onsdag 15 augusti 2007

Hos psykologen

Ja, jag har bestämt mig för att ge min psykolog en chans till. Vi har pratat djupt och ingående om vad jag känner att jag vill och behöver få ut av våra sessioner. Varför jag tvivlar och så vidare. Och jag sa, verkligen allt. Och hon, svarade, på ett sätt jag inte förväntat mig. Hon bekräftade och förstod varför jag upplevde det som jag gjorde. Och ja, det blev ett bra samtal och jag vågade gråta inför henne för första ggn. Det var som en stor sten som släppte från mina axlar. Eller bröst. Eller vad man vill kalla det. Jag känner inte att jag förminskade mig och mina behov och gav efter, utan jag känner att detta beslut var rätt, just nu. Framtiden kan jag dock inte säga något om. Jag ger henne, oss, en chans till.

Idag var jag hos henne igen. Vi pratade om hur bra jag hanterar min svartsjuka. Att det tankesätt jag har nu, när jag verkligen hela tiden, konverserar med de små inom, är så bra på alla sätt. Jag/vi känner oss så lugna, och det har haft en positiv effekt på honom också. Han är om möjligt ännu kärare i mig! (Tycker jag att det verkar som iallafall.) Jag har kommit fram till att inget alls fungerar för mig när jag skjuter iväg mina små (om bara för en pytteliten stund). Vi måste vara ett team. Nu får de positiv respons och feedback för första ggn, och den varan vill de har mer av! Jag visar dem färdigheter och utan att förringa och förminska deras strategier försöker jag att visa att det finns andra vägar. De märker att det funkar! Ny iakttagelse ; jag är inte lycklig till fullo, om inte mina små är med. Börjar nästan att gråta bara jag tänker på det. Målet är ju också att sluta att splittra upp mig själv, att dissociera, att till slut sammanfoga. Allt. Helhet. Hela.

Det är så knäppt det där, gällande osäkerhet, rädsla, svartsjuka. Att jag, nästan tar för givet att alla jag är med ska svika mig. Eller iallafall få mig att känna mig så. Sviken. Bortvald. Jag måste kämpa extra hårt med detta eftersom t o m vuxna jag är livrädd. Svek och otrohet har liksom alltid förekommit i mitt liv. Från det jag föddes, till, ja nu. Eller det ska inte hända nu. Det hoppas jag inte. Usch. Tror inte. Så ska jag säga istället. Men det liksom suger till i magen när någon säger att det aldrig finns några garantier. JO! Vill jag skrika. Det måste det göra denna gång! Jag överlever inte en gång till! (Det sistnämnda skriker både vuxna och lilla med en röst.) Men ja, jag fortsätter i samma anda. Som jag gjort den senaste veckan då. "The power of positive thinking". Typ. Vi vågar. Det gör vi.

Nu när min älskling är borta. (Å så fin han är... Saknar hans beröring, hans kramar, hans sätt att titta på mig, hans sätt att alltid bära när jag faller, ja, allt som är han.) Oj, ja, iaf så har jag märkt och reflekterat över en sak, att när jag har mycket jobbigt omkring mig, mycket smärtsamt att stå i, så kommer min survivalinstinct in. Alltid, det slår aldrig fel. Som nu, när han är borta, vilket är stort för mig, som tidigare skulle ha gjort slut i min skalle för att skydda mig. Ja, då tänker jag att ; nu jävlar, det här klarar vi! Min psykolog tycker inte att detta behöver bli fel alls, eftersom jag är medveten om vad som händer, men ändå nyttjar det väl. Eller vad man ska säga. Denna gång tänker jag ju faktiskt ; Nu ska vi ta vara på tiden, sysselsätta oss, stärka oss, "bli JAG-stark", och inte bara tänka VI och låta det äta upp mig. Inte låta relationen definiera mig. Det blir lätt så för mig.

Jag har så svårt för relationer. När jag är själv, ja, då vet jag vem jag är, vad jag vill osv. I en relation tappar jag lätt bort mig själv. Rädd ibland för att den ska äta upp mig. Ser den som ett stort hårigt monster som bara gläfsar och dreglar (uppifrån luften, där den är) ned på marken, där pyttelilla jag står och tittar upp på besten med skrämda och samtidigt sorgsna ögon. Och avstängd kan blicken se ut ibland. Hur går allt det ihop? Jo, det gör det nog.

Att tänka på ; låta mina små förstå att deras överlevnadsstrategier har varit brukbara på olika sätt. De har alla fyllt viktiga funktioner. Jag ska försöka att få dem att närma sig varandra. Försöka visa och berätta för min lilla kämpe att det är okej att vara sårbar ibland. Att vara ledsen, och visa det, är helt i sin ordning.

Vi talade även en del om det faktum att jag blivit erbjuden taktilmassage. Hon tycker att det kan vara väldigt bra, men hon vill att jag är väldigt väldigt vaksam på min kropp. Och hur den reagerar på beröringen. Den kan ju faktiskt dissocieras bort till fjärran land och jag ligger där utan att känna. Något. Det är inte bra. Då måste jag avsluta. Jag måste också vara vaksam på om motsatsen händer, att det helt enkelt händer för mycket. Att kroppen exempelvis reagerar väldigt våldsamt, då är det av yttersta vikt att vi avslutar med en gång, för om allt händer på en gång, att beröringen aktualiserar och liksom väcker "det döda", mina "demoner", bortträngda minnen, så kan det bli väldigt, väldigt katastrofalt. Och svårt att enbart med färdigheter ta sig ur. Jag vill verkligen inte skrämma dig sa hon, men det kan gå mycket illa om för mycket händer på en gång.

Uh, kändes viktigt att få skriva av mig idag. Nu måste jag dock plocka av reservlagren för att finna energi till att plugga. Har en massa ogjort från förra terminen (då jag var osäker på om jag ens skulle orka fortsätta), som jag måste/ska ta itu med nu.

Godnatt i min hatt!

11 kommentarer:

Anonym sa...

.:.viskar.:. jag känner det som att för mig finns det två alternativ. antingen händer det för mycket eller inget alls... hur hittar man balans..? du behöver inte svara. är glad att det låter som om hon försöker se dig och hjälpa dig.

allt gott /korp

Luftrum sa...

Jag vet i ärlighetens namn inte heller. Jag försöker att skriva mitt egna balansrecept nu. Vet dock inte om ingridienserna harmoniserar med varandra än. Nu när min survivalinstinct är påkopplad, så är jag verkligen i ett fightingläge känner jag. När tystnaden och natten smyger på mig (när jag inte får den där yttre stimulansen), då kryper alla rädslor fram. Inatt har jag bara drömt mardrömmar och känner mig nu, väldigt... ledsen. Men ska försöka att hålla mig uppe i huvudet och inte alltför mycket i magen. Ska till skolan snart, och då kan det behövas.

Ja nu började jag visst att prata om något som kanske inte har med saken att göra, men... det är ok.

Värme till dig

Anonym sa...

vadå inte med saken att göra? det är din blogg. därför är allt som har nåt med dig med saken att göra :) jag tror på egna recept jag med. lagom dos b-vitaminer i kombination med människor och sång tex... borde skriva en receptbok, det hade varit kul...

värme

Luftrum sa...

Jag röstar på en receptbok. :)

Anonym sa...

ska vi göra den ihop? vi kan ha var sitt kapitel? fast jag vill ha ett med efterrätter med... liksom riktiga efterrätter för de är absolut ett måste om man ska hitta nån balans i livet...

skickar en stor kram

Luftrum sa...

Haha, ja ja ja! Me like! Och det där med riktiga efterrätter tycker jag är helt i sin ordning, och i trygga händer hos dig (det tror jag med all säkerhet.) Jag är urusel på att laga, men bra på att äta dem. Vet du, jag har allvarligt tänkt i dessa banor. Recept... Balans... Bok...

Anonym sa...

haha, det skulle vara skitkul. såna böcker säljer ju som smör med. både kokböcker och "såhär gör du för att reda upp ditt liv på tio minuter"-böcker. så då borde din/ vår kokbok vara den ultimata? vi kommer bli miljonärer. när ska vi börja skriva?

Luftrum sa...

Yes! Haha, woho. Tja, vi får kanske diskutera koncept och så lite närmare vettja! Vi blir nog "tvungna" att använda mailen eller så istället för kommentarsrutorna. :)

Bring it on! Liksom.

Anonym sa...

låter som en bra idé... jag har ett formulär på min hemsida. om du vill kan du skicka ett mail där. har du tur kommer det fram... är inte helt glad för att skriva min mailadress såhär öppet...
fast skulle tycka att det var roligt att spåna på receptidén :)

värme!

Luftrum sa...

Ja så gör vi! One mail is coming up! Väldigt snart iaf. Jag gillar idén, jag älskar idéer och projekt, och vill så gärna fullfölja något, jag ha r alltid mängder av kreativa projekt på gång i skallen, men jag gör aldrig något med dem. Det ska det bli ändring på. Nä, nu ska jag iväg och köpa mig en rätt-trevlig och mysig-fredag. (Godis dvs)

Värme!

Anonym sa...

.:.viskar.:. om du skickat mail till mig så har det tappat bort sig så då får du försöka igen. det där formuläret buggar alltför ofta... fast jag fattar inte var felet är för vaje gång jag skickar själv så kommer dte fram... .:.ser förvirrad ut.:.

hoppas att det var gott godis. jag råkade baka chokladkaka... :)

värme