Hej och hå.

Idag har det nog inte hänt så mycket. Största händelsen so far var när de ringde från min dotters skola och sa att hon blivit getingstucken under ögat och låg och grät. Bäst att du kommer, sa lärarinnan.

Jag har ringt och bjudit in min svärmor på fika. Hon kommer kanske imorgon. Sedan pratade vi jättelänge om allt gällande mig och hennes son och hon var hur stöttande och fin som helst. Hon gjorde mig lugn. Hon sa att jag betyder allt för hennes son och det finns inte en chans att han medvetet skulle göra något för att riskera det han funnit med mig. Hon har aldrig någonsin sett honom så lycklig, sa hon.

Jag pratade med kärleken för ett tag sedan också, och jag stannade i känslan/orna (sorg och rädsla) istället för att avskärma mig genom att bli kall och avig. En hel del tårar kom, men det var skönt. (Jobbigt att gå runt dagarna i ända med de brännande bakom ögonlocken bara.) Min kärlek jobbar hela tiden. Han har inte lika mycket tid att kontakta mig som förra gången han jobbade borta. Jag blir lite ledsen över det, även om jag förstår. Jag känner mig ensam i allt kaos med barndomsfamilj och myndigheter och ja, känslor. Vet inte vem jag ska prata med. Vet inte vem som orkar förstå. Jag orkar inte förstå mig själv hela tiden. Missförstå mig rätt, men det är ju så förbaskat jobbigt att jobba med sig själv hela tiden, och jag undrar när det värsta ska vara över. För som det ser ut nu har det bara börjat.

Nu ska jag och barnen leka disco. Tydligen. De ropar.