna kvinnor på en strand. Och han, snubben, sjöng ; Where did you get your body from? Sen något om hur guys went bananas över de vackra kropparna. Varpå tjejerna mimar lite (mycket) mjäkigt ; I got it from my momma, I got it from my momma. Yeah, right, tänkte jag.

Så trött på all objektifiering av kvinnors kroppar att jag känner mig sjuk. Och just, den indiska filmen från igår, den sög.

4 kommentarer:

mim sa...

jag tycker jag saknar att ha en familj just för att ha nånstans att känna att jag duger som jag är; hoptrillad eller översprallig, vad som men framför allt liten och oförmögen.

Och det är klart lilla känner sig sviken när hon berättar och den vuxna bara vänder sig om och svarar med tystnad

tänder ett ljus för att det ska lösa sig trots allt

(och du får gärna lägga till mig, är det ok att jag lägger till dig)

Luftrum sa...

Du, du har så rätt. -Suckar lite uppgivet-. Jag vill också ha allt det där. En familj att duga i. Det är dock för smärtsamt att tänka på i denna stund, så jag provar på att acceptera, och fokusera på det jag faktiskt har, istället för det jag inte har.

Tack så mycket för din omtanke och dina ord, det värmer.

Och självklart får du länka till mig! Blir bara glad.

Massa ljus och styrka till dig

Anonym sa...

jag vill bara säga att du är bra och att jag är här och läser men jag vet inte. allt är bara sudd och trött. du är bra i vilket fall, hur trött jag än är

värme

Luftrum sa...

:) Tack fina korp. Du är också bra. Kom ihåg det.