Jag fungerar liksom inte alls. Jag kommer inte ihåg sist jag var i detta skick. Jag hyperventilerar vissa stunder. Har panikångest vissa. Men i största allmänhet går jag runt och bara försöker att existera utan att gå under.
Jag klär på mig och försöker att fungera som vanligt när min dotter kommer hem från skolan. Så fort hon är borta slutar jag att leva. Igår kväll när jag pratade med kärleken i telefonen tappade jag känseln i hela min kropp. Sedan hade jag tydligen somnat med telefonen mot kinden. Jag hade sagt något i stil med att "det här är slutet" före jag försvann. Tror jag.
Jag orkar inte äta. Jag vill att någon ska kontakta mig någonstans ifrån. Min psykolog hör inte av sig efter mitt mail. Jag skulle tycka att det vore skönt om hon iallafall ringde för att fråga hur jag mår eftersom hon ändå måste se att jag åkt in akut. Min gamla psykolog orkar eller förstår nog inte att jag behöver hjälp. Eller så anser han att det inte är hans bord. Så han skrev bara att "det är go i dig T, lycka till med A (psykologen)" Och ja, vem kan klandra honom. Jag kräver inte att folk ska hjälpa mig. Hade bara önskat att så var fallet.
Jag orkar inte kämpa mer. Har inga krafter. Vill bara överleva tills att min kärlek kommer hem från Norge.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Jo,orka!Du behövs!
Värme
Finns det inget akutteam som du kan ringa? Mobilt team brukar det ju också kunna kallas. Visserligen är det min och andras erfarenhet att man måste må jättedåligt för att få någon som kommer hem till en, men det gör ju du. Jag har en vän som brukar lyckas, hon som lägger sig på golvet och skriker. Hon har till och med fått dem att komma hem till henne varje dag under en begränsad tid, när hon mådde extra dåligt. Kräv din rätt! Och fortsätt kämpa! För det är precis så som kang skriver: du behövs! Och du är bra, som har lovat dig att ta hand om dig på ett bra sätt. Vi har bara en väg att gå, och det är framåt. Det kan låta som en klyscha, men är allt annat än det. Varje dag, varje timme och ibland varje minut och sekund måste vi ta samma beslut, välja samma sak. Om och om igen. Välja rätt väg. Hela tiden. Det är asjobbigt, jag vet, men det finns inget annat sätt.
Många stärkande kramar
Tack så mycket fina ni. Jag ska ta mig upp till psykologen imorgon ändå, för att se vad hon har att säga.
Kramar till er båda (om ni vill) och jag överlever detta, det vet jag. Jag känner det inte. Men jag vet vet vet.
skickar en kram om du vill
har nog inga ord just nu
Tack fina korp. Tar gärna en kram och skickar en tillbaka.
Skicka en kommentar