Mitt i flytten.

FLYTTKAOS!

Massage och pizzabak

Jag är pigg! Och rätt glad! Hur skönt och wow och yeah.

Jag var jättenervös när jag kom till taktil-massage-kvinnan, hjärtat bankade och oj och nej hon får nog bara röra min tumme och sedan pratar vi bara som hon sa att man får göra - tankar. Men jag blev lugn så fort jag kom in till hennes ombonade och väldoftande rum. Och det första hon gjorde var att ge mig en kram och oj och wow och hon är bara så underbart go`.

Vi pratade en stund och jag drack vatten och åt en chokladgodis och berättade att jag blivit utsatt för sexuella övergrepp av min pappa och tog en godis till och prata lite mera.

Sedan fick hon massera hela min rygg och jag kände mig trygg och det var inte ett dugg obehagligt bara skönt.

När jag kom hem var jag helt slut. Huvudvärk och en rygg som värkte. Eller mer gjorde sig påmind. I stil med, hej, jag är din rygg, har du aldrig träffat mig tidigare? här har du mig iallafall och jag är din och jag är en del av din kropp som bara är din och ingen annans.

Jag lade mig på sängen en stund för att sedan ta itu med pizzabak och duscha och tända ljus och lyssna på Salem al Fakir och nu är allt rätt gosigt. Snart kommer min kärlek hem. Min dotter sitter i köket och snorar och målar en välkommen hem teckning åt honom.

Flygande tallrikar och sparka kudde

Snacka om att både kropp och psyke får sig en "helkörare" idag.

Hos A (psykologen) gick det jättebra. Vi pratade om mina tvivel och hon försökte möta mig och ja, det kändes fint. Redan på onsdag ska jag dit igen (till henne), men denna gång ska vi ut och promenera. Jag har uttryckt att jag nu är väldigt intresserad av personen A, inte bara hennes roll som psykolog. Jag vill veta mer om henne (jag vet inte hur gammal hon är eller något alls egentligen), men nu vill jag det. Är hon redo? för mig? för att vara min medmänniska och hålla om mig (eller i handen) när vi tar oss igenom övergreppsdjungeln? Hon bekräftade och förstod mig och på onsdag ska vi som sagt ta oss en promenad och prata. Jag får tiden att skapa mig en uppfattning om henne, vid sidan om psykolog-rollen. Åh så fint. (Inte ironiskt)

Vi pratade såklart en hel del om mina kroppsminnen och mycket hände. Med min kropp. Under tiden. Jag berättade om ångesten och hjärtklappningen. Hon frågade vad jag känner för att göra? när hjärtat slår. Bankar. Jag vill slåss! svarade jag. Jag vill sparkas och jag vill slåss! Hon tog fram en soffkudde och frågade om jag ville ge den en spark? Alltså, haha, sa jag. Är du... lite knäpp? (ödmjukt) Ska jag stå här och se helt galen ut? Sedan domnade min kropp av, och vi pratade lite om det sammanhanget. Att jag först är fruktansvärt rädd, för att sedan inse att jag kommer inte undan. Och kroppen domnar av. Vi pratade om och kring att släppa ut sin ilska under kontrollerade former. Att det går. Och världen försvinner inte och inte jag heller. Jag har haft en inneboende föreställning om att antingen jag eller världen utplånas om vi släpper ut ilskan.

Kroppen har liksom aldrig fått ett avslut, so to speak. Nu aktiveras allt igen, och nu ska jag faktiskt prova på att sparka eller slå en kudde. Litet. Ibland. När kroppen vill. Behöver. (Gav förresten kudden en spark senare).

Efter vår timma blev det hektiskt. Banken ggr 2 och långa köer och apotek och Ica och you name it. Utanför systemet träffade jag på min moster. Henne har jag inte träffat sedan barnsben. Bara sett henne på håll några ggr i vuxen ålder. Min moster är alkoholist. Under min uppväxt var hon och hennes man intagna på behandlingshem mer än de var hemma. Nästan. Och deras barn (ja, mina kusiner) fick vi akuthämta under vissa nätter när det var bråk och tallrikskastning och katastrof. Där hemma. Så ironiskt. Som att det var så mycket bättre hemma hos oss. Men ja, där skedde ju allt liksom i, kontrollerade former. Skulle nog min mor säga. Om ens det. Där söps det ju inte så att någon fick se. Iallafall. Bara barnen. Barnet. Jag.

Min moster såg ut som en uteliggare nu iallafall. Nedsupen och svårt att gå och hon luktade skit och gammal fylla. Vi pratade litet och jag sa ta ordentligt hand om dig och hon började nästan att gråta. Det kändes lite jobbigt för mig att träffa henne.

Nu ska jag bara slänga i mig lite lunch och sedan springa till taktilmassagen. Oj oj.

Hej så länge!

Minnenas sekreterare

Det är med minnen är en komplicerad verkstad.

Imorgon ska jag till min psykolog för att prata om hur vi ska få det att fungera bättre. För jag ska ge henne en till chans. Det känns verkligen som att hon menar det hon säger, om att hon vill göra denna resa med mig. Verkligen vill. Hon säger att hon medvetet intagit en rätt... bakåtlutad position. Hon har väntat in mig, och mina minnen, och valt att inte trycka på och plocka fram. "Provocera". Klokt i sig, men hur vi ska jobba i framtiden ska vi tala om imorgon. Ska antagligen träffa min läkare för samtal om ev. medicinering också.

Efter detta måste jag orka ta mig till staden. Till banken ggr 2. (Usch). Köpa flyttkartonger, handla ingridienser till pizzabak, köpa en flaska vin, och sedan hem.
Hinner vara hemma i en timma ca. Sedan är det dags för min första taktilmassage "session" på en och en halv timma. Ska bli intressant minst sagt. Sedan hämta min lilla på skolan och hem och baka. Mot kvällen kommer kärleken hem från Norge. Oj. Gissa om jag kommer att vara slut. Hoppas dock att jag är så närvarande att jag orkar/våga njuta av att han är nära mig. Nu. Då.

Idag har jag förresten varit på bio med min lilla. Och min syster. och hennes dotter. Jag får lite lätt panik på "barnbio". Man vet liksom att man inte kan ta sig därifrån utan att ha en legitim ursäkt. Och dessutom så skriks det och pratas och kastas godispapper och usch. Inte tycka om. Sedan gick vi och käkade, allihopa. För att sedan ta en kvällspromenad hem. Jag är helt slut.

Men just, till det där med minnen. Det jag EGENTLIGEN hade tänkt skriva om. Jag är intresserad av hur det funkar för er? (OM ni orkar berätta dvs.) Hur ni känner att ett eller flera nya minnen är på väg? Jag har gått nu i ett par dagar med världens huvudvärk, med tårarna brinnande innanför ögonlocken hela tiden, och med en puls på jag vet inte vad. Hjärtat har iallafall slagit så hårt att jag trott att jag varit på väg att säga hej då till världen. Jag tolkade detta för vad det var, min kropp berättar, är rädd osv. Men vad jag nu försöker att ta reda på är, är detta vad som händer med mig när nytt material, nya minnen är på väg? Jag får väl avvakta och vara observant, det har jag inte varit tidigare på samma sätt när minnen har kommit.

Varför jag börjar fundera så mycket på detta är för att det igårkväll kom hur mycket som helst före jag skulle somna. Det kom så mycket och jag försökte att skriva ned alltsammans och till slut så fick jag viska till min lilla att det fick räcka för ikväll. Tack och du är stark och fin och modig och vi går igenom detta tillsammans. Men nu måste jag få vila och smälta. Och idag, vips, så känns min huvudvärk lite bättre och jag andas lättare. TROTS att jag inte tagit itu med det känslomässiga som tillhör de hemska minnena. Jag var mer som en sekreterare som bara förde anteckningar över det som sades. Inom mig.

Ja, jag ska försöka få tid att prata om detta med min psykolog imorgon också. Och oj så paniktrött jag blev bara att skriva om detta.

Jag säger godnatt i min hatt och slänger mig ned i fåtöljen.

Hjärtklappning och ris.

Jag önskar att jag skulle orka att skriva. mer. Kanske det skulle kännas skönt att på något sätt... konkretisera. allt. typ. Min värld är rätt diffus men jag nöjd och glad för varje timma jag klarar. Varje dag. Eller nöjd och glad kanske är fel ord. Men ja.

Jag har ett icke-existerande ordförråd och en intellektuell förmåga som en fem eller sjuåring. Känns det som. Största delen av tiden iallafall. Men jag förstår och dömer inte. Nu handlar det om ren överlevnad, att dra i rätt trådar och att säga rätt saker. Till den lilla inom.

Min psykolog säger att jag är i en akut fas. Igen.
Igår vaknade jag och hade svårt att andas. Det kändes i hela bröstet och lungorna. Lunginflammation var min första tanke. (Jag är inte helt verklighetsförankrad). Nu är jag döende. Titta. Men nä, jag förstår ju en sekund senare vad det handlar om. Det gör att jag blir mindre rädd och jag kan leva med symptomen. Hela dagen igår bankade mitt hjärta som besatt och så fort jag går upp för en trappa snabbare än en snigel så tappar jag andan. Jag går liksom runt med ångest och panik hela tiden. Men jag hanterar den genom att inte vara rädd för den. Min kropp berättar. Jag vill omfamna. Göra lättare för den.

Hoppas det inte är farligt att ha denna puls? Så länge. Hjärtat bankar frenetiskt bara jag skriver om det. Eller talar om det.

Igår fick jag hem boken Incest och andra sexuella övergrepp. Jag läste femtio sidor över mina hundra thekoppar igårkväll. Jag lyckades hämta den på Ica och jag lyckades baka och jag lyckades färga håret mörkare och till och med tycka att det blev fint. Att packa inför flytten är dock något jag inte klarar. Ett sådant till synes enkelt beslut som att stoppa köksredskap i en låda och viktiga papper i en annan är på tok för komplicerat för mig.

Ikväll har jag lovat min lilla att vi ska på resturang. Klä oss fint och äta och mysa. Det ska nog gå. Bara jag inte får en panikattack inne på resturangen. Att jag knappt kan äta är en annan femma. Jag får väl gömma riset i fickorna. Eller nåt.

Hos psykologen

Jag är helt slut och har världens huvudvärk och skriver kanske osammanhängande.

Jag är så glad att jag tog mig till psykologen (A) iallafall. Vi pratade kring brevet jag skrivit och jag grät för första ggn i hennes närhet. (Vi har "jobbat" ihop i snart 4 år). Hon blev lite ledsen över att jag inte tagit upp detta med henne i terapirummet, då hade vi kunnat jobba kring det. Jobbat på att förändra. Du får visa mig hur JAG blir en BRA psykolog för just DIG, sa hon. Ja, jag vet inte. Jag orkar liksom inte visa. Det är det som är grejen. Jag skulle önska att någon visade mig hur jag ska orka vara människa.

Vi pratade mycket om mycket och det var otroligt skönt. Hon bekräftade mig och den lilla inom. Jag är för första gången närvarande i alla känslor, alla svek, alla åldrar, ja hela livet med dess jobbiga ingredienser. Och ja jag är tydligen i en akut fas nu och det är stort och bra att jag kommit hit och jag är duktig och så vidare. Ja. Antar att det är så. Hon visade mig också sin första riktigt mänskliga sida. När tiden led mot sitt slut sa hon med tårar i ögonen att hon så hemskt gärna vill fortsätta att arbeta med mig, hon sa att jag är underbar och en sann kämpe. Det var helt superstort för mig att höra.

Redan på måndag ska vi ses igen. Hon tycker så. Hon tycker också att jag ska tänka ut tills dess, hurvida jag vill fortsätta med henne eller inte. Vill jag det inte ska hon hitta en ny bra psykolog åt mig. Hon har också tänkt i de banor jag har gjort, gällande andra metoder (än verbal terapi), för att komma åt min dissociation, och känslorna. De där i magen som så sällan kommit fram i terapirummet. Det finns för dåligt med sådant i vår stad sa hon. Hon har jobbat på att ledningen ska "köpa" hennes idéer och förslag, men icke. Oj, önskat att vi hade pratat om sådant tidigare.

Men, det finns iallafall en bildterapeut hon känner till och hon ska kontakta henne och försöka få in mig där. Isåfall kommer jag att ha minst en och en halv timma taktilmassage i veckan, minst en timma terapi (verbal) och en timma bildterapi. Oj, det är bara att vara tacksam. Bäst att vara det, annars dyker ett monster upp på högra axel och säger att jag är en otacksam liten skit som manipulerat till sig hjälpen. Bara för att jag tycker så synd om mig själv, buhu.

Det kändes rätt fint efter vårt samtal, tyvärr gjorde jag misstaget att bestämma träff direkt efter med en tjej jag umgicks med mycket tidigare. Hon är mitt uppe i karriären och mår så bra och tycker att allt annat är förkastligt. Jag lyssnade så gott jag kunde över den heta tekoppen och berättade sedan kort om min situation. Då säger hon ; gud alltså ibland när jag lyssnar på dig så tänker jag... missförstå mig rätt... kan du inte bara bli lite mer ytlig? sluta att grubbla och tänka så mycket på sådant som varit och liksom bara... vara här och nu?

Eh, eh.... Jag gav henne svar på tal och sedan hade jag ingen stor lust att sitta kvar.

Nu ska jag dricka kaffe.

Light. are.

Just nu känns det lite lite lite lightare. Inget som har hänt, mer än att jag känner att jag klarar mig. Jag hoppas och tror att det värsta är över. Jag har också valt att åka upp till min psykolog (vi har en tid bestämd sedan långt tillbaka). Hoppas det leder till något bra och inte ett till bakslag. Eller korsförhör. Det. går. inte. för. sig.

Jag orkar inte.

Jag fungerar liksom inte alls. Jag kommer inte ihåg sist jag var i detta skick. Jag hyperventilerar vissa stunder. Har panikångest vissa. Men i största allmänhet går jag runt och bara försöker att existera utan att gå under.

Jag klär på mig och försöker att fungera som vanligt när min dotter kommer hem från skolan. Så fort hon är borta slutar jag att leva. Igår kväll när jag pratade med kärleken i telefonen tappade jag känseln i hela min kropp. Sedan hade jag tydligen somnat med telefonen mot kinden. Jag hade sagt något i stil med att "det här är slutet" före jag försvann. Tror jag.

Jag orkar inte äta. Jag vill att någon ska kontakta mig någonstans ifrån. Min psykolog hör inte av sig efter mitt mail. Jag skulle tycka att det vore skönt om hon iallafall ringde för att fråga hur jag mår eftersom hon ändå måste se att jag åkt in akut. Min gamla psykolog orkar eller förstår nog inte att jag behöver hjälp. Eller så anser han att det inte är hans bord. Så han skrev bara att "det är go i dig T, lycka till med A (psykologen)" Och ja, vem kan klandra honom. Jag kräver inte att folk ska hjälpa mig. Hade bara önskat att så var fallet.

Jag orkar inte kämpa mer. Har inga krafter. Vill bara överleva tills att min kärlek kommer hem från Norge.

Usch vad fult och jobbigt nedan inlägg blev. Orkar dock inte ändra, så orkar ni inte läsa förstår jag.

Ettt till brev

Skrev nyss ett TILL brev till psykologen, i ett försak att förklara.

"Hej A

Detta är ett för mig mycket jobbigt brev att skriva. (Ska dessutom
försöka att fatta mig, äh, kort. Typ, iaf.)

Inleder med att säga ; jag gillar dig. Du har hjälpt mig enormt, vi
har haft ett fint samarbete och DBT'n gick ju helt otroligt superbra.

Nuläge ; jag har i några månader funderat, bollat med mig själv och
analyserat in i minsta detalj, vad jag känner inför vårt nuvarande
arbete tillsammans. (Jag har med andra ord inte tyckt att det känts bra
hela tiden.) Min första tanke var SJÄLVKLART - är detta en flykt? nu
när allt hemskt börjar att leva i mig? Förstår att det är din och många
andras tanke också. Men, jag vet, har insikt om, att så är inte fallet.
Det har dock tagit ett tag till att komma fram till detta, så detta är
inte ett impulsivt beslut, inte en flyktmekanism. Utan ett resultat av
tankar och känslor som bekräftar att jag inte är nöjd, och sedan ett
bra tags analyserande och reflekterande.

Vad är jag då inte nöjd med? Jag känner inte att jag vill gå in i
allra minsta detalj, men jag känner att jag missbedöms, av dig, en hel
del. Allt känns för beteendeinriktad och vad kan jag göra för att
undvika den typen av känslor, hur ska jag tänka? Det är inte där jag
är, endast. Det känns som att vår terapi bara hamnar i huvudet och inte
i magen. Jag kan så lätt och adekvat uttrycka mig gällande vad som
händer gällande mångt och mycket. Jag kan verbalt och intellektuellt
förklara kopplingar osv. Det behöver jag inte hjälp med, och min
förmåga att uttrycka mig stjälper mig mer än hjälper känns det som nu,
för jag missbedöms och "hjälpare" tror att jag är mer fungerande än jag
är. Bara för att jag har insikt.

Vem ser kaos och allt hemskt i min mage? Vem hjälper mig att reda ut
känslostormarna och bekräftar att allt är hemskt och pratar med min
lilla och förklarar och bekräftar? Självklart jag, men jag vill känna
mig sedd. Jag vill känna mig bekräftad. Jag är i extra stort behov av
det nu, eller min lilla rättare sagt, för som det är nu känner hon (det
är både hon och vuxna jag), inte sig trygg med att våga ta fram allt
hemskt. Hon känner inte att du bekräftar, ser och tar hand om.

Sist när vi pratade om min sjukskrivning och du frågade hur jag tänkte
sa jag bara, ok, det blir bra. Men jag kände att jag gav upp. Orkar
inte prata om detta resten av timmen, men jag upplevde mig förminskad
och inte tagen på allvar. Lägger inte all skuld på dig, för även jag
har ett ansvar att förmedla och hävda mig. Men jag kände där, just då,
i stolen, att du inte ser och inte lyssnat och inte tagit mig på
allvar. Jag lever i ett kaos och jobbar stenhårt på att klara av dagen.
På att våga andas, på att inte vilja dö, hela tiden. Att gå till Ica
för att handla mjölk är på sin höjd vad jag känner att jag klarar utan
att få panikångest, vissa dagar.

När du började att prata om att jag ev. om en månad skulle gå tillbaka
till heltidsstudier och även (ev.) jobb, kände jag, att du inte alls
mötte mig där jag var, där jag är. Press och stress klarar jag inte av.
Just nu. Jag gör inte det. Och jag känner mig inte inkompetent och
liten och hopplös PGA det, snarare är det pressen och stressen som drar
fram de tankarna och känslorna. Jag ger mig själv rätten, jag ger mig
själv tiden, att kunna fokusera på nuet, att leva och överleva med
vetskap om att jag kommer tillbaka, när tiden är rätt. Just nu struntar
jag i om jag får intyg på sjukskrivning eller inte, jag kommer vilket
som bli beroende av min sambos inkomst ett tag, och det får vara så.

Ibland blir jag också avundsjuk när jag ser vilken hjälp andra får. I
andra städer. När det gäller just olika metoder till bearbetning av
dissociation och bearbetning av sexuella övergrepp. Är jag inte värd
det? piper min lilla. Min berättelse är inget. Betyder inget.

Vad vill jag då med detta brev? Jag vill inte alls tala illa om dig
som psykolog. Som jag sa, du har varit så enormt fin och bra och duktig
på att ta hand om och hjälpa. Men jag tror att vårt kapitel var just
DBT'n. Jag tror på att vi har åstadkommit något fint och bra
tillsammans, men att det är dags att gå vidare nu. Vilken hjälp det
finns att få för mig nu vet jag inte. Jag vet att när jag träffar en ny
"hjälpare" kommer det att ta ett tag att bygga upp tillit osv, medveten
om det. Men jag har lovat mig själv, min lilla, att jag ska kämpa för
oss, för henne, för att hitta hjälp och att allt ska kännas rätt. DBT
var rätt för oss, men jag vill bearbeta och jobba med detta kapitel med
någon annan. Hoppas du inte tar illa upp.

I lördags åkte jag in akut. Jag mår sämre än tidigare. Jag hade inga
planer på att ta livet av mig, men jag ville verkligen bara försvinna.
Smärtan i mitt bröst var så stark. Jag upplevde en sådan enorm
maktlöshet och hopplöshet. Jag klarar inte av relationer och ingenting
i mitt liv känns bra. Jag inser att jag känt mig rätt deprimerad under
en längre tid, och nu nådde det sin kulmen. Jag satt i ett dygn utan
att äta och bara stirrade rakt fram och önskade att någon kom för att
rädda mig. Jag åkte in akut för att jag ville att någon skulle se, och
jag ville prata om ev. medicinering. (Måste ringa - gällande
detta.) Resultatet av lördagen var absurt, bland det värsta och mest
förminskande bemötande jag stött på.

Ja, jag vet inte hur och vad vi gör nu. Jag har haft lite kontakt med
- gällande om han vet något om något."

MVH / -

Absurd lördagskväll

Vill inleda med att säga TACK till er som skrivit så fina kommentarer till mina senaste inlägg. Jag var faktiskt nästan helt säker på att jag hade skrämt bort alla. Eller att mitt barn gjort det. Tack för att ni stannat.

Igår eftermiddag gjorde jag något oförväntat. Jag tog beslutet att åka in akut. När jag bara satt i fåtöljen oförmögen att röra på mig och lät saliven rinna med en önskan om att självdö, lyckades jag ändå ta mig upp och ta ett förnuftigt beslut. Trodde jag. Jag skickade några konstiga sms till min syster och hon blev orolig. Jag med. Jag åker in, sa jag till henne. Jag följer med, svarade hon.

Jag är för trött och slut för att beskriva i detalj det absurda scenariot som utspelade sig på akutpsyk. Jag försökte först för sköterskan att förklara att jag åkte upp för att jag inte orkar leva. Jag tänker inte hugga halsen av mig, ta tabletter, skära mig eller annat. Men jag vill försvinna. Jag vill att någon tar mig på allvar, därför är jag här. Jag vill att ni ska se annat än min yta som oftast inte alls förmedlar kaos. Jag vill att ni ska se bortom det fakum att jag rätt adekvat kan beskriva min situation och vara väldigt verbal även när det kommer till att beskriva mitt kaos och min sorg och allt hemskt som finns i min mage. Hjälp mig, skicka inte hem mig. Säg att ni ser mig och tar mig på allvar! Jag har ont och jag har ångest och det smärtar i mitt underliv och någon är bakom min rygg hela tiden!

Om hon förstod något av det jag sa vet jag inte alls. Hon visade inte så mycket medmänsklighet, men ändå betydligt mer än jag sett hos min psykolog. Nej, vi ska inte skicka hem dig, sa hon. Det var väl den enda bekräftelsen på att jag syndes, igår, på akutpsyk.

Lång väntan på doktor (såklart), och runt mig och min syster fanns en psykotisk gammal man (jättetrevlig), och några fulla bråkandes äldre kvinnor och en äldre man som sprang runt och skrek att han tappat sin andningsmask. Efter att ha suttit så i tre timmar började jag faktiskt att fundera på varför jag satt där. Vad kan en doktor göra för mig. Medicin kan inte ta bort sorgen i bröstet och känslan av att någon gräver där inne, där nere, i mig. Men jag vill på något sätt (detta kan nog låta väldigt, barnsligt.) att det ska finnas ett akutbesök i min journal. Jag vill så gärna att alla de som inte tar mig på allvar ska se att det är allvar. Här spenderar man inte sin lördagskväll for the fun of it.

Hur jag ska kommentera läkaren som sedan kom och hämtade mig vet jag inte. Finns det ord? Han försökte att göra mig liten så liten. Och tystade mig när jag försökte att prata vissa ggr. Jo, det är sant. Nä, tyst T sa han och höll upp handen, jag är inte klar. Lyssna på mig nu. Kan inflika att jag inte är typen som skriker högt och överröstar, allra minst i den situationen. Kan också inflika att jag inte förstod allt han sa eftersom hans svenska inte var så bra. Han ifrågasatte allt jag sa gällande min psykolog. Att jag inte var nöjd med kontakten köpte han inte, trots att jag väldigt tydligt förklarade att jag bollat med mig själv länge länge och kommit fram till att detta INTE är en flykt nu när allt blir jobbigt. Det VET jag att det inte är. Han sa att så var det visst för sådant hade han träffat på tidigare och sen så tog han upp fall med andra tjejer som tidigare varit sjukskrivna och nu blivit HELT återställda och nu jobbade HELTID och jag skulle bli inspirerad av det. Tydligen.

(VAD har det med saken att göra? Jag är inte här av någon orsak som har med SJUKSKRIVNING att göra? eller kan det vara så att min psykolog skrivit något om det i min journal? ja det är klart hon har. Att jag vill bli sjuksriven men inte får.)

T, jag ser din process framför mig nu. (Nej, det gör du INTE) Du börjar bli trött och saknar tålamod, men din tid kommer, jag lovar. Det bliiiir bra. (Alltså, va? tror du inte att jag VET detta?) Ja, sen var det en massa snack om frön som planteras och gror och allt tar sin tid och jag måste tänka på att människor är som frön och bla bla bla. VA? Dolda kameran? le, vart? höger, vänster? När jag tog upp allt gällande att jag varit depressiv väldigt länge och försökte få in pratet på om han tyckte att jag skulle prata med min läkare om ev. medicinering började han tala om annat. (Jag funderade seriöst på att bara ta mina grejer och springa därifrån.)

Mot slutet (av HANS prat) sa han ; Jag vill att du ska ta med dig dessa ord ikväll, och detta säger jag inte för att vara snäll och artig, landstinget betalar mig bara för min tid här, så jag kan bara sitta tyst om jag vill, men jag ser att du är en smart och vacker kvinna full av insikt och tänk på det. Att du har all insikt du behöver. Men här, ta mitt namn och nr och sätt upp det på ditt kylskåp, kan du lova det? Öh, ja, visst. (Får jag gå sen?) Sedan avslutade han med att säga att jag skulle titta på hans namn i svåra stunder och tänka på honom och hans jävla frö.

Äh, det är inte sant. När jag gick därifrån var jag hur "frisk" som helst. Nya sortens chockbehandling? Jag var så arg men ändå så stolt över mig själv. Ju mindre folk försöker att göra mig, desto större blir jag. Jag har blivit duktig på att hävda mig och att plocka fram mitt vuxna jag i sådana situtationer. Min lilla hade känt sig kränkt med en gång. Men jag tänker finna hjälp åt den lilla inombords om det så är det sista jag gör. Det har jag lovat henne.

Jag sov hos min syster och hennes pojkvän. Ingen bra idé att vara själv. Nu imorse var jag i kyrkan med min dotter och vår stödfamilj. Det var skönt. Och skönt att inte vara ensam. Nu är lilla hemma. Men det fungerar bara när hon är i min närhet. Så fort hon somnar eller går till skolan kommer det mörka.

Jag ser att det förra inlägget helt och hållet är mitt barns tankar och känslor. Jag skäms faktiskt för inlägget, men låter det finnas kvar. Att censurera henne blir ju helt fel. Hon behöver ju faktiskt hjälp. Just nu kan inte jag ge henne någon omfattande sådan eftersom även jag är helt utslagen. Men jag ska hitta någon som kan.

Illa.

Det var längesedan jag mått såhär. Jag saknar krafter att ta hand om min lilla som skriker där inne. Hon skriker att hon vill dö men det vill inte stora så det enda jag kan säga till henne är att jag aldrig kommer att låta något hända henne igen och vi tar oss igenom detta tillsammans och jag kramar dig hårt hårt hårt genom allt otäckt.

Jag är ledsen och arg på att det känns som om ingen tar mig på allvar. Det känns som att ingen ser mig. Jag har en mentor på skolan som inte beter sig ett dugg rätt. Jag har till och med hört att jag kan anmäla honom men det orkar inte jag och absolut inte lilla. (Han har stjälpt mig mycket gällande skolgång men också sagt saker man inte får säga till sin kvinnliga elev.) Jag ringde honom igår morse för att reda ut saker iaf, mest gällande hur jag gör med gamla inlämningsuppgifter osv nu när jag tar en paus i studier. Vill ju ändå ha mina betyg i de kurser jag typ är klara med. Men han ringer inte upp. Det gör han aldrig.

Gången jag ringde till kvinnogemenskap för att förhöra mig om grupper osv, hamnade jag hos en telefonsvarare (men jag var stolt över att jag ringde ändå). Jag lämnade iaf två meddelanden den dagen och lämnade mina nr. Ingen ringer tillbaka.

Sedan jag ställt in alla helgens aktiviteter mest för att jag faktiskt inte orkar vara bland en massa människor och inte för att jag vill ligga och tycka synd om mig själv har ingen hört av sig. Något i mig vill att folk ska protestera. Jag börjar tänka som min lilla, börjar tänka att jag vill bli räddad. Jag ser mig själv ligga utslagen på golvet (av vilken anledning mer än själslig smärta ser jag inte), men jag ser att äntligen kommer folk (när jag var liten tänkte jag föräldrar) och bryter upp dörren och säger men älskade lilla hjärta, är det såhär du har det och så lyfter de upp mig från det hemska sen kramar alla mig och älskar mig och är snälla och allt blir bra.

Igårkväll gjorde jag en liten sådan grej. Jag stängde av min mobil för att Kärleken skulle bli orolig och kanske ringa på hemtelefonen och undra vad som hände. Nä. Jag vaknade imorse och då hade ingen ringt eller skickat sms.

Får jag känna mig såhär ensam eller är jag bara en jävla egoistisk och krävande skitunge.

PMDD

Jag börjar fundera allvarligt på om jag lider av PMDD (Premenstrual dysphoric disorder) eftersom jag alltid (eller varannan gång), blir intensivt olycklig, deprimerad under mens. Provat på att äta Femal balans nu för mina besvär, men det hjälper inte. Ska hela jag bara bestå av fel hela tiden.

Solen försvann

Solen skiner inte längre och jag är en levande död. Jag är så, så trött på att må såhär. På att pendla mellan dessa känslotillstånd så mycket och så många gånger under dagen. Jag har ingen psykolog jag känner att jag kan bolla med just nu, så jag antar att jag bara försöker att hålla mina minnen under ytan för att inte gå under. Min lilla skriker att hon håller på att dö.

Trött är jag också. Trött trött trött. Och dissocierad.

Det startade med att jag kände att dagen var fin och då borde jag väl ta en promenad ned mot staden och hälsa på inne på jobbet.

Så fort jag kom utanför dörren ändrade jag mig, men tänkte att jag inte ska agera efter känslan (som by the way skrek ; gå in igen! gå in igen!). Hej fredag. Hej social fobi. Var kom du ifrån och varför kommer du nu när dagen börjat så bra? Kämpade mig in till staden och höll blicken ned mot marken och ångrade att jag tagit på mig det röda läppstiftet och den stora scarfen som folk gärna tittar på. Fan fan fan.

Väl inne på jobbet började min chef att prata lite kring tisdagen då jag ska jobba. Kommer att vara världens tryck då eftersom det är biljettsläpp till ett antal evenemang. Han ville visa mig systemet och började att prata siffror och biljetter och kunder och nya regler hit och dit, och jag bara, dog. Förstod ingenting. Precis som vanligt. Nuförtiden. System overload.

Det var väl där pressen kom in. Och det var väl ungefär där jag loggade ur. Promenerade hemåt och kände hur allt jobbigt bara lade sig som en filt runt min kropp. Jag började tänka som jag alltid gjorde när jag var liten tjej. Varför ser ingen? varför förstår ingen hur dåligt jag mår. Innanför skalet. Funderade ett tag på om jag skulle hem och lägga mig och hoppas på att självdö. Jag kommer att vara själv hela helgen (förutom att jag lovat att jag ska gå ut imorgonkväll vilket jag inte har någon lust med alls), och ja, vad gör jag med min tid. Inga krafter kvar att kämpa för. Trött på maskeraden. Trött på att använda färdigheter och tycker inte ett dugg om min psykolog så i min värld har jag ingen nu. Jag litar ju inte på henne och anförtror mig därför ej. Jag är rädd för det tysta nu. Vill att någon ska komma och rädda mig. För jag orkar inte mer.

Editors och sol!

Morgonen började bra. Min Baby skickade mig ett godmorgon-sms och världen log mot mig. Jag och dottern hade mysfrukost med tända ljus. (Vi stängde ned persiennerna i köket så det blev mörkt.) Har även hunnit vandrat runt lite på nätet. Läst lite dagstidningar. Blivit lite sorgsen, lite förbannad, lite inspirerad, and so on.

Solen skiner i min stad idag och jag känner att den skiner för mig. Dels iallafall, för gissa vad jag lade märke till när jag surfade runt? jo, mitt favoritband EDITORS kommer till Debaser i Stockholm! Woho! (27.e Nov) Gissa vem som skyndade sig att köpa biljett? Jag vet fortfarande inte vem jag ska gå med. Och finner jag ingen musik-kamrat så får jag väl gå själv och fäller inte mången tår över det. Huvudsaken är att jag får se dem!

Nu ska jag städa litet och do some yoga var tanken.

Hej och hå.

Idag har det nog inte hänt så mycket. Största händelsen so far var när de ringde från min dotters skola och sa att hon blivit getingstucken under ögat och låg och grät. Bäst att du kommer, sa lärarinnan.

Jag har ringt och bjudit in min svärmor på fika. Hon kommer kanske imorgon. Sedan pratade vi jättelänge om allt gällande mig och hennes son och hon var hur stöttande och fin som helst. Hon gjorde mig lugn. Hon sa att jag betyder allt för hennes son och det finns inte en chans att han medvetet skulle göra något för att riskera det han funnit med mig. Hon har aldrig någonsin sett honom så lycklig, sa hon.

Jag pratade med kärleken för ett tag sedan också, och jag stannade i känslan/orna (sorg och rädsla) istället för att avskärma mig genom att bli kall och avig. En hel del tårar kom, men det var skönt. (Jobbigt att gå runt dagarna i ända med de brännande bakom ögonlocken bara.) Min kärlek jobbar hela tiden. Han har inte lika mycket tid att kontakta mig som förra gången han jobbade borta. Jag blir lite ledsen över det, även om jag förstår. Jag känner mig ensam i allt kaos med barndomsfamilj och myndigheter och ja, känslor. Vet inte vem jag ska prata med. Vet inte vem som orkar förstå. Jag orkar inte förstå mig själv hela tiden. Missförstå mig rätt, men det är ju så förbaskat jobbigt att jobba med sig själv hela tiden, och jag undrar när det värsta ska vara över. För som det ser ut nu har det bara börjat.

Nu ska jag och barnen leka disco. Tydligen. De ropar.

Inget och allt.

Tittar på lugnande bilder. Ångesten krafsar i mitt bröst. Jag tänker att jag ska gå i kloster. Kärlek av typen - Romantik, är inget för mig. Jag är nog menad för annat.

Ingen dikt, bara ord

Jag är liten med sprängfyllt bröst
Ångest
Jag måste gå till dagis och stirra på blå byggnad
gula fönsterkarmar
lekande barn
glada barn

Jag är ingen jag är ingen

Vem hör mitt rop på hjälp
när jag inte ens kan tala
inte kan se
när ögonen är dimmiga
av självförakt
i varje fönster

Sushi och produktivitet

Jag har bestämt mig för att börja skriva och kludda i en tacksamhetsbok. Jag ska med andra ord varje kväll börja att skriva ned de saker jag tycker har gått sin väg, under dagen. Om vad jag gjort bra. För att kunna se och kunna fokusera på det bra och inte bara klanka ned på mig själv som jag har för vana att göra.

Jag glömde (faktiskt) att köpa en idag. Eller två st egentligen. Tänkte använda en till att skriva ned hur jag hanterar mitt kontrollbehov och svartsjuka. Ja. Hmm.

Ingen bok, men jag är redo att börja. I brist på bok tänkte jag skriva om dagens bra "gärningar" här, mest för att se det svart på vitt. (Hoppas att jag finner något? bra dvs.)

* Imorse lyckades jag vända på det jobbiga genom att aktivera mig.

* Jag boxades och fick ur mig en hel del. "Skräp"

* Jag tog en lång härlig dusch med fotfilning och bara ta hand om stuff.

* Jag vågade äntligen ta tag i projekt ringa kvinnogemenskap och förhöra mig lite kring när de har sina "gruppsamtal" för kvinnor som varit utsatta för sexuella övergrepp.

* Jag berättade ärligt för min psykolog hur jag känner och hur jag upplever henne och vad jag nu vill ha för hjälp.

* Jag klarade av mötet med socialsekreteraren och min rehab.person. Hävdade mig. Bra.

* Handlade klart alla höstkläder till min dotter. Jacka, skor, byxor, tröjor osv.

* Sms.ade en vän jag inte sett på länge (och som betyder mycket för mig) och gick till hennes jobb för en fika och skön konversation.

* Gick till mitt "gamla" jobb och umgicks och hade det mysigt med mina gamla arb.kamrater och min coola chef. Vi bestämde att jag ska jobba två dagar denna månad. Vilket känns jättebra. Jag är bra på det jag gör där och får känna mig kompetent så det ryker. Träffade även ett par arrangörer där som jag ej träffat på länge, och vi skrattade och pratade.

* Min dotter är hos en vän ikväll och jag bestämde mig för att göra något som inte tillhör vanligheterna. Så jag gick och köpte med mig vegetarisk sushi (som jag längtat efter så länge!) och tog mig hemåt.

* Väl hemma ringde jag min dotters vän och bjöd hit henne imorgon. (Min dotter har tjatat om det länge) Så imorgon ska vi baka och laga mat. Jag och de små.

Ja, typ så. Fast det här är väl bara en sammanfattning av dagen? Men även de saker som fått allt att flyta.

Hoppas på en trevlig kväll. Jag är dock väldigt, väldigt trött.

Boxning och hej världen

Nu är jag redo att möta världen och dagen. Så gott det går. Har spelat Nintendo Wii och boxats lite. Eller boxat mig helt svettig rättare sagt. Och gissa, jag spöade varenda snubbe. Vilken triumf. Liksom.

Hej svejs

The Smiths - This charming man

Jag är åtta år yngre än dagens ålder och hoppar runt och leker nostalgia de´luxe.

Drömmar och skit.

Jag drömde jobbigt inatt och känslorna är kvar i mig. Sorg och vanmakt. Så otroligt starkt. Min kärlek lämnade mig, helt plötsligt, out of the blue kom han och berättade att han inte hade lust att umgås med mig mera, han ville inte sova med mig. (Ja, han sa så i drömmen.) Utan han skulle på fest med grabbarna och han skulle träffa en tjej som var mer intressant än jag. Tydligt att det är jag i en viss ålder. Tonårs T. JAG ÄR SÅ FÖRBANNAT RÄDD och jag låter tårarna spruta i min ensamhet. Men när jag pratar med honom kommer försvaren in. Jag låter sur och avig och slänger på luren i örat på honom. Mer eller mindre. Det börjar att krypa i kroppen på mig.

FAAN! Jag som de senaste dagarna tänkt så mycket på självutveckling och jag ska köpa böcker och skriva i och fan och fan och fan. Jag är visst inte motiverad eftersom jag låter mig agera. Jag har ju bestämt mig. Trodde jag. Jag vill ju inte förlora honom. Men när vi talar i telefon vill jag mest skrika rakt ut - JAG HATAR DIG FÖR ATT DU KOM IN I MITT LIV och ruckade på allt. OCH JAG VILL SKRIKA PÅ DIG FÖR ATT DITT LIV ALLTID FORTSÄTTER SOM VANLIGT och du tänker på att lägga golv och checka hur många kvadratmetrar och var du ska köpa din lunchmacka medans jag DÖR här hemma. JAG ÄR INTE REDO FÖR KÄRLEK! (Jag förtjänar inte kärlek.)

Igårkväll före jag skulle somna skickade jag ett sms till honom där jag berättade att jag älskar honom så fruktansvärt. Och att jag skrivit en dikt. Till honom. Idag slänger jag telefonen i örat på honom. Fan, så tydligt vad det handlar om men jag orkar inte jag orkar inte jag orkar inte. Jag är urusel på detta. Kärlek. Hatar ordet. Just nu.

Nu känns det bara som att jag skriver om misär och skit. Jag hade ju en underbar dag igår. Största delen av den iallafall. DEN skulle jag ju skrivit om. Jag var fylld av blommiga tankar och fina känslor. En stor del av tiden. Iallafall. Min dotter var hemma från skolan pga av förkylning och vi lyxade till det ordentligt. Vi bakade pizza och efterrätt - (Snickers & Mjölkchoklad Cheesecake)- ljuvligt och farligt onyttigt. Sedan såg vi på två superbra filmer tillsammans och myste. Jag pratade med kärleken i telefon och var sprudlande och han var kär. Undrar hur jobbigt det är när jag är avstängd och lägger på luren före han hinner säga att han älskar mig? Känslan är att han kommer att lämna mig och tröttna. Förnuftet säger att jag bara en liten procentdel av tiden agerar på detta sätt. Jag vet, men ändå.

Det är de gånger allt går åt skogen man minns. Jag minns.

Idag händer mycket. Jag måste berätta för min psykolog att jag inte vill gå hos henne längre. Jag måste konfrontera mamma gällande vissa saker. (Hon börjar att bli påträngande nu och vill att allt ska vara som vanligt och att min dotter ska sova där.) Jag har inget annat val. Jag ska också ha ett annat "myndighetsmöte" i eftermiddag där jag kommer att förklara att jag sjukskriver mig själv. Eftersom ingen annan vill ge mig en paus så ger jag mig själv den. Jag är så illa tvungen att skippa mina pengar och bli ekonomiskt beroende av min sambo ett tag. Inte kul, men vad fan gör man.

Jag är så djälva less på mig själv idag.

Sjunken livboj.

Jag tänker helhet. Jag tänker att jag är på väg. Jag känner närvaro.

Jag tänker en del på mig från 17 år och uppåt. Jag känner den delen av mig för första gången sedan jag var i de faktiska omständigheterna. Om och kring. 17 år och uppåt.
Jag har under en relativt lång period tänkt att jag antagligen inte behöver gå in sådär överdrivet djupt i bearbetningen av den tidsperioden. Jag har liksom intellektualiserat och sett den tidens vanmakt och utsatthet mest bara som ett resultat av. Av. Ja, barndom. Jag har sett hur allt hänger ihop. I mitt huvud.

Nu gör magen och axlarna och innerlåren sig påminda.

Jag känner och är ledsen, rädd, arg, och sorgsen. Och produktiv. Illvrålet kommer att göra nytta, det vet jag. När huvudet och magen är samspelta. När jag mått illa och tagit hand om och ja, känner att mina ben bär och inte skakar hela förbannade tiden. En knäpp fundering ; betyder allt detta att jag seglar jag runt i inkubationstidens hav nu? Jag känner att jag närmar mig för jag är svag och gråter vid kontakt med allt som handlar om. det där. Mäns misshandel mot kvinnor.

Jag är iallafall uppriktigt förvånad. Men utan värdering i det. Jag antar att det är bra att jag börjar att minnas mitt ex misshandel. Jag antar att det är bra för att jag behöver tydligen ta hand om såret. Detta är ju en rätt tydlig indikation på just det. Ser det som en sjunken livboj som bara liksom, ploppar upp till ytan. Är det meningen att jag nu ska lägga mig i den och dra runt på stormigt hav igen? Och bara, hoppas att den bära och att jag ska orka hålla huvudet ovanför, ändå, på något sätt?

Jag trodde som sagt att det var min barndom som först skulle bearbetas, att det var där läkningsprocessen skulle starta. Och sedan skulle allt annat, kanske, komma. Tydligen kan man inte styra över i vilken ordning allt ska tas hand om. Nu pockar detta på min uppmärksamhet och vem är jag att inte öppna dörren och skaffa mig rätt utrustning för att kunna ta hand om? Hon behöver mig nu, min 17 år och uppåt.

Nietzsches estetik?

Läste nyss hos korpdotter att DN hade en sonettmaskin. Jag provade. Haha, var rätt roligt faktiskt. Här kommer den.

Hur mycket kan ens intellekt prestera?
Man undrar vad ens hjärna kan förmå
Man skriker högt, men ingen tycks förstå
Det känns som om man skulle explodera

Man vet att detta inte får fallera
Det mål man har i sikte ska man nå
Men vänta, vad är det som krånglar så?
Ens kropp, ens minne ­ allt tycks haverera

Kan någon enda människa förklara!
Man anar ett slags tillvarons komik
Det är ens öde, att man dömts att vara

Man får en filt. Man tuggar på en flik
Man äger varken vilja eller snara
Man diskuterar Nietzsches estetik

Me in colour

My daughter made me over. I think I look like a fashionmodel, yeah, mhm, aha.

Arg och frustrerad!

Just nu är jag inte så jävla lycklig och harmonisk längre. Just nu vill jag skrika ut mina frustrationer så jäkla högt att hela världen spricker.

Kan ha att göra med att jag är närvarande. Och detta måste få komma också. Kan ha att göra med att helheten börjar att uppenbara sig och det står mig upp i halsen. Jag var 18 och stod i rulltrappan ned till tunnelbanan och underjorden hela kvällen igår. Jag var 18 och lät diverse män kladda på mig, jag var 18 år och sprang runt insvept i vanmakt och försökte hitta en varm säng för natten. Igårkväll. Jag kände och såg kalla förortsnätter och miljonprojektsbyggnader och stängda videobutiker.

Vi såg pippi långstrump igår. På film. Jag och dottern. Det väckte mycket och jag märkte att min allra minsta var ordentligt framme. Ja, vi har överlevt, sa jag till henne. Jag upplevde en stunds förvåning, lycka och total tillfredsställelse. Jag såg på min vuxna kropp med nya ögon och jag. gör. det. hela. tiden. nu. Jag känner mig dissocierad men vet inte om det egentligen bara är min lilla som skapat sig ett titthål och blir förbryllad över det hon ser.

Jag är alltid obeskrivligt trött om kvällarna nu. Och mys och kramar är inte helt lätt. Jag observerar hur det ibland kryper i mig när Han kysser mig, oavsett om det är på handen eller i nacken. Ibland säger jag åt min lilla att gå och lägga sig. Jag är vuxen nu, och inte längre i vanmakt. Det funkar inge bra. Eller så är det så att min kropp lever ett liv för sig själv just nu. Vid beröring stängs den av och jag hamnar i sorg, ilska och vanmakt. Han förstår och känsla vers. förnuft battlar. Känslan ; du måste ställa upp, annars lämnar han dig för någon annan. Han är ju man, han måste få utlopp. Förnuftet ; du har all rätt i världen att ta dig själv, din kropp, dina känslor på allvar. Och trodde du att han var en man med den typen av föreställningar, så skulle du ju aldrig för ditt liv vara med honom, eller hur?

Imorgon åker han till Norge. Jag tror att det kan bli skönt. Men jag är rädd för nätterna. Jag sover tryggt när han är hemma. När sovrummet är tyst och svart lurar faran runt hörnet, vid sängen och överallt. Fast jag och dottern har ju massa av saker vi ska göra. Vi ska köpa höstkläder åt henne, packa ned lägenheten i kartonger, åka till Ikea och handla filtar och hyllor och ljus. Jag ska ägna mig åt att lära mig leva och inte bara överleva. Men jag är ändå rädd, och jag vet inte varför just nu. Jag är så förbannat rädd.

Kärleken (M) åkte nyss med hela sin stora lyckliga härliga familj för att fira lillasysterns 20-års dag i Söderhamn. Hon har hamnat i en del tråkigheter och ja, ägnat tid åt självdestruktivt beteende. Men nu ska familjen komma till hennes undsättning och 2 ST bilar behövs för att alla familjemedlemmar och all kärlek ska få plats. Min tonåring blir avundsjuk men skyddar sig själv från sorgens kraft i den känslan och stänger av och blir grinig och svår att nå istället. Jävla skit. Vem fan kom och hämtade mig från alla dessa underlägen? Vem faan fanns där för mig? Och hade NÅGON ens en önskan om att rädda mig? Eller var det bara skönt att jag betedde mig som jag gjorde? För då kan vi ju ("familjen") ha ett mer legitimt skäl att skylla allt på T! Se så hon lever, VEM kan ta henne på allvar. Fnys fnys. Vänd bort blicken och tänk på hennes smuts, hennes nedfläckade synfält och hud.

Så känner och tänker hon. Min 18-åring. Kanske jag ska ta och tala litet med henne. Vet bara inte om jag orkar.

Nu ska jag ta itu med lite jobbigt. Skriva långt mail till min nuvarande psykolog och sedan ett till min gamla. Psykolog. Och just, sängen bäddar inte sig själv.

Harmoni och cashewnötter

Gårdagen gav mig hur mycket som helst.

Jag vaknade kl 07 för att gå upp med dottern som skulle till skolan. 07.01 satt jag nervöst i datorstolen för att logga in på mitt konto för att se om mina pengar kommit. Detta har varit ett extremt stort orosmoment för mig. Jag fick ju i torsdags veta att mina pengar var på väg, och woho så Glad jag blev, nu kan vi ju åka till Uppsala och Sthlm min Älskling och jag! För pengarna bara måste ju vara inne före veckans slut!

Det knäppa med detta är att jag under en vecka eller så varit superdeppig. Haft svårigheter att känna någon djupare mening med något. alls. Och mitt barn (inre) har skrikit, får vi inte denna resa dör vi! Vi måste ha något nu, något som gör att vi känner att vi lever! Kickar, sensations, give it to us! Vi överlever inte annars.

Kl är iallafall 07.03 och jag stirrar på bokstäverna och siffrorna på skärmen. Inga pengar. Inga pengar. Inga pengar. Förrän. måndag. Och hur faan gör vi nu och hur faan gör vi nu. Jag sitter helt still och stirrar uppgivet framför mig i jag vet inte hur länge. Mitt i detta stirrande får jag något som kan liknas vid en uppenbarelse. Ja, kalla det vad man vill. Kalla det en djupare kontakt med sig själv, kontakt med gud, ja, whatever you feel like.

Jag blir iallafall helt plötsligt, lugn. Fridfull. Harmonisk. Det här dör vi inte av, vi ska till och med göra detta till en riktigt bra dag. En superhelg helt enkelt. Och jag som oftast väljer att tro på att det finns en mening med allt, anammar även detta synsätt på denna situation. Nu är det upp till mig/oss att finna den meningen. För någonstans i dagen finns den gömd. Jag tänker på något jag läst i en bok av Paulo Coelho "Varje dag ger oss gud ett ögonblick att ändra allt det som gör oss olyckliga. Den som är uppmärksam och tar vara på sin dag kommer att finna det magiska ögonblicket." Och ett annat som lyder "Det magiska ögonblicket i dagen hjälper oss att förändra saker, det får oss att börja söka efter våra drömmar".

Dagen blir fin iallafall. Jag känner mig produktiv och full av liv och städar hela lägenheten (fast inte i försvar, inte frenetiskt, utan mer för att det det känns skönt och det behövs verkligen.) Vi får några fikabesök under dagen och vi fikar och har det mysigt. Jag är närvarande. Under eftermiddagen cyklar vi (jag, dotter och sambo) ned till affären och handlar helgmys. Vi bullar upp med både nyttigheter och det andra. (Det dära syndiga, de däringa chipsen och det däringa naturgodiset, åh så jag älskar cashewnötter doppade i yoghurt.) Väl hemma lagar min sambo världens godaste mat med grönt vid sidan om. Vi tänder lyktor och ljus i takkronor. Middagen blir underbar och jag är så lycklig att jag vill gråta.

Jag är så närvarande. Som en helhet. En rätt ny känsla. Jag är 5 och 10 och 17 och 20 och 28 år samtidigt. (Jag är 28 nu kan jag inflika.) Jag känner mig hel och närvarande i känslor men är inte rädd. Jag känner mig lugn och trygg. Dock gråtmild. En låt på radion (som vi har på i bakgrunden under middagen. Nästan alltid musik här hemma), påminner mig om min far. Ett otrevligt, sorgligt och jobbigt minne. Men jag är trygg och känner att jag kan ta hand om det. Min lilla känner sig trygg i att jag kan ta hand om det just då och vågar visa.

Under kvällen går jag runt och är så... tillfredsställd. Vi har myskväll likt barndomens. Skillnaden är dock väsentlig. Denna slutar inte i krig och tortyr.

Jag är fortfarande närvarande. I alla mina delar. På grund av detta har jag dock svårt för fysik närhet. Kroppen är också delaktig och närvarande nu. Den bär på minnen av livslånga övergrepp och svarar med att dra i hop sig och skrika ; rör mig inte! Min sambo förstår och stöttar.

Nu ska jag koka några koppar the och läsa lite dagstidningar. Antar att det kommer att stå en del om den nya folkpartistiske ledaren, före detta skolminister Jan Björklund. Ikväll, eller imorgon, tänkte jag även skriva om beslutet jag tagit gällande min sjukskrivning och min psykolog. Ett beslut som helt klart medverkar till varför jag är mer harmonisk och tryggare än jag varit på länge.

Trött och huvudvärk

Jag är så trött. Jag är glad och lycklig och olycklig och sorgsen.

Jag är glad och lycklig för att taktilmassagekvinnan var en ängel.
Så måste det vara. Hennes rum var fyllt av ljuslyktor och lugnande meditativ musik och bananer och äpplen och kokosgodisar i gröna och lila och blå glansiga papper och mjukisdjur och empati och bekräftelse.

Vi pratade om integritet. Vi pratade om hur hon hjälper mig om det smärtsamma uppkommer vid beröring. Hon såg och bekräftade och gjorde mig inte liten med sin blick eller med sina ord. Jag kände mig omfamnad och trygg och, hemma. På något sätt.

Det gick inte bra hos min psykolog idag. Visst kom jag till insikt om vissa saker. Om mina försvar och kontrollbehov och om hur mycket jag älskar och inte vill förlora min älskade fina Han. Han, blir ett hot för att han ruckar alla mina försvar och jag är inte i kontroll när jag måste kompromissa om mitt utrymme. Både det yttre och inre. Hela mitt liv har handlat om kontroll. Att vara redo och beredd ifall det som inte får hända ändå händer. Och det har alltid hänt. Mm, jag älskar honom. Vill. och. tänker. inte. lämna. förlora.

Men annars är hon motsatsen till vad jag upplevde hos massagekvinnan. Jag känner inte överdrivet förtroende för henne. Jag känner mig inte trygg i hennes stol i hennes sterila kontorsliknande rum med sjukhusbelysning och icke-existerande grönväxter. Och ibland känns det som om hon ser mig mer som en process och diagnos (fast jag har tydligen ingen sådan nu.) Hon bekräftar sällan och ser mig inte ofta. Människan T. Hon generaliserar nästan jämt och sedan har hon tydligen bestämt att hon vet vad som är bättre för mig än jag själv. Och i denna minnesresa är det ytterst smärtsamt när någon agerar så.

Idag tog jag upp detta med jobb istället för studier. Ett tag iallafall. Jag menar, jag vill ju för guds skull plugga när tiden är rätt! Jag tror på mig och min förmåga under rätt omständigheter! Detta sa hon skulle inte gå om jag är sjukskriven 50 procent. Nä. Så då kan vi ju sjukskriva dig på halvtid i en månad bara, men kanske att det inte ger dig något att vara sjukskriven, det kanske visar sig att om en månad kan du studera på heltid och samtidigt ta jobb!

Alltså va? har hon inte hört något av det jag sagt? ska jag helt plötsligt göra MER än jag gjorde före dessa minnen kom upp? Jag sjunker iallafall djupare ned i stolen och säger Ok. Vi gör väl så. Jag vet att jag aldrig orkar. Jag orkar ju knappt med att andas vissa dagar. Men jag orkar inte ägna hela timmen till att diskutera detta. Jag känner mig kränkt.

Mor kom förbi när jag kom hem efter dagens tumult iallafall. Jag var som vanligt. Hon med. Hon var darrig på rösten och det första hon sa till mig och min sambo var att hon hade ont i själen. I hjärtat. Jaha, here it goes. Jag märker att jag snabbt hamnar i mönstret av att bekräfta hennes upplevelser och känslor. Jag blir mamma åt mamma. Vi pratar om väder men inte särskilt länge. Hon förminskar det mesta jag säger och jag orkar inte bråka. Hon berättar om sina mediciner. Om hur hon avskyr läkare och psykologer. Och när jag ska säga något som jag finner viktigt, i mitt liv, så gör hon som hon alltid gjort. Hon viftar med handen och säger ; jaja. Och skrattar lite och börjar att prata om något annat.

Jag får ofta lägga band på mig själv. Jag har svårt att finna mina gränssättningar i närheten av henne. Jag berättar för mycket om mitt liv. Berättar om saker som hon kan vända emot mig. På ett eller annat sätt kommer hon att leta efter svagheter i mina historier. Tyst T, tyst med dig, får jag tyst upprepa hela tiden. Jag berättar iallafall om konfrontationen min dotters väns mor. Då fnyser hon och börjar att skruva på sig. Så allvarligt är det nog inte, säger hon. Hon (barnet) kanske hittar på, du vet hur fantasin kan skena iväg. Men mamma, hade hon sagt detta i skolan skulle det vara anmälningsplikt! Finns det bara en misstanke så måste jag ju agera!

Men gumman, de har kulturella uppfattningar om vad barnuppfostran innebär. Ursäkta, va? Hon har bott här i femton år, och vad är det för tankesätt? Jamen, tur att du inte anmält iallafall. Så skrattar hon lite för att visa hur fjantig hon tycker att jag är. Allt är inte svart eller vitt T säger hon.

Jo, hur i helvete är det annars? Säg mig det. Hur fan kan barnmisshandel vara annat än vidrigt och svart?

Terapi, taktil och jobb.

Jag antar att jag är rätt dissocierad. Jag antar att alla mina försvar är påkopplade. Jag antar för att jag orkar inte känna och tänka på det alltför mycket. Jag orkar inte bli sårad/såra. Jag orkar inte älska och bli älskad tillbaka. Jag orkar inte hoppas och få mina förväntningar kastade i ansiktet. Jag orkar knappt andas samma luft som alla andra, jag orkar inte dra upp min persienn för att säga hej till världen, för det betyder väl att jag accepterar den och min roll/delaktighet i den?

Men tänk om jag skulle byta ut ordet orka mot våga?

Mycket som händer idag. Ska till psykologen. Försöka att förklara att jag inte vill plugga 50 procent heller, utan att jag vill tillbaka till mitt underbara jobb på deltid istället. (Där stortrivs jag och känner mig kompetent så det ryker om det.) Och var det inte det som var meningen med att jag skulle plugga? så att jag lättare kunde få skilja på nu och då? När jag pluggar är jag bara i då. Så är det just nu tyvärr.

Ska också träffa taktilmassage personen. Ska bli intressant. Sedan, när jag hämtat min lilla på fritids, ja då, kommer moder i egen hög person. För första ggn sedan jag sa att jag ville ha en paus. Hon vill träffa mig och sitt barnbarn. Och det får hon.Rädd att hon kommer att prata om sin medicinering och om hur deppig hon är bara. 3 st mediciner äter hon tydligen nu säger min storasyster. Jaha. Jaa. "Du, jag vill att du ska tänka på en sak, sa min sambo nyss. Ge inte allt denna gång." Näe, ska prova på att vara stor och att inte förminska mig själv. Frågan är hur pigg (och stabil) jag kommer att orka vara efter en lång dag med både terapi, taktil och jobb. Ja, det återstår att se. Doesn't it.

Jag har känt mig fullständigt nere och värdelös och fattig också. Igår nådde det sin kulmen. Tror jag. Min sambos lön är sen från Norge pga skattesedel på vift osv. (Ja ni vet, same old. Mhm.) Och mina pengar likaså. Vi skulle ha det bättre denna månad än på länge, istället har vi fått vänt på varenda krona och funderat en extra gång på antalet kaffekoppar att brygga. Visst, pengarna kommer. Men var fan är de nu? Jag ser dem inte! Syns inte finns inte.

Jag fick iallafall nyss reda på att mina pengar kommer imorgon och vi KAN åka till Sthlm after all. Bra. Då har jag en orsak att
fortsätta leva. Det har du ändå T, det har du ändå.

Jag är nere.

Aha - upplevelser

Vid frukostbordet imorse hände något viktigt. Vill jag tro. Dottern hade några viktiga frågeställningar gällande hurvida spaghetti verkligen var en pastasort, eller helt enkelt spelade i en liga för sig själv. Men där jag verkligen kände att hon fick en aha-upplevelse var när vi kom in på ämnet pappa, pappor.

Jag försöker ibland att nämna hans namn (min dotters far dvs) i sammanhang som inte är så laddade. Så att hon på riktigt ska få känna att det inte på något sätt är tabu att prata om honom. Ja, han har gjort dig illa. Han har sårat dig. Han har svikit dig. Men att på något sätt få henne att jobba på att komma till ett helheltsintryck av honom. Som människa. Så att han inte blir indelad och styckad i bittra erfarenheter, endast. Jag har inga som helst krav på att detta är något hon ska klara av, varken idag eller om tio år, men jag tror ändå på detta. Det har liksom blivit det som präglar min syn på uppfostran mest gissar jag, det här med att våga kommunicera. Och att våga uttrycka både känslor och tankar och få dem bekräftade och satt i sammanhang. Just för att man aldrig fick den möjligheten själv som liten.

Sedan så finns det ju självklart en risk med att överanalysera och sätta in allt i superkrångliga psykologitermer som ett barn inte hanterar. Jag försöker att inte gå så långt.

Till saken, vi började att prata om honom eftersom det var en låt på radion som vi båda vet att han gillar. Jag nämnde något om detta och om hur jag en gång dansat lite knäppt till denna låt och så vidare. Hon skrattade först men fick sedan ett väldigt sorgset uttryck i ansiktet. Jag saknar honom mamma, sa hon. Jag är arg på honom men jag saknar honom ändå. Då började jag/vi att prata om det faktum att man kan sakna det man alltid önskat av en situation/person. Jaa, sa hon. Så är det nog. Men kan man verkligen sakna det man aldrig fått?
Yes, you can.

Jag har också kommit fram till för mig väldigt väsentlig info om hur jag ska göra gällande sjukskrivning vers. skola. Jag vet hur jag ska lägga fram saker för min psykolog utan att behöva känna mig som en lat skit. Det har med mitt gamla jobb att göra. Mitt fina jobb, saknar det. Tänkte skriva om det sen, nu måste jag äta frukost för jag håller på att dö av hunger.

Kaos fint och konstigt

Jag har verkligen tänkt att skriva. Många gånger har jag suttit mig ned framför datorn. Senast igårkväll, men min dator och jag har grava kommunikationsproblem och vi började att bråka. Jag vann inte. Nu har den i ren trots tydligen bestämt sig för att inte fungera heller. Äh. Använder min sambos.

Jag tänker på alla och tänker på att jag inte läst så mycket eller kommenterat. Jag antar att det mest är jag som är rädd att ni ska tro att jag inte bryr mig. "Nu när hennes sambo kommer hem". Ja, typ i den stilen.

Jag har varit en hel dos förvirrad de senaste dagarna. Jag har varit rädd för kärlek och agerat konstigt. Eller mest känt, inte agerat utefter mina flyktimpulser. Men känt. Åh så jag känt. Gör jag något annat nuförtiden? Känner känner känner. Tänker tänker tänker. Analyserar och försöker att hitta legitima skäl till att skydda mig. "Är vi verkligen VERKLIGEN rätt för varandra? Uttrycker han sig inte på ett sätt jag inte tycker är helt ok? Har han inte lite konstiga värderingar? Och hur är det med förståelsen för mig? Ser han och älskar mig trots äcklet? NEJ skriker min kämpe direkt efter den tanken. DET ÄR HAN SOM ÄR ÄCKLIG. (Han är man). Och sedan ser jag vad som händer och en cirkus i mitt huvud är att konstatera.

Vad är det älskling? säger han. Äh, ingenting säger jag och ler. Jag älskar dig.

Jag har börjat fundera på möjliglheten till någon form av parterapi. Eller anhörigterapi eller vad man nu ska kalla det. Vi har det majoriteten av tiden helt underbart. Och ja, när inte mina skyddsmekanismer är påkopplade så älskar jag av och med allt jag är. Men det är när jag inte riktigt kan styra över mina reaktioner, när känslorna blir explosiva , som det inte fungerar alls. Ett exempel ; Jag börjar i vanlig ordning att oroa mig för julafton. Redan. För första ggn i mitt liv ska jag inte vara med i teaterföreställningen "En jul hemma hos familjen leka lycklig för en dag fast det kommer att supas och bråkas men det pratar ingen om, smile smile"

Att ha tagit steget att inte umgås med dem är stort för mig. Att ta steget att inte fira jul där är ett ännu större steg, och ja, mitt samvete gör sig påmint ibland. Det är en dödssynd att inte fira jul hemma. Då är något fel PÅ RIKTIGT. Och självklart ligger felet hos mig. En notis om det inte framgått än ; jag avskyr julen. Det är den värsta högtider av de alla. Det förväntas och förväntas och alla ler. Till en början iallafall. Men varför ler alla när det egentligen är misär? Prestera prestera, förstör inte julen för alla T. Var glad nu, be a good sport.

Åh så jag hatar allt leende och all jävla lycka på julafton.

Jag vet såklart vart allt detta kommer ifrån. Det är tydligt och jag kan observera och vara lite objektiv. Men jag vet ändå, att jag måste inse att jul kommer att vara... jobbig. Det kommer säkert att bli lättare för var år som går. Men nu. är. allt. så. nytt. Och jag tänker och tänker på detta. Gör mig förberedd. Beredd att berätta för min sambo att jag inte kan leverera. Prestera. På julafton. Han har världens familjesammanhållning och tight kontakt med sin familj, och för honom blir det inte jul utan dem. Och självklart ska jag vara med.

Jag sväljer och försöker lugnt att förklara att jag inte vet om jag kan och är redo. Det känns som om jag hoppar in i en ny familj där alla ler på riktigt men det spelar ingen roll för jag vill mest grina och samvete och samvete och jag är inte lycklig och jag vill mest dra täcket över huvudet och gråta och vänta på att dagen och tomten försvinner. Jag säger att jag förstår honom men han måste också försöka att förstå mig. Jag vill för första ggn i mitt liv välja, på julafton. Hur den ska spenderas. Det är ett barn som vill få sin vilja igenom, jag är medveten om det. Men samtidigt ger jag mig den rätten.

Kan vi inte mötas halvvägs? Jag vill helst fira jul med dig och dottern, skapa egna traditioner, men vi kan väl kompromissa? (kan ju nämna att hans syster fortarande avskyr mig och inget känns riktigt ok med att behöva trippa på tå när den känslan aktualiserar allt. En till jul där känslan av att inte vara omtyckt finns.) Min sambo blir iallafall arg och säger att jag tänker fel. Hur kan man tänka fel? säger och tänker jag. Min upplevelse är min och är inte fel. Ingens upplevelse av något kan vara fel. Jag vet att detta är jättesvårt för dig att förstå, men säg INTE att jag TÄNKER FEL! Så får du ALDRIG säga till mig!

Vi båda är upprörda och jag biter mig i läppen och vill inte gråta och vill inte att mitt upprörda barn ska ta för stor plats, så jag blir tyst. Då kommer min dotter in och lägger sig mellan oss i soffan och kräver att få veta vad vi pratar om. Men säg då säg då vad menar du med det mamma, jag hörde dig utifrån hallen vad menar du vad menar du? Både min dotter och min sambo tittar på mig och jag känner mig, fel. Varför förstår ingen mig skriker min lilla inom. Varför är jag alltid så svår? Min sambo säger något och jag blir provocerad.

Jag hinner inte förstå vad som händer men jag försöker att slita mig upp ur soffan för att ångest och panik lurar runt hörnet. Tyvärr fastnar min långa kjol under någons ben eller under en soffkudde eller ja, jag vet inte. Det enda jag vet är att jag sitter fast och jag börjar att skrika, släpp mig då! Men släpp mig då! JAG ORKAR IMTE MER! LÅT MIG VAAAARAAA! Självklart blir min dotter rädd för hon hör väldigt sällan höjda röster och hennes mamma måste har sett helt. knäpp. ut. Hon börjar att gråta och min sambo blir förbannad på min reaktion och skriker på mig på ett sätt jag aldrig tidigare varit med om. FY fan för dig och du får skärpa dig och fy fan för dig och fy fan för dig och dig och dig. Sedan lämnar han rummet i ilska och smäller igen dörren.

Alla möjliga katastrofscener entrar mitt huvud och jag är fel jag är fel jag är fel. Jag har orsakat detta jag har orsakat detta. Min dotter är ledsen och hon har sett oss bråka. Det skulle ALDRIG få hända. Nu har jag traumatiserat henne och jag måste lämna relationen och jag avskyr mig själv. Jag lämnar rummet och springer in på toaletten och bankar lite på mig själv. (Vilket jag inte gjort på några år.)

Sedan kommer jag ut och kvällen går åt att berätta för dottern, min lilla vackra, förklara så gott det går. Krama fråga vad hon känner vad hon tänker krama om vi älskar dig nu läser vi bok nu kramas vi lite mer och var inte rädd för att fråga eller prata om det du nyss såg.

Min dotter blev lugn fort och efter detta känns det stabilt. Jag och kärleken har pratat om vad som hände, men jag är fortfarande rädd att detta ska hända fler ggr. Han reagerar starkt på det starka och ja, jag ska prata med min psykolog om detta. Kärleken vill mer än gärna att vi ska gå i samtal eller något. Han vill förstå mig. Och förstå mina reaktioner och även sina. Sina på mina. Eller något sådant.

I helgen ska vi åka till Sthlm iallafall. Han tycker att vi ska till medborgarplatsen och närvara vid trasdockans dag. Det känns fint. Vi ska hälsa på och sova hos min barndomsvän, min fina Hon. Känns också fint. Sedan ska vi alla tre ta oss till Kulturnatten i Uppsala. Känns också fint.

Nu har jag skrivit extremt långt, förlåt om jag tröttat ut er. :) Dags för yoga och sedan frukost.

Fint till alla finisar