Minnenas sekreterare

Det är med minnen är en komplicerad verkstad.

Imorgon ska jag till min psykolog för att prata om hur vi ska få det att fungera bättre. För jag ska ge henne en till chans. Det känns verkligen som att hon menar det hon säger, om att hon vill göra denna resa med mig. Verkligen vill. Hon säger att hon medvetet intagit en rätt... bakåtlutad position. Hon har väntat in mig, och mina minnen, och valt att inte trycka på och plocka fram. "Provocera". Klokt i sig, men hur vi ska jobba i framtiden ska vi tala om imorgon. Ska antagligen träffa min läkare för samtal om ev. medicinering också.

Efter detta måste jag orka ta mig till staden. Till banken ggr 2. (Usch). Köpa flyttkartonger, handla ingridienser till pizzabak, köpa en flaska vin, och sedan hem.
Hinner vara hemma i en timma ca. Sedan är det dags för min första taktilmassage "session" på en och en halv timma. Ska bli intressant minst sagt. Sedan hämta min lilla på skolan och hem och baka. Mot kvällen kommer kärleken hem från Norge. Oj. Gissa om jag kommer att vara slut. Hoppas dock att jag är så närvarande att jag orkar/våga njuta av att han är nära mig. Nu. Då.

Idag har jag förresten varit på bio med min lilla. Och min syster. och hennes dotter. Jag får lite lätt panik på "barnbio". Man vet liksom att man inte kan ta sig därifrån utan att ha en legitim ursäkt. Och dessutom så skriks det och pratas och kastas godispapper och usch. Inte tycka om. Sedan gick vi och käkade, allihopa. För att sedan ta en kvällspromenad hem. Jag är helt slut.

Men just, till det där med minnen. Det jag EGENTLIGEN hade tänkt skriva om. Jag är intresserad av hur det funkar för er? (OM ni orkar berätta dvs.) Hur ni känner att ett eller flera nya minnen är på väg? Jag har gått nu i ett par dagar med världens huvudvärk, med tårarna brinnande innanför ögonlocken hela tiden, och med en puls på jag vet inte vad. Hjärtat har iallafall slagit så hårt att jag trott att jag varit på väg att säga hej då till världen. Jag tolkade detta för vad det var, min kropp berättar, är rädd osv. Men vad jag nu försöker att ta reda på är, är detta vad som händer med mig när nytt material, nya minnen är på väg? Jag får väl avvakta och vara observant, det har jag inte varit tidigare på samma sätt när minnen har kommit.

Varför jag börjar fundera så mycket på detta är för att det igårkväll kom hur mycket som helst före jag skulle somna. Det kom så mycket och jag försökte att skriva ned alltsammans och till slut så fick jag viska till min lilla att det fick räcka för ikväll. Tack och du är stark och fin och modig och vi går igenom detta tillsammans. Men nu måste jag få vila och smälta. Och idag, vips, så känns min huvudvärk lite bättre och jag andas lättare. TROTS att jag inte tagit itu med det känslomässiga som tillhör de hemska minnena. Jag var mer som en sekreterare som bara förde anteckningar över det som sades. Inom mig.

Ja, jag ska försöka få tid att prata om detta med min psykolog imorgon också. Och oj så paniktrött jag blev bara att skriva om detta.

Jag säger godnatt i min hatt och slänger mig ned i fåtöljen.