Arg och frustrerad!

Just nu är jag inte så jävla lycklig och harmonisk längre. Just nu vill jag skrika ut mina frustrationer så jäkla högt att hela världen spricker.

Kan ha att göra med att jag är närvarande. Och detta måste få komma också. Kan ha att göra med att helheten börjar att uppenbara sig och det står mig upp i halsen. Jag var 18 och stod i rulltrappan ned till tunnelbanan och underjorden hela kvällen igår. Jag var 18 och lät diverse män kladda på mig, jag var 18 år och sprang runt insvept i vanmakt och försökte hitta en varm säng för natten. Igårkväll. Jag kände och såg kalla förortsnätter och miljonprojektsbyggnader och stängda videobutiker.

Vi såg pippi långstrump igår. På film. Jag och dottern. Det väckte mycket och jag märkte att min allra minsta var ordentligt framme. Ja, vi har överlevt, sa jag till henne. Jag upplevde en stunds förvåning, lycka och total tillfredsställelse. Jag såg på min vuxna kropp med nya ögon och jag. gör. det. hela. tiden. nu. Jag känner mig dissocierad men vet inte om det egentligen bara är min lilla som skapat sig ett titthål och blir förbryllad över det hon ser.

Jag är alltid obeskrivligt trött om kvällarna nu. Och mys och kramar är inte helt lätt. Jag observerar hur det ibland kryper i mig när Han kysser mig, oavsett om det är på handen eller i nacken. Ibland säger jag åt min lilla att gå och lägga sig. Jag är vuxen nu, och inte längre i vanmakt. Det funkar inge bra. Eller så är det så att min kropp lever ett liv för sig själv just nu. Vid beröring stängs den av och jag hamnar i sorg, ilska och vanmakt. Han förstår och känsla vers. förnuft battlar. Känslan ; du måste ställa upp, annars lämnar han dig för någon annan. Han är ju man, han måste få utlopp. Förnuftet ; du har all rätt i världen att ta dig själv, din kropp, dina känslor på allvar. Och trodde du att han var en man med den typen av föreställningar, så skulle du ju aldrig för ditt liv vara med honom, eller hur?

Imorgon åker han till Norge. Jag tror att det kan bli skönt. Men jag är rädd för nätterna. Jag sover tryggt när han är hemma. När sovrummet är tyst och svart lurar faran runt hörnet, vid sängen och överallt. Fast jag och dottern har ju massa av saker vi ska göra. Vi ska köpa höstkläder åt henne, packa ned lägenheten i kartonger, åka till Ikea och handla filtar och hyllor och ljus. Jag ska ägna mig åt att lära mig leva och inte bara överleva. Men jag är ändå rädd, och jag vet inte varför just nu. Jag är så förbannat rädd.

Kärleken (M) åkte nyss med hela sin stora lyckliga härliga familj för att fira lillasysterns 20-års dag i Söderhamn. Hon har hamnat i en del tråkigheter och ja, ägnat tid åt självdestruktivt beteende. Men nu ska familjen komma till hennes undsättning och 2 ST bilar behövs för att alla familjemedlemmar och all kärlek ska få plats. Min tonåring blir avundsjuk men skyddar sig själv från sorgens kraft i den känslan och stänger av och blir grinig och svår att nå istället. Jävla skit. Vem fan kom och hämtade mig från alla dessa underlägen? Vem faan fanns där för mig? Och hade NÅGON ens en önskan om att rädda mig? Eller var det bara skönt att jag betedde mig som jag gjorde? För då kan vi ju ("familjen") ha ett mer legitimt skäl att skylla allt på T! Se så hon lever, VEM kan ta henne på allvar. Fnys fnys. Vänd bort blicken och tänk på hennes smuts, hennes nedfläckade synfält och hud.

Så känner och tänker hon. Min 18-åring. Kanske jag ska ta och tala litet med henne. Vet bara inte om jag orkar.

Nu ska jag ta itu med lite jobbigt. Skriva långt mail till min nuvarande psykolog och sedan ett till min gamla. Psykolog. Och just, sängen bäddar inte sig själv.