Solen försvann

Solen skiner inte längre och jag är en levande död. Jag är så, så trött på att må såhär. På att pendla mellan dessa känslotillstånd så mycket och så många gånger under dagen. Jag har ingen psykolog jag känner att jag kan bolla med just nu, så jag antar att jag bara försöker att hålla mina minnen under ytan för att inte gå under. Min lilla skriker att hon håller på att dö.

Trött är jag också. Trött trött trött. Och dissocierad.

Det startade med att jag kände att dagen var fin och då borde jag väl ta en promenad ned mot staden och hälsa på inne på jobbet.

Så fort jag kom utanför dörren ändrade jag mig, men tänkte att jag inte ska agera efter känslan (som by the way skrek ; gå in igen! gå in igen!). Hej fredag. Hej social fobi. Var kom du ifrån och varför kommer du nu när dagen börjat så bra? Kämpade mig in till staden och höll blicken ned mot marken och ångrade att jag tagit på mig det röda läppstiftet och den stora scarfen som folk gärna tittar på. Fan fan fan.

Väl inne på jobbet började min chef att prata lite kring tisdagen då jag ska jobba. Kommer att vara världens tryck då eftersom det är biljettsläpp till ett antal evenemang. Han ville visa mig systemet och började att prata siffror och biljetter och kunder och nya regler hit och dit, och jag bara, dog. Förstod ingenting. Precis som vanligt. Nuförtiden. System overload.

Det var väl där pressen kom in. Och det var väl ungefär där jag loggade ur. Promenerade hemåt och kände hur allt jobbigt bara lade sig som en filt runt min kropp. Jag började tänka som jag alltid gjorde när jag var liten tjej. Varför ser ingen? varför förstår ingen hur dåligt jag mår. Innanför skalet. Funderade ett tag på om jag skulle hem och lägga mig och hoppas på att självdö. Jag kommer att vara själv hela helgen (förutom att jag lovat att jag ska gå ut imorgonkväll vilket jag inte har någon lust med alls), och ja, vad gör jag med min tid. Inga krafter kvar att kämpa för. Trött på maskeraden. Trött på att använda färdigheter och tycker inte ett dugg om min psykolog så i min värld har jag ingen nu. Jag litar ju inte på henne och anförtror mig därför ej. Jag är rädd för det tysta nu. Vill att någon ska komma och rädda mig. För jag orkar inte mer.