Kaos fint och konstigt

Jag har verkligen tänkt att skriva. Många gånger har jag suttit mig ned framför datorn. Senast igårkväll, men min dator och jag har grava kommunikationsproblem och vi började att bråka. Jag vann inte. Nu har den i ren trots tydligen bestämt sig för att inte fungera heller. Äh. Använder min sambos.

Jag tänker på alla och tänker på att jag inte läst så mycket eller kommenterat. Jag antar att det mest är jag som är rädd att ni ska tro att jag inte bryr mig. "Nu när hennes sambo kommer hem". Ja, typ i den stilen.

Jag har varit en hel dos förvirrad de senaste dagarna. Jag har varit rädd för kärlek och agerat konstigt. Eller mest känt, inte agerat utefter mina flyktimpulser. Men känt. Åh så jag känt. Gör jag något annat nuförtiden? Känner känner känner. Tänker tänker tänker. Analyserar och försöker att hitta legitima skäl till att skydda mig. "Är vi verkligen VERKLIGEN rätt för varandra? Uttrycker han sig inte på ett sätt jag inte tycker är helt ok? Har han inte lite konstiga värderingar? Och hur är det med förståelsen för mig? Ser han och älskar mig trots äcklet? NEJ skriker min kämpe direkt efter den tanken. DET ÄR HAN SOM ÄR ÄCKLIG. (Han är man). Och sedan ser jag vad som händer och en cirkus i mitt huvud är att konstatera.

Vad är det älskling? säger han. Äh, ingenting säger jag och ler. Jag älskar dig.

Jag har börjat fundera på möjliglheten till någon form av parterapi. Eller anhörigterapi eller vad man nu ska kalla det. Vi har det majoriteten av tiden helt underbart. Och ja, när inte mina skyddsmekanismer är påkopplade så älskar jag av och med allt jag är. Men det är när jag inte riktigt kan styra över mina reaktioner, när känslorna blir explosiva , som det inte fungerar alls. Ett exempel ; Jag börjar i vanlig ordning att oroa mig för julafton. Redan. För första ggn i mitt liv ska jag inte vara med i teaterföreställningen "En jul hemma hos familjen leka lycklig för en dag fast det kommer att supas och bråkas men det pratar ingen om, smile smile"

Att ha tagit steget att inte umgås med dem är stort för mig. Att ta steget att inte fira jul där är ett ännu större steg, och ja, mitt samvete gör sig påmint ibland. Det är en dödssynd att inte fira jul hemma. Då är något fel PÅ RIKTIGT. Och självklart ligger felet hos mig. En notis om det inte framgått än ; jag avskyr julen. Det är den värsta högtider av de alla. Det förväntas och förväntas och alla ler. Till en början iallafall. Men varför ler alla när det egentligen är misär? Prestera prestera, förstör inte julen för alla T. Var glad nu, be a good sport.

Åh så jag hatar allt leende och all jävla lycka på julafton.

Jag vet såklart vart allt detta kommer ifrån. Det är tydligt och jag kan observera och vara lite objektiv. Men jag vet ändå, att jag måste inse att jul kommer att vara... jobbig. Det kommer säkert att bli lättare för var år som går. Men nu. är. allt. så. nytt. Och jag tänker och tänker på detta. Gör mig förberedd. Beredd att berätta för min sambo att jag inte kan leverera. Prestera. På julafton. Han har världens familjesammanhållning och tight kontakt med sin familj, och för honom blir det inte jul utan dem. Och självklart ska jag vara med.

Jag sväljer och försöker lugnt att förklara att jag inte vet om jag kan och är redo. Det känns som om jag hoppar in i en ny familj där alla ler på riktigt men det spelar ingen roll för jag vill mest grina och samvete och samvete och jag är inte lycklig och jag vill mest dra täcket över huvudet och gråta och vänta på att dagen och tomten försvinner. Jag säger att jag förstår honom men han måste också försöka att förstå mig. Jag vill för första ggn i mitt liv välja, på julafton. Hur den ska spenderas. Det är ett barn som vill få sin vilja igenom, jag är medveten om det. Men samtidigt ger jag mig den rätten.

Kan vi inte mötas halvvägs? Jag vill helst fira jul med dig och dottern, skapa egna traditioner, men vi kan väl kompromissa? (kan ju nämna att hans syster fortarande avskyr mig och inget känns riktigt ok med att behöva trippa på tå när den känslan aktualiserar allt. En till jul där känslan av att inte vara omtyckt finns.) Min sambo blir iallafall arg och säger att jag tänker fel. Hur kan man tänka fel? säger och tänker jag. Min upplevelse är min och är inte fel. Ingens upplevelse av något kan vara fel. Jag vet att detta är jättesvårt för dig att förstå, men säg INTE att jag TÄNKER FEL! Så får du ALDRIG säga till mig!

Vi båda är upprörda och jag biter mig i läppen och vill inte gråta och vill inte att mitt upprörda barn ska ta för stor plats, så jag blir tyst. Då kommer min dotter in och lägger sig mellan oss i soffan och kräver att få veta vad vi pratar om. Men säg då säg då vad menar du med det mamma, jag hörde dig utifrån hallen vad menar du vad menar du? Både min dotter och min sambo tittar på mig och jag känner mig, fel. Varför förstår ingen mig skriker min lilla inom. Varför är jag alltid så svår? Min sambo säger något och jag blir provocerad.

Jag hinner inte förstå vad som händer men jag försöker att slita mig upp ur soffan för att ångest och panik lurar runt hörnet. Tyvärr fastnar min långa kjol under någons ben eller under en soffkudde eller ja, jag vet inte. Det enda jag vet är att jag sitter fast och jag börjar att skrika, släpp mig då! Men släpp mig då! JAG ORKAR IMTE MER! LÅT MIG VAAAARAAA! Självklart blir min dotter rädd för hon hör väldigt sällan höjda röster och hennes mamma måste har sett helt. knäpp. ut. Hon börjar att gråta och min sambo blir förbannad på min reaktion och skriker på mig på ett sätt jag aldrig tidigare varit med om. FY fan för dig och du får skärpa dig och fy fan för dig och fy fan för dig och dig och dig. Sedan lämnar han rummet i ilska och smäller igen dörren.

Alla möjliga katastrofscener entrar mitt huvud och jag är fel jag är fel jag är fel. Jag har orsakat detta jag har orsakat detta. Min dotter är ledsen och hon har sett oss bråka. Det skulle ALDRIG få hända. Nu har jag traumatiserat henne och jag måste lämna relationen och jag avskyr mig själv. Jag lämnar rummet och springer in på toaletten och bankar lite på mig själv. (Vilket jag inte gjort på några år.)

Sedan kommer jag ut och kvällen går åt att berätta för dottern, min lilla vackra, förklara så gott det går. Krama fråga vad hon känner vad hon tänker krama om vi älskar dig nu läser vi bok nu kramas vi lite mer och var inte rädd för att fråga eller prata om det du nyss såg.

Min dotter blev lugn fort och efter detta känns det stabilt. Jag och kärleken har pratat om vad som hände, men jag är fortfarande rädd att detta ska hända fler ggr. Han reagerar starkt på det starka och ja, jag ska prata med min psykolog om detta. Kärleken vill mer än gärna att vi ska gå i samtal eller något. Han vill förstå mig. Och förstå mina reaktioner och även sina. Sina på mina. Eller något sådant.

I helgen ska vi åka till Sthlm iallafall. Han tycker att vi ska till medborgarplatsen och närvara vid trasdockans dag. Det känns fint. Vi ska hälsa på och sova hos min barndomsvän, min fina Hon. Känns också fint. Sedan ska vi alla tre ta oss till Kulturnatten i Uppsala. Känns också fint.

Nu har jag skrivit extremt långt, förlåt om jag tröttat ut er. :) Dags för yoga och sedan frukost.

Fint till alla finisar