Jag önskar att jag skulle orka att skriva. mer. Kanske det skulle kännas skönt att på något sätt... konkretisera. allt. typ. Min värld är rätt diffus men jag nöjd och glad för varje timma jag klarar. Varje dag. Eller nöjd och glad kanske är fel ord. Men ja.
Jag har ett icke-existerande ordförråd och en intellektuell förmåga som en fem eller sjuåring. Känns det som. Största delen av tiden iallafall. Men jag förstår och dömer inte. Nu handlar det om ren överlevnad, att dra i rätt trådar och att säga rätt saker. Till den lilla inom.
Min psykolog säger att jag är i en akut fas. Igen.
Igår vaknade jag och hade svårt att andas. Det kändes i hela bröstet och lungorna. Lunginflammation var min första tanke. (Jag är inte helt verklighetsförankrad). Nu är jag döende. Titta. Men nä, jag förstår ju en sekund senare vad det handlar om. Det gör att jag blir mindre rädd och jag kan leva med symptomen. Hela dagen igår bankade mitt hjärta som besatt och så fort jag går upp för en trappa snabbare än en snigel så tappar jag andan. Jag går liksom runt med ångest och panik hela tiden. Men jag hanterar den genom att inte vara rädd för den. Min kropp berättar. Jag vill omfamna. Göra lättare för den.
Hoppas det inte är farligt att ha denna puls? Så länge. Hjärtat bankar frenetiskt bara jag skriver om det. Eller talar om det.
Igår fick jag hem boken Incest och andra sexuella övergrepp. Jag läste femtio sidor över mina hundra thekoppar igårkväll. Jag lyckades hämta den på Ica och jag lyckades baka och jag lyckades färga håret mörkare och till och med tycka att det blev fint. Att packa inför flytten är dock något jag inte klarar. Ett sådant till synes enkelt beslut som att stoppa köksredskap i en låda och viktiga papper i en annan är på tok för komplicerat för mig.
Ikväll har jag lovat min lilla att vi ska på resturang. Klä oss fint och äta och mysa. Det ska nog gå. Bara jag inte får en panikattack inne på resturangen. Att jag knappt kan äta är en annan femma. Jag får väl gömma riset i fickorna. Eller nåt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
jag är imponerad av ditt sätt att hantera ångesten. tycker att du är bra på alla sätt som tar hand om din lilla och lyckas göra bra saker samtidigt. att gå ut och äta låter som en utmärkt idé, hoppas du får trevligt!
kram och värme och styrka
Tack fina catza.
jag har förresten också gått ut ensam idag, på bio och på café. det är skönt ibland.
Det är det... jag tycker verkligen om att gå på bio ensam. Det är inte många som förstår det där. Men jag lever upp och in i min omvärld när jag gör saker på egen hand. När jag är med en eller flera människor så har alltid all fokus gått till relationen/erna, till dem som är med mig.
Mmm, kanske är det så för mig också? Jag har aldrig tänkt på det så, men nu känns det plötsligt helt rätt. Och den där förmågan att göra bra saker för mig själv, den har jag inte när jag är hemma, för då är jag fortfarande "låst" i mig själv. Men när jag går på bio, eller går på café eller gör något annat ensam, då känns det som att jag tar hand om mig själv. På riktigt liksom. Tack för den tanken! Den måste jag utveckla.
Värme och kram
:) Kram fin!
Du är bra, vet du det. En dag i sänder. Kram!
Tack så mycket nanna! Du är bra du med. Riktigt förbaskat bra. Så det så.
Kram tillbaka!
Skicka en kommentar