Flygande tallrikar och sparka kudde

Snacka om att både kropp och psyke får sig en "helkörare" idag.

Hos A (psykologen) gick det jättebra. Vi pratade om mina tvivel och hon försökte möta mig och ja, det kändes fint. Redan på onsdag ska jag dit igen (till henne), men denna gång ska vi ut och promenera. Jag har uttryckt att jag nu är väldigt intresserad av personen A, inte bara hennes roll som psykolog. Jag vill veta mer om henne (jag vet inte hur gammal hon är eller något alls egentligen), men nu vill jag det. Är hon redo? för mig? för att vara min medmänniska och hålla om mig (eller i handen) när vi tar oss igenom övergreppsdjungeln? Hon bekräftade och förstod mig och på onsdag ska vi som sagt ta oss en promenad och prata. Jag får tiden att skapa mig en uppfattning om henne, vid sidan om psykolog-rollen. Åh så fint. (Inte ironiskt)

Vi pratade såklart en hel del om mina kroppsminnen och mycket hände. Med min kropp. Under tiden. Jag berättade om ångesten och hjärtklappningen. Hon frågade vad jag känner för att göra? när hjärtat slår. Bankar. Jag vill slåss! svarade jag. Jag vill sparkas och jag vill slåss! Hon tog fram en soffkudde och frågade om jag ville ge den en spark? Alltså, haha, sa jag. Är du... lite knäpp? (ödmjukt) Ska jag stå här och se helt galen ut? Sedan domnade min kropp av, och vi pratade lite om det sammanhanget. Att jag först är fruktansvärt rädd, för att sedan inse att jag kommer inte undan. Och kroppen domnar av. Vi pratade om och kring att släppa ut sin ilska under kontrollerade former. Att det går. Och världen försvinner inte och inte jag heller. Jag har haft en inneboende föreställning om att antingen jag eller världen utplånas om vi släpper ut ilskan.

Kroppen har liksom aldrig fått ett avslut, so to speak. Nu aktiveras allt igen, och nu ska jag faktiskt prova på att sparka eller slå en kudde. Litet. Ibland. När kroppen vill. Behöver. (Gav förresten kudden en spark senare).

Efter vår timma blev det hektiskt. Banken ggr 2 och långa köer och apotek och Ica och you name it. Utanför systemet träffade jag på min moster. Henne har jag inte träffat sedan barnsben. Bara sett henne på håll några ggr i vuxen ålder. Min moster är alkoholist. Under min uppväxt var hon och hennes man intagna på behandlingshem mer än de var hemma. Nästan. Och deras barn (ja, mina kusiner) fick vi akuthämta under vissa nätter när det var bråk och tallrikskastning och katastrof. Där hemma. Så ironiskt. Som att det var så mycket bättre hemma hos oss. Men ja, där skedde ju allt liksom i, kontrollerade former. Skulle nog min mor säga. Om ens det. Där söps det ju inte så att någon fick se. Iallafall. Bara barnen. Barnet. Jag.

Min moster såg ut som en uteliggare nu iallafall. Nedsupen och svårt att gå och hon luktade skit och gammal fylla. Vi pratade litet och jag sa ta ordentligt hand om dig och hon började nästan att gråta. Det kändes lite jobbigt för mig att träffa henne.

Nu ska jag bara slänga i mig lite lunch och sedan springa till taktilmassagen. Oj oj.

Hej så länge!