onsdag 5 september 2007

Aha - upplevelser

Vid frukostbordet imorse hände något viktigt. Vill jag tro. Dottern hade några viktiga frågeställningar gällande hurvida spaghetti verkligen var en pastasort, eller helt enkelt spelade i en liga för sig själv. Men där jag verkligen kände att hon fick en aha-upplevelse var när vi kom in på ämnet pappa, pappor.

Jag försöker ibland att nämna hans namn (min dotters far dvs) i sammanhang som inte är så laddade. Så att hon på riktigt ska få känna att det inte på något sätt är tabu att prata om honom. Ja, han har gjort dig illa. Han har sårat dig. Han har svikit dig. Men att på något sätt få henne att jobba på att komma till ett helheltsintryck av honom. Som människa. Så att han inte blir indelad och styckad i bittra erfarenheter, endast. Jag har inga som helst krav på att detta är något hon ska klara av, varken idag eller om tio år, men jag tror ändå på detta. Det har liksom blivit det som präglar min syn på uppfostran mest gissar jag, det här med att våga kommunicera. Och att våga uttrycka både känslor och tankar och få dem bekräftade och satt i sammanhang. Just för att man aldrig fick den möjligheten själv som liten.

Sedan så finns det ju självklart en risk med att överanalysera och sätta in allt i superkrångliga psykologitermer som ett barn inte hanterar. Jag försöker att inte gå så långt.

Till saken, vi började att prata om honom eftersom det var en låt på radion som vi båda vet att han gillar. Jag nämnde något om detta och om hur jag en gång dansat lite knäppt till denna låt och så vidare. Hon skrattade först men fick sedan ett väldigt sorgset uttryck i ansiktet. Jag saknar honom mamma, sa hon. Jag är arg på honom men jag saknar honom ändå. Då började jag/vi att prata om det faktum att man kan sakna det man alltid önskat av en situation/person. Jaa, sa hon. Så är det nog. Men kan man verkligen sakna det man aldrig fått?
Yes, you can.

Jag har också kommit fram till för mig väldigt väsentlig info om hur jag ska göra gällande sjukskrivning vers. skola. Jag vet hur jag ska lägga fram saker för min psykolog utan att behöva känna mig som en lat skit. Det har med mitt gamla jobb att göra. Mitt fina jobb, saknar det. Tänkte skriva om det sen, nu måste jag äta frukost för jag håller på att dö av hunger.

1 kommentar:

Anonym sa...

du är bra. :)