söndag 16 september 2007

Absurd lördagskväll

Vill inleda med att säga TACK till er som skrivit så fina kommentarer till mina senaste inlägg. Jag var faktiskt nästan helt säker på att jag hade skrämt bort alla. Eller att mitt barn gjort det. Tack för att ni stannat.

Igår eftermiddag gjorde jag något oförväntat. Jag tog beslutet att åka in akut. När jag bara satt i fåtöljen oförmögen att röra på mig och lät saliven rinna med en önskan om att självdö, lyckades jag ändå ta mig upp och ta ett förnuftigt beslut. Trodde jag. Jag skickade några konstiga sms till min syster och hon blev orolig. Jag med. Jag åker in, sa jag till henne. Jag följer med, svarade hon.

Jag är för trött och slut för att beskriva i detalj det absurda scenariot som utspelade sig på akutpsyk. Jag försökte först för sköterskan att förklara att jag åkte upp för att jag inte orkar leva. Jag tänker inte hugga halsen av mig, ta tabletter, skära mig eller annat. Men jag vill försvinna. Jag vill att någon tar mig på allvar, därför är jag här. Jag vill att ni ska se annat än min yta som oftast inte alls förmedlar kaos. Jag vill att ni ska se bortom det fakum att jag rätt adekvat kan beskriva min situation och vara väldigt verbal även när det kommer till att beskriva mitt kaos och min sorg och allt hemskt som finns i min mage. Hjälp mig, skicka inte hem mig. Säg att ni ser mig och tar mig på allvar! Jag har ont och jag har ångest och det smärtar i mitt underliv och någon är bakom min rygg hela tiden!

Om hon förstod något av det jag sa vet jag inte alls. Hon visade inte så mycket medmänsklighet, men ändå betydligt mer än jag sett hos min psykolog. Nej, vi ska inte skicka hem dig, sa hon. Det var väl den enda bekräftelsen på att jag syndes, igår, på akutpsyk.

Lång väntan på doktor (såklart), och runt mig och min syster fanns en psykotisk gammal man (jättetrevlig), och några fulla bråkandes äldre kvinnor och en äldre man som sprang runt och skrek att han tappat sin andningsmask. Efter att ha suttit så i tre timmar började jag faktiskt att fundera på varför jag satt där. Vad kan en doktor göra för mig. Medicin kan inte ta bort sorgen i bröstet och känslan av att någon gräver där inne, där nere, i mig. Men jag vill på något sätt (detta kan nog låta väldigt, barnsligt.) att det ska finnas ett akutbesök i min journal. Jag vill så gärna att alla de som inte tar mig på allvar ska se att det är allvar. Här spenderar man inte sin lördagskväll for the fun of it.

Hur jag ska kommentera läkaren som sedan kom och hämtade mig vet jag inte. Finns det ord? Han försökte att göra mig liten så liten. Och tystade mig när jag försökte att prata vissa ggr. Jo, det är sant. Nä, tyst T sa han och höll upp handen, jag är inte klar. Lyssna på mig nu. Kan inflika att jag inte är typen som skriker högt och överröstar, allra minst i den situationen. Kan också inflika att jag inte förstod allt han sa eftersom hans svenska inte var så bra. Han ifrågasatte allt jag sa gällande min psykolog. Att jag inte var nöjd med kontakten köpte han inte, trots att jag väldigt tydligt förklarade att jag bollat med mig själv länge länge och kommit fram till att detta INTE är en flykt nu när allt blir jobbigt. Det VET jag att det inte är. Han sa att så var det visst för sådant hade han träffat på tidigare och sen så tog han upp fall med andra tjejer som tidigare varit sjukskrivna och nu blivit HELT återställda och nu jobbade HELTID och jag skulle bli inspirerad av det. Tydligen.

(VAD har det med saken att göra? Jag är inte här av någon orsak som har med SJUKSKRIVNING att göra? eller kan det vara så att min psykolog skrivit något om det i min journal? ja det är klart hon har. Att jag vill bli sjuksriven men inte får.)

T, jag ser din process framför mig nu. (Nej, det gör du INTE) Du börjar bli trött och saknar tålamod, men din tid kommer, jag lovar. Det bliiiir bra. (Alltså, va? tror du inte att jag VET detta?) Ja, sen var det en massa snack om frön som planteras och gror och allt tar sin tid och jag måste tänka på att människor är som frön och bla bla bla. VA? Dolda kameran? le, vart? höger, vänster? När jag tog upp allt gällande att jag varit depressiv väldigt länge och försökte få in pratet på om han tyckte att jag skulle prata med min läkare om ev. medicinering började han tala om annat. (Jag funderade seriöst på att bara ta mina grejer och springa därifrån.)

Mot slutet (av HANS prat) sa han ; Jag vill att du ska ta med dig dessa ord ikväll, och detta säger jag inte för att vara snäll och artig, landstinget betalar mig bara för min tid här, så jag kan bara sitta tyst om jag vill, men jag ser att du är en smart och vacker kvinna full av insikt och tänk på det. Att du har all insikt du behöver. Men här, ta mitt namn och nr och sätt upp det på ditt kylskåp, kan du lova det? Öh, ja, visst. (Får jag gå sen?) Sedan avslutade han med att säga att jag skulle titta på hans namn i svåra stunder och tänka på honom och hans jävla frö.

Äh, det är inte sant. När jag gick därifrån var jag hur "frisk" som helst. Nya sortens chockbehandling? Jag var så arg men ändå så stolt över mig själv. Ju mindre folk försöker att göra mig, desto större blir jag. Jag har blivit duktig på att hävda mig och att plocka fram mitt vuxna jag i sådana situtationer. Min lilla hade känt sig kränkt med en gång. Men jag tänker finna hjälp åt den lilla inombords om det så är det sista jag gör. Det har jag lovat henne.

Jag sov hos min syster och hennes pojkvän. Ingen bra idé att vara själv. Nu imorse var jag i kyrkan med min dotter och vår stödfamilj. Det var skönt. Och skönt att inte vara ensam. Nu är lilla hemma. Men det fungerar bara när hon är i min närhet. Så fort hon somnar eller går till skolan kommer det mörka.

2 kommentarer:

Anonym sa...

du är bra. av nån anledning slutar jag aldrig att förvånas över att psykvården är ett skämt, men... jag vet inte vad jag ska säga. han har rätt i att du har insikten och läkandet i dig själv, men varför pratade han så förtvivlat mycket då? det borde vara mer korrekt att lyssna om han nu trodde på det han sa..? och om han inte trodde på det, varför var han så mån om att du skulle minnas honom att han till och med ville vara på ditt kylskåp..? omg...

du finns i mina tankar
värme, kramar om du vill

Anonym sa...

jag blir helt mållös. vad är det för jävla läkare?! jag har varit på psykakuten ett flertal gånger och alltid blivit väl omhändertagen. jag hade blivit galen om jag blev bemött så som du beskriver! det låter inte klokt nånstans. men jag vet att det finns såna läkare, i mitt fall fanns de där jag var inlagd. ibland önskar jag att jag kunde vara mer som en vän till mig. när hon inte blir sedd så lägger hon sig på golvet och sparkar och skriker högt tills de tar hand om henne. jag tycker att du är beundransvärd som kunde åka därifrån med högt huvud. jävla idiotläkare.

kram till dig om du vill