Ettt till brev

Skrev nyss ett TILL brev till psykologen, i ett försak att förklara.

"Hej A

Detta är ett för mig mycket jobbigt brev att skriva. (Ska dessutom
försöka att fatta mig, äh, kort. Typ, iaf.)

Inleder med att säga ; jag gillar dig. Du har hjälpt mig enormt, vi
har haft ett fint samarbete och DBT'n gick ju helt otroligt superbra.

Nuläge ; jag har i några månader funderat, bollat med mig själv och
analyserat in i minsta detalj, vad jag känner inför vårt nuvarande
arbete tillsammans. (Jag har med andra ord inte tyckt att det känts bra
hela tiden.) Min första tanke var SJÄLVKLART - är detta en flykt? nu
när allt hemskt börjar att leva i mig? Förstår att det är din och många
andras tanke också. Men, jag vet, har insikt om, att så är inte fallet.
Det har dock tagit ett tag till att komma fram till detta, så detta är
inte ett impulsivt beslut, inte en flyktmekanism. Utan ett resultat av
tankar och känslor som bekräftar att jag inte är nöjd, och sedan ett
bra tags analyserande och reflekterande.

Vad är jag då inte nöjd med? Jag känner inte att jag vill gå in i
allra minsta detalj, men jag känner att jag missbedöms, av dig, en hel
del. Allt känns för beteendeinriktad och vad kan jag göra för att
undvika den typen av känslor, hur ska jag tänka? Det är inte där jag
är, endast. Det känns som att vår terapi bara hamnar i huvudet och inte
i magen. Jag kan så lätt och adekvat uttrycka mig gällande vad som
händer gällande mångt och mycket. Jag kan verbalt och intellektuellt
förklara kopplingar osv. Det behöver jag inte hjälp med, och min
förmåga att uttrycka mig stjälper mig mer än hjälper känns det som nu,
för jag missbedöms och "hjälpare" tror att jag är mer fungerande än jag
är. Bara för att jag har insikt.

Vem ser kaos och allt hemskt i min mage? Vem hjälper mig att reda ut
känslostormarna och bekräftar att allt är hemskt och pratar med min
lilla och förklarar och bekräftar? Självklart jag, men jag vill känna
mig sedd. Jag vill känna mig bekräftad. Jag är i extra stort behov av
det nu, eller min lilla rättare sagt, för som det är nu känner hon (det
är både hon och vuxna jag), inte sig trygg med att våga ta fram allt
hemskt. Hon känner inte att du bekräftar, ser och tar hand om.

Sist när vi pratade om min sjukskrivning och du frågade hur jag tänkte
sa jag bara, ok, det blir bra. Men jag kände att jag gav upp. Orkar
inte prata om detta resten av timmen, men jag upplevde mig förminskad
och inte tagen på allvar. Lägger inte all skuld på dig, för även jag
har ett ansvar att förmedla och hävda mig. Men jag kände där, just då,
i stolen, att du inte ser och inte lyssnat och inte tagit mig på
allvar. Jag lever i ett kaos och jobbar stenhårt på att klara av dagen.
På att våga andas, på att inte vilja dö, hela tiden. Att gå till Ica
för att handla mjölk är på sin höjd vad jag känner att jag klarar utan
att få panikångest, vissa dagar.

När du började att prata om att jag ev. om en månad skulle gå tillbaka
till heltidsstudier och även (ev.) jobb, kände jag, att du inte alls
mötte mig där jag var, där jag är. Press och stress klarar jag inte av.
Just nu. Jag gör inte det. Och jag känner mig inte inkompetent och
liten och hopplös PGA det, snarare är det pressen och stressen som drar
fram de tankarna och känslorna. Jag ger mig själv rätten, jag ger mig
själv tiden, att kunna fokusera på nuet, att leva och överleva med
vetskap om att jag kommer tillbaka, när tiden är rätt. Just nu struntar
jag i om jag får intyg på sjukskrivning eller inte, jag kommer vilket
som bli beroende av min sambos inkomst ett tag, och det får vara så.

Ibland blir jag också avundsjuk när jag ser vilken hjälp andra får. I
andra städer. När det gäller just olika metoder till bearbetning av
dissociation och bearbetning av sexuella övergrepp. Är jag inte värd
det? piper min lilla. Min berättelse är inget. Betyder inget.

Vad vill jag då med detta brev? Jag vill inte alls tala illa om dig
som psykolog. Som jag sa, du har varit så enormt fin och bra och duktig
på att ta hand om och hjälpa. Men jag tror att vårt kapitel var just
DBT'n. Jag tror på att vi har åstadkommit något fint och bra
tillsammans, men att det är dags att gå vidare nu. Vilken hjälp det
finns att få för mig nu vet jag inte. Jag vet att när jag träffar en ny
"hjälpare" kommer det att ta ett tag att bygga upp tillit osv, medveten
om det. Men jag har lovat mig själv, min lilla, att jag ska kämpa för
oss, för henne, för att hitta hjälp och att allt ska kännas rätt. DBT
var rätt för oss, men jag vill bearbeta och jobba med detta kapitel med
någon annan. Hoppas du inte tar illa upp.

I lördags åkte jag in akut. Jag mår sämre än tidigare. Jag hade inga
planer på att ta livet av mig, men jag ville verkligen bara försvinna.
Smärtan i mitt bröst var så stark. Jag upplevde en sådan enorm
maktlöshet och hopplöshet. Jag klarar inte av relationer och ingenting
i mitt liv känns bra. Jag inser att jag känt mig rätt deprimerad under
en längre tid, och nu nådde det sin kulmen. Jag satt i ett dygn utan
att äta och bara stirrade rakt fram och önskade att någon kom för att
rädda mig. Jag åkte in akut för att jag ville att någon skulle se, och
jag ville prata om ev. medicinering. (Måste ringa - gällande
detta.) Resultatet av lördagen var absurt, bland det värsta och mest
förminskande bemötande jag stött på.

Ja, jag vet inte hur och vad vi gör nu. Jag har haft lite kontakt med
- gällande om han vet något om något."

MVH / -