Det var längesedan jag mått såhär. Jag saknar krafter att ta hand om min lilla som skriker där inne. Hon skriker att hon vill dö men det vill inte stora så det enda jag kan säga till henne är att jag aldrig kommer att låta något hända henne igen och vi tar oss igenom detta tillsammans och jag kramar dig hårt hårt hårt genom allt otäckt.
Jag är ledsen och arg på att det känns som om ingen tar mig på allvar. Det känns som att ingen ser mig. Jag har en mentor på skolan som inte beter sig ett dugg rätt. Jag har till och med hört att jag kan anmäla honom men det orkar inte jag och absolut inte lilla. (Han har stjälpt mig mycket gällande skolgång men också sagt saker man inte får säga till sin kvinnliga elev.) Jag ringde honom igår morse för att reda ut saker iaf, mest gällande hur jag gör med gamla inlämningsuppgifter osv nu när jag tar en paus i studier. Vill ju ändå ha mina betyg i de kurser jag typ är klara med. Men han ringer inte upp. Det gör han aldrig.
Gången jag ringde till kvinnogemenskap för att förhöra mig om grupper osv, hamnade jag hos en telefonsvarare (men jag var stolt över att jag ringde ändå). Jag lämnade iaf två meddelanden den dagen och lämnade mina nr. Ingen ringer tillbaka.
Sedan jag ställt in alla helgens aktiviteter mest för att jag faktiskt inte orkar vara bland en massa människor och inte för att jag vill ligga och tycka synd om mig själv har ingen hört av sig. Något i mig vill att folk ska protestera. Jag börjar tänka som min lilla, börjar tänka att jag vill bli räddad. Jag ser mig själv ligga utslagen på golvet (av vilken anledning mer än själslig smärta ser jag inte), men jag ser att äntligen kommer folk (när jag var liten tänkte jag föräldrar) och bryter upp dörren och säger men älskade lilla hjärta, är det såhär du har det och så lyfter de upp mig från det hemska sen kramar alla mig och älskar mig och är snälla och allt blir bra.
Igårkväll gjorde jag en liten sådan grej. Jag stängde av min mobil för att Kärleken skulle bli orolig och kanske ringa på hemtelefonen och undra vad som hände. Nä. Jag vaknade imorse och då hade ingen ringt eller skickat sms.
Får jag känna mig såhär ensam eller är jag bara en jävla egoistisk och krävande skitunge.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
klart du får känna dig så ensam, klart att lilla blir så rädd. Vi vet ju att ensamhet inte betyder bara avsaknad av andra människor, vi vet att det betyder att vara utelämnad åt ångest, demoner och övergrepp. Vi vet att det kan visst betyda fysiskt död och att det betyder själslig död om o om igen.
Önskar att du kan se att du inte är svag som känner så här, du är -stark- som klarar att känna det och lyssna på lilla och hennes verklighet.
Bara för att andra inte ser den betyder INTE att den inte finns!!
skickar skyrka och skydd om ni vill
lilla fina... jag har gjort så jämt. gjort saker och velat att nån skulle märka att jag inte kom. att jag låg på mitt golv och höll på att dö. att jag satt tre meter från alla andra. ville ville att nån skulle se och fråga "men ska du inte komma och vara här hos oss?" "men hur har du det egentligen" "mår du inte bra?". det var ingen som gjorde det. det är så hemskt. varje gång.det är lite annorlunda nu. kanske att det bara är den lilla du som känner det där. men det är ok att längta efter att bli räddad och sedd och förstådd och omhändertagen. speciellt om ingen gjorde det när man var liten.
värme, kramar om du vill
Tack och åter tack för ert stöd. Ovärderligt.
Skicka en kommentar