lördag 8 september 2007

Harmoni och cashewnötter

Gårdagen gav mig hur mycket som helst.

Jag vaknade kl 07 för att gå upp med dottern som skulle till skolan. 07.01 satt jag nervöst i datorstolen för att logga in på mitt konto för att se om mina pengar kommit. Detta har varit ett extremt stort orosmoment för mig. Jag fick ju i torsdags veta att mina pengar var på väg, och woho så Glad jag blev, nu kan vi ju åka till Uppsala och Sthlm min Älskling och jag! För pengarna bara måste ju vara inne före veckans slut!

Det knäppa med detta är att jag under en vecka eller så varit superdeppig. Haft svårigheter att känna någon djupare mening med något. alls. Och mitt barn (inre) har skrikit, får vi inte denna resa dör vi! Vi måste ha något nu, något som gör att vi känner att vi lever! Kickar, sensations, give it to us! Vi överlever inte annars.

Kl är iallafall 07.03 och jag stirrar på bokstäverna och siffrorna på skärmen. Inga pengar. Inga pengar. Inga pengar. Förrän. måndag. Och hur faan gör vi nu och hur faan gör vi nu. Jag sitter helt still och stirrar uppgivet framför mig i jag vet inte hur länge. Mitt i detta stirrande får jag något som kan liknas vid en uppenbarelse. Ja, kalla det vad man vill. Kalla det en djupare kontakt med sig själv, kontakt med gud, ja, whatever you feel like.

Jag blir iallafall helt plötsligt, lugn. Fridfull. Harmonisk. Det här dör vi inte av, vi ska till och med göra detta till en riktigt bra dag. En superhelg helt enkelt. Och jag som oftast väljer att tro på att det finns en mening med allt, anammar även detta synsätt på denna situation. Nu är det upp till mig/oss att finna den meningen. För någonstans i dagen finns den gömd. Jag tänker på något jag läst i en bok av Paulo Coelho "Varje dag ger oss gud ett ögonblick att ändra allt det som gör oss olyckliga. Den som är uppmärksam och tar vara på sin dag kommer att finna det magiska ögonblicket." Och ett annat som lyder "Det magiska ögonblicket i dagen hjälper oss att förändra saker, det får oss att börja söka efter våra drömmar".

Dagen blir fin iallafall. Jag känner mig produktiv och full av liv och städar hela lägenheten (fast inte i försvar, inte frenetiskt, utan mer för att det det känns skönt och det behövs verkligen.) Vi får några fikabesök under dagen och vi fikar och har det mysigt. Jag är närvarande. Under eftermiddagen cyklar vi (jag, dotter och sambo) ned till affären och handlar helgmys. Vi bullar upp med både nyttigheter och det andra. (Det dära syndiga, de däringa chipsen och det däringa naturgodiset, åh så jag älskar cashewnötter doppade i yoghurt.) Väl hemma lagar min sambo världens godaste mat med grönt vid sidan om. Vi tänder lyktor och ljus i takkronor. Middagen blir underbar och jag är så lycklig att jag vill gråta.

Jag är så närvarande. Som en helhet. En rätt ny känsla. Jag är 5 och 10 och 17 och 20 och 28 år samtidigt. (Jag är 28 nu kan jag inflika.) Jag känner mig hel och närvarande i känslor men är inte rädd. Jag känner mig lugn och trygg. Dock gråtmild. En låt på radion (som vi har på i bakgrunden under middagen. Nästan alltid musik här hemma), påminner mig om min far. Ett otrevligt, sorgligt och jobbigt minne. Men jag är trygg och känner att jag kan ta hand om det. Min lilla känner sig trygg i att jag kan ta hand om det just då och vågar visa.

Under kvällen går jag runt och är så... tillfredsställd. Vi har myskväll likt barndomens. Skillnaden är dock väsentlig. Denna slutar inte i krig och tortyr.

Jag är fortfarande närvarande. I alla mina delar. På grund av detta har jag dock svårt för fysik närhet. Kroppen är också delaktig och närvarande nu. Den bär på minnen av livslånga övergrepp och svarar med att dra i hop sig och skrika ; rör mig inte! Min sambo förstår och stöttar.

Nu ska jag koka några koppar the och läsa lite dagstidningar. Antar att det kommer att stå en del om den nya folkpartistiske ledaren, före detta skolminister Jan Björklund. Ikväll, eller imorgon, tänkte jag även skriva om beslutet jag tagit gällande min sjukskrivning och min psykolog. Ett beslut som helt klart medverkar till varför jag är mer harmonisk och tryggare än jag varit på länge.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Vilken fantastisk styrka du beskriver! Tänk om man alltid kunde vara och göra så där (tänk om jag någonsin kunde).

Allt det bästa till dig!

Anonym sa...

blir så väldigt glad för din skull. tycker inte att det är konstigt att du blir lite gråtmild av det fina. jag är väldigt nära att börja gråta bara av att läsa det. och jag var ju inte ens där. det är ju inte ens mitt liv... fast jag vet hur det är. en liten stund av nåd och helhet. sån lycka...

värme till dig. hoppas såna stunder kommer oftare och längre. är glad att du tagit ett beslut som gör dig lugn, med sjukskrivning och psykolog, helt oavsett vilket det är.

kram! (om du vill)

Luftrum sa...

Blir gråtmild (igen och typ hela tiden) av era fina kommentarer!

Kramar till er!