Jag tänker helhet. Jag tänker att jag är på väg. Jag känner närvaro.
Jag tänker en del på mig från 17 år och uppåt. Jag känner den delen av mig för första gången sedan jag var i de faktiska omständigheterna. Om och kring. 17 år och uppåt.
Jag har under en relativt lång period tänkt att jag antagligen inte behöver gå in sådär överdrivet djupt i bearbetningen av den tidsperioden. Jag har liksom intellektualiserat och sett den tidens vanmakt och utsatthet mest bara som ett resultat av. Av. Ja, barndom. Jag har sett hur allt hänger ihop. I mitt huvud.
Nu gör magen och axlarna och innerlåren sig påminda.
Jag känner och är ledsen, rädd, arg, och sorgsen. Och produktiv. Illvrålet kommer att göra nytta, det vet jag. När huvudet och magen är samspelta. När jag mått illa och tagit hand om och ja, känner att mina ben bär och inte skakar hela förbannade tiden. En knäpp fundering ; betyder allt detta att jag seglar jag runt i inkubationstidens hav nu? Jag känner att jag närmar mig för jag är svag och gråter vid kontakt med allt som handlar om. det där. Mäns misshandel mot kvinnor.
Jag är iallafall uppriktigt förvånad. Men utan värdering i det. Jag antar att det är bra att jag börjar att minnas mitt ex misshandel. Jag antar att det är bra för att jag behöver tydligen ta hand om såret. Detta är ju en rätt tydlig indikation på just det. Ser det som en sjunken livboj som bara liksom, ploppar upp till ytan. Är det meningen att jag nu ska lägga mig i den och dra runt på stormigt hav igen? Och bara, hoppas att den bära och att jag ska orka hålla huvudet ovanför, ändå, på något sätt?
Jag trodde som sagt att det var min barndom som först skulle bearbetas, att det var där läkningsprocessen skulle starta. Och sedan skulle allt annat, kanske, komma. Tydligen kan man inte styra över i vilken ordning allt ska tas hand om. Nu pockar detta på min uppmärksamhet och vem är jag att inte öppna dörren och skaffa mig rätt utrustning för att kunna ta hand om? Hon behöver mig nu, min 17 år och uppåt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
jag tror att allt kommer huller om buller i sin egen logik och att man bara blir yr om man ska försöka förstå ordningen. jag hoppas att du kan ta hand om henne. 17-års-du. jag tror du kan.
värme
Jag tror inte heller att det finns någon given ordning - i alla fall inte någon kronologisk dito. Huvudsaken är ATT du känner och bearbetar! Lycka till!
Tack ni båda. :)
håller med om de andras klokheter. vill bara säga att jag tänker på dig och vill skicka en massa styrka och hopp. du klarar. det gör du.
Psykologen i gruppen där jag går menar att de "senare" upplevelserna brukar komma först till bearbetning och att man så småningom går ner i ålder därifrån. Nå jo, inte alls sagt att det funkar exakt så, det är ju individuellt för alla. Det finns nog lika många sätt att bearbeta som människor i världen. Psyket och kroppen har sin egen logik som inte går att styra med intellektet, det är min erfarenhet.... Skickar dig kraft och tröst och allt gott. /N.
Tack för att ni finns och tar er tiden att skriva. Det betyder mycket för mig. Mycket. Mucho.
Värme och kramar och allt fint till er!
Skicka en kommentar